läsning på tåg
Beger mig norrut imorgon för en vecka hos mor, med stopp på vägen upp för att träffa min härliga vänner. Alltid lika trevligt! Så mycket bloggat blir det nog inte under veckan för datorn får stanna hemma och mobilappen fungerar för tillfället inte alls (vilket är lite smått irriterande måste jag säga).
Det är ju några timmars tågresa upp och hem, och sedan brukar det alltid bli tid för läsning även under veckan, så det är bäst att ladda upp med lite böcker i packningen. Frågan är som vanligt - vilka? Så här får det bli tror jag:
Miss Mary Bennets självständighet av Colleen McCullough
I köket av Monica Ali
Sågverksungen av Vibeke Olsson
Sommarljus av Jón Kalman Stefánsson
... och kanske även Den femte årstiden av Mons Kallentoft.
Någon som läst någon av böckerna? Bra, dålig?
om jag stannar
Ibland blir jag lite förvirrad i min läsning. Senast det hände var häromdagen då jag läste Om jag stannar av Gayle Forman. Är det en ungdomsbok eller en vuxenbok? Spelar det någon roll? Ja, tydligen, eftersom jag liksom inte kan släppa tanken under läsning. Lutar åt att klassa den som ungdomsbok. Varför?
I boken finns en nästan blind tro på att kärlek löser allt, typisk för ungdomsböcker. Föräldrarna i boken fick barn väldigt unga, men håller ihop. Mia och Adam, det unga förälskade paret, håller ihop trots olikheter som att den ena är tuff och spelar i band och den andra är cellist och spelar klassiskt och deras kärlek kan verkligen övervinna allt.
Det finns en del i det närmsta osannolika scener i boken som kanske framstår som tilltalande för den unga läsaren, men jag tänker mer "Nej, men verkligen?!?!". Typ, spelar verkligen tonåringar på varandras kroppar som om de vore instrument? Åker verkligen en känd rockstjärna till sjukhuset för att börja sjunga i korridoren så att pojkvän kan smita in till döende flickvän?
Boken är väl inte direkt dålig. Det är ett bra upplägg med att Mia, som förlorar hela sin familj i bilolycka och själv genomgår flera operationer men svävar mellan liv och död, lämnar sin kropp och kan gå omkring på sjukhuset och se tillbaka på sitt liv och överväga om hon skall välja att leva vidare eller ge upp och dö. Tyvärr blir jag ändå rätt oberörd av boken.
Mer om handlingen kan ni läsa här.
bokbloggsjerka 29 juni - 2 juli
Lätt fråga att besvara i denna veckas jerka (och det passar ju min sommarlovshjärna riktigt bra!):
Vad läser du just nu?
Innan jag somnade igår påbörjade jag Hello Kitty måste dö av Angela S. Choi och log glatt åt inledningen:
Alltihop började med att jag upptäckte att jag saknade mödomshinna. En vecka före min tjugoåttonde födelsedag bestämde jag mig för att ta min egen oskuld med en silikondildo insmord i tvåprocentig Xylocaingel.
Hittills är boken riktigt rolig, om än med en något allvarligare underton. Tror att det här har potential att bli sommarens mest leendeframkallande bok.
Lyssnar också på en ljud-bok; Paradisoffer av Kristina Ohlsson. Tycker väl att den är sådär om jag skall vara ärlig, men den kanske får en riktigt spännande upplösning.
klassikerutmaningen del 2
Lady Chatterleys älskare av D H Lawrencce har länge stått på min läslista, men frågan är om den någonsin blivit läst om det inte vore för klassikerutmaningen. Det är ju faktiskt riktigt roligt att ta sig an välkända verk och sedan kunna säga att man faktiskt läst dem, inte bara att man känner till dem.
Lady Chatterleys älskare var dessutom mycket bättre än vad jag trodde. Hade liksom laddat för gammalt språk och lite tillkrånglade formuleringar, men så är det inte alls. Det är mycket välskrivet och berättelsen liksom flyter fram över sidorna. Jag blir faktiskt förvånad över hur snabbt det går att läsa och hur bra jag tycker det är.
Bokens innehåll är ju inte på något sätt okänt för mig och jag såg också den franska filmatiseringen som kom för något år sedan (de sexscenerna fick hela biosalongen att rodna), men det är en helt annan sak att läsa boken. Karaktärerna får mer djup och blir mer levande. Lady Chatterley (Connie), med sin liberala skotska uppfostran i botten, förtvinar efter något års äktenskap med den rullstolsbundne Sir Clifford. Intellektuella samtal i all ära, men Connie behöver också fysisk närhet. Hon möter då makens skogvaktare och dras in i ett passionerat förhållande med honom. Naturligtvis är det inte problemfritt. Här finns klassskillnader, erfarenshetsskillnader, konvenans, byskvaller och en förlupen hustru att ta hänsyn till och förhålla sig till.
Jag tycker om Connie. För sin tid är hon frigjord och egensinnig. Hon kastar av sig sina kläder och springer naken i regnet. Hon har sex innan äktenskapet. Hon kan inte alltid hålla tyst när männen talar och hon deltar aktivit med egna intellektuella idéer. Sir Clifford däremot, han tråkar ut mig. Han har ett märkliogt behov av beundran som inte alls tilltalar mig. Jag vill egentligen tycka lite synd om honom eftersom han trots alla blir bedragen, men han bara pratar och pratar och tycks helt oförmögen att läsa av känslolägen. En trist typ och snobbig typ helt enkelt. Eller som Lady Chatterley själv uttrycker det: Varför hade män aldrig någon förnyelse inom sig, något fräscht som kunde vecklas ut? De avslagna männen!
Boken utkom 1928, men förbjöds på grund av de detaljerade sexskildringarna och för att de dessutom sträckte sig över klassgränserna. I Sverige kom boken ut första gången 1941, och i England inte förrän 1960. Heja Sverige!
tematrio - italien
I veckans tematrio vill Lyran att vi tipsar om tre bra böcker från Italien. Italien, ja ... Det är ju ett välkänt land ... Borde man ju ha läst något från ... Mer än Stål alltså ... Men, nej, det verkar vara väldigt tunt med italiensk läsning för min del. Jag väljer därför att kombinera tematrion med klassikerutmaningen och nämner tre böcker som passar båda.
1. Dantes Den gudomliga komedin har jag inte läst i sin helhet, men jag har läst utdrag ur alla delarna och får väl erkänna att jag är barnsligt förtjust i Helvete. Jag tycker också det finns något rörande i att Dante plockat in sitt livs kärlek, den han aldrig fick, Beatrice, i berättelsen och att hon är den som leder honom in i Paradiet. Någon gång kommer jag kanske att läsa hela Den gudomliga komedin, men i nuläget är jag nöjd med de utdrag jag läst.
2. Boccaccios Decamerone är också ett verk som jag inte läst i sin helhet utan bara i utvalda delar. Det är ett intressant upplägg med ramberättelsen om de tio ungdomarna som flyr undan pesten och på sin tillflyktsort ute på landet fördriver tiden med att berätta historier för varandra. Totalt blir det hundra olika noveller och innehållet är ofta kritiskt mot kyrkan och/eller sexuellt som i t ex "Masetto och nunnorna" (som brukar få mina gymnasieelever att fnissa glatt).
3. Ecos Rosens namn är den där boken som jag egentligen så gärna vill läsa men aldrig kommer igenom. Inte ens kommer in i faktiskt. Filmen har jag så klart sett och jag älskade verkligen både handlingen och de ruskiga munkarna som smyger omkring med sina hemligheter, men boken kommer kanske för evigt att bli oläst.
stål
Det har gått några dagar sedan jag läste ut Silvia Avallones Stål och jag vet inte vad jag ska skriva om den. Känner mig helt överväldigad av boken och kan liksom inte formulera i ord hur bra jag tyckte den var.
Det är något sorgligt över hela berättelsen. Över hela staden Piombino med masugnen som ständigt tittar ner på befolkningen och Elba med de glittriga turisterna på andra sidan vattnet. Ett oöverstigligt avstånd mellan de boende på Via Stalingrado och de solande på Elbas stränder. Det är en sådan där berättelse som jag längtar intensivt efter emellanåt - modernt, samhällsspeglande, äkta.
Jag tänker på Anna och Francesca, på deras intensiva vänskap, på deras olikheter, på deras sätt att klara sig genom tillvaron trots fäder som är allt annat än goda. På deras mammor som är så brutna trots att de är så unga. På hopplösheten hos de unga männen. Det är verkligen ett annat Italien är det vi ser i turistbroschyrerna.
Tänker också på hur svårt det är att skapa stora drömmar i en värld som Annas och Francescas. Anna försöker, går klassisk linje, vill föra moderns kamp för rättvisa vidare på något sätt. Men det känns en smula avslaget. Hur skulle det kunna bli annat? Francesca som jag känner så mycket för under hela berättelsen. Som vill bli velina, dansa lättklädd på TV. Hur fel det blir. Hur lätt det är att det blir så fel.
Ja, jag skriver inget mer. Läs boken om ni inte redan gjort det. Det här är det bästa jag läst på flera år.
(Är det någon mer än jag som tänkte på att Anna Ternheims version av Shoreline är som det perfekta soundtracket till den här boken?)
I've been booked
Mulet och regnigt, men vad gör det när det finns tidningar som Skriva att läsa! Jag var ju en av de lyckliga som fick ett nummer av Skriva via Booked.
Även om jag inte skriver på någon bok själv och inte heller har några dikter liggandes i byrålådan i hopp om att bli en diktsamling tycker jag Skriva är en trevlig tidning att läsa och bläddra i. Den är snyggt utformad och ger tips om allt från hur man skapar en trovärdig massmördare till hur man skaffar en agent.
Uppskattade mest att läsa om hur olika författare lägger upp sitt skrivarbete och kan konstatera att de förhåller sig väldigt olika till synopsis. Roslund & Hellström skriver synopsis på över etthundra sidor medan Majgull Axelsson inte skriver något alls. Befriande med olikhet!
När midsommardagen började kännas lite väl seg läste jag Johan Carles försök att skapa en kriminalroman som sticker ut och småfnissade lite åt de märkliga karaktärerna han kom fram till. Helt ärligt kunde nog deckarvärlden behöva en kommissarie som är transvestit och könsneutral. :)
bokbloggsjerka 22 - 25 juni
Annika ger oss som vanligt en jerka att besvara under helgen och den här gången är det dags att bli irriterad:
Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan.
Det finns nog inget berättartekniskt grepp som jag avskyr kategoriskt, men det finns en del saker jag kan ha svårt för om det upprepas för ofta eller är dåligt gjort.
Precis som Annika själv kan jag ha lite svårt för kursiverade avsnitt. Jag skummar ofta igenom dem och när det gäller Kallentofts deckare tycker jag att de kursiverade avsnitten där de döda viskar till Malin/läsaren helt har spelat ut sin roll. Funkar i en bok, men blir bara tjatigt när det upprepas i alla böcker. I en del böcke utspelar sig handlingen i två olika tidsplan och då kursiverar vissa författare det ena tidsplanet, t ex Zinat Pirzadeh och Jonas Gardell. Jag finner detta helt onödigt och faktiskt lite som ett dumförklarande av läsaren.
Dialog skriven på dialekt kan jag tycka är lite jobbigt eftersom det ofta är svårt att behålla läsrytmen. Jag lägger liksom ner en massa energi på att få dialekten att låta rätt i huvudet och kan nästan tappa bort innehållet. Minns särskilt att jag gjorde det i Lars Sunds Lanthandlerskans son som utspelar sig i de trakter som min mormor och morfar kom ifrån.
Håller just nu på att läsa D H Lawrences Lady Chatterleys älskare och där förekommer, som i en hel del annan äldre litteratur, franska uttryck och fraser. Eftersom jag inte kan någon franska alls har jag alltid tyckt att detta är lite smått irriterande. Ibland kan jag gissa mig till andemeningen med frasen, men ofta missar jag helt vad det kan tänkas stå.
en låneberoendes bekännelser
Jag skulle bara gå till biblioteket för att ta en fika och läsa tidningar efter dagens träning. Dumt nog gick jag inte bara in och direkt till vänster där tidskrifterna och fiket finns. Jag fortsatte in. Mot pocketsnurran. Förbi bokbordet med intressant inbunden litteratur fint skyltat av bibliotekarierna. Hur det gick? Lånade hem sex stycken böcker.
Kommer hem till sambon och försöker lite diskret plocka upp böckerna utan att han ser det, men i en etta finns ju inte så många ställen att gömma sig på. Han har alls ingenting emot att jag läser, men han gillar inte riktigt när boktravarna växer sig alltför höga (lika lite som jag gillar hans klädhögar alltså ...) . Jag har viss föreståelse. Säger saker som "Det är ju gratis", "Man får ha dem ända till 22 augusti", "Behöver verkligen få koppla av efter det här läsåret", "Jag är ju med i klassikerutmaningen och behöver läsa nån klassiker". Låter som värsta missbrukaren vilket får mig att starkt misstänka att det här köpstoppet som jag infört har gjort mig till missbrukare av bibliotekslån. Vill jag bli botad? Nej, nej, absolut inte! Jag tror faktiskt att mitt läsande på sikt kommer att bli bredare när det gäller genrer och definitivt innehålla författarskap från olika delar av världen. Och helt ensam om min bibliotekspassion är jag ju inte heller. :)
I sommarens soliga dagar ...
Ja, så här inleder jag mitt sommarlov. Jag bara njuter av riktigt bra läsning, solen och den alltid lika välkomna koffeinkicken. Hoppas att ni också har en bra dag!
mörka strömmar
Så har jag tack vare Arnaldur Indridason än en gång besök Island och läst ännu en mordhistoria och den här gången var Indridason riktigt bra igen. Efter Frostnätter var jag lite rädd för att han skulle ha tappat stinget, men tack och lov är det inte så.
Handlingen i boken kretsar kring mordet på en man som hittas med halsen avskuren i sin lägenhet i Reykjavik. I mannens fickor hittar polisen Rohypnol, våldtäktsdrogen. Man upptäcker också att mannen själv fått i sig av drogen och att han haft samlag innan han mördades. Utredningen leder bort från huvudstaden och till en liten vindpinad, sömning håla där alla verkar vilja göra allt för att inte säga något eller avslöja något, utom en modig unga flicka.
I Mörka strömmar har Erlendur åkt till sina hemtrakter och är inte med alls. Det är istället Elinborg som leder mordutredningen och det är riktigt trevligt att stifta närmare bekantskap med henne. Jag uppskattar att författaren använder sig av Elinborgs matlagningsintresse i kriminalfallet och låter det bli en röd tråd genom boken. Elinborg har varit rätt anonym i tidigare böcker i serien, men nu har hon blivit en mer utvecklad karaktär och läsaren får också möta hennes familj och jag kan inte låta bli att gilla hennes man som verkar så lugn och trygg. Erlendur då, saknar jag honom? Ja, det gör jag. Tycker ju om den där dystre kommissarien som ständigt plågas av sitt förflutna och har så svårt för det där med relationer till andra människor. Hoppas att han återkommer i nästa bok!
Handlingen i boken kretsar kring mordet på en man som hittas med halsen avskuren i sin lägenhet i Reykjavik. I mannens fickor hittar polisen Rohypnol, våldtäktsdrogen. Man upptäcker också att mannen själv fått i sig av drogen och att han haft samlag innan han mördades. Utredningen leder bort från huvudstaden och till en liten vindpinad, sömning håla där alla verkar vilja göra allt för att inte säga något eller avslöja något, utom en modig unga flicka.
I Mörka strömmar har Erlendur åkt till sina hemtrakter och är inte med alls. Det är istället Elinborg som leder mordutredningen och det är riktigt trevligt att stifta närmare bekantskap med henne. Jag uppskattar att författaren använder sig av Elinborgs matlagningsintresse i kriminalfallet och låter det bli en röd tråd genom boken. Elinborg har varit rätt anonym i tidigare böcker i serien, men nu har hon blivit en mer utvecklad karaktär och läsaren får också möta hennes familj och jag kan inte låta bli att gilla hennes man som verkar så lugn och trygg. Erlendur då, saknar jag honom? Ja, det gör jag. Tycker ju om den där dystre kommissarien som ständigt plågas av sitt förflutna och har så svårt för det där med relationer till andra människor. Hoppas att han återkommer i nästa bok!
Jag är zlatan
Jag är uppvuxen med engelsk ligafotboll och Tipsextra på lördagseftermiddagar. Pappa och lillebror tittade intresserat på matchen och mamma lika intresserat på sin Styktipsrad. Jag gjorde helst något helt annat, fotboll på TV har aldrig varit min grej. Man påverkas ju trots allt av sin omgivning och efter elva år av fotboll på gräsmattan, lillebrors matcher i pojklaget, fotboll på TV, samtal om fotboll vid köksbordet började även jag spela fotboll. Jag och några andra tjejer i min mellanstadieklass bestämde oss för att börja träna med stadens flicklag. Tror vi började i typ april. Jag slutade i augusti. De andra tjejerna fortsatte i många år.
Ja, ni förstår. Jag har en avvaktande inställning till sporten och jag saknar fullständigt förmågan att se snygga passningar och mål och trots att min fanatiskt intresserade lillebror säkert har förklarat offside-regeln tvåhundra gånger för mig kan jag inte lära mig den. Trots detta har jag nu läst Jag är Zlatan av David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimovic och jag har faktiskt tyckt att det varit rätt intressant mellan varven.
Visst, absolut, det är mycket fotboll och jag har väl skummat en del matchreferat, men samtidigt lärt mig en hel del om proffscirkusen och hur transfern mellan klubbarna fungerar. Och om jag någonsin trott att det är glamouröst att vara fotbollsproffs så tror jag inte det längre. Jag har mött en ganska personlig Zlatan som både är ödmjuk och kaxig. Som är en krigare på plan, men blir rörd till tårar när fansen önskar hans son Maximilian välkommen till världen. Hans uppväxt var tuff, men som jag har förstått det är det knappst ovanligt bland fotbollsproffsen.
Oväntat nog uppskattade jag faktiskt boken och jag är glad för att jag har läst den. Det är nästan så jag blir lite sugen att titta på en italiensk ligamatch, men då skall det vara på arenan, inte hemma i TV-soffan.
Ja, ni förstår. Jag har en avvaktande inställning till sporten och jag saknar fullständigt förmågan att se snygga passningar och mål och trots att min fanatiskt intresserade lillebror säkert har förklarat offside-regeln tvåhundra gånger för mig kan jag inte lära mig den. Trots detta har jag nu läst Jag är Zlatan av David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimovic och jag har faktiskt tyckt att det varit rätt intressant mellan varven.
Visst, absolut, det är mycket fotboll och jag har väl skummat en del matchreferat, men samtidigt lärt mig en hel del om proffscirkusen och hur transfern mellan klubbarna fungerar. Och om jag någonsin trott att det är glamouröst att vara fotbollsproffs så tror jag inte det längre. Jag har mött en ganska personlig Zlatan som både är ödmjuk och kaxig. Som är en krigare på plan, men blir rörd till tårar när fansen önskar hans son Maximilian välkommen till världen. Hans uppväxt var tuff, men som jag har förstått det är det knappst ovanligt bland fotbollsproffsen.
Oväntat nog uppskattade jag faktiskt boken och jag är glad för att jag har läst den. Det är nästan så jag blir lite sugen att titta på en italiensk ligamatch, men då skall det vara på arenan, inte hemma i TV-soffan.
bokbloggsjerka 15 - 18 juni
För en gångs skull en lätt fråga att besvara i veckans jerka:
Läser du helst svenska böcker (eller böcker i svensk översättning) eller läser du gärna böcker på andra språk? Vilka i så fall?
Jag läser bara böcker på svenska och är helt nöjd med det. Skulle jag läsa på något annat språk så får det bli på danska, engelska är inget för mig.
Ja, så kort blir svaret denna gång.
skriva - ja, tack!
Äntligen lite tur hos Booked! Jag är en av de lyckliga som får nästa nummer av Skriva hemskickat i brevlådan. Läste Skriva för första gången för ett par veckor sedan och gillade den. Läsa är ju egentligen mer min grej än att skriva, men visst finns det en liten, liten författardröm även inom mig. :)
"ingen kickar fotboll som han"
Hade faktiskt inte tänkt läsa den här boken, men så här i EM-tider känner jag ändå pressen att på något sätt engagera mig i män som springer efter en boll ...
Sommarlov i sikte
En vecka till sommarlov och lata dagar fyllda med avkoppling och läsning - längtar! Det är nästan svårt att fokusera på arbetet när det enda som lockar är boktraven bredvid sängen. Ja, ni vet ju hur det är ... :)
tematrio - sommarens läsplaner
Då är jag med i tematrion igen! Den här gången handlar det om det där som jag egentligen inte vill göra -planera min läsning. Men visst, lite tankar om vad som ska läsas i sommar har jag väl ändå. :)
1. Har precis mjukstartat mitt klassikerläsande och planen är att läsa ett par klassiska romaner också. Har inte bestämt vilka, men det står nog några olästa i bokhyllan tror jag, så de kanske jag dammar av. Annars blir det väl biblioteket där mängder av klassiker finns att tillgå.
2. Jag tänker absolut tillbringa många avkopplande timmar med att läsa tidskrifter på bibliotekskaféet. Det finns en del tidskrifter som jag är nyfiken på men inte riktigt orkar ta till mig under terminerna, t ex Karavan och Filter.
3. Självklart planerar jag också att läsa några deckare. Hemma finns Kallentofts Den femte årstiden som jag ser fram emot att läsa och så blir det nog någon mer bok om Ruth Galloway som jag blev så förtjust i efter att ha läst Flickan under jorden.
klassikerutmaningen del 1
Så har jag då äntligen gett mig i kast med Lyrans klassikerutmaning! Som vanligt har jag ingen plan för vad jag skall läsa (med undantag av Johnsons Stränderns svall) så min vana trogen blev det de böcker jag råkade snubbla över på biblioteket och då blev det förvånande nog två ryssar. Jag gillar verkligen inte de stora, klassiska, ryska författarna med sin svulstiga berättarstil och alla förvirrande smeknamn. I lördags, efter att ha varit vaken i över ett dygn och därför kanske inte helt vid min sinnens full bruk, strosade jag runt bland hyllorna och då stod den där. Någon nitisk, klassikerivrande bibliotekarie hade skyltat med Gogols Kappan. Är det utmaning så är det och eftersom det ändå bara är en novell får det väl gå bra, tänkte jag. Bredvid stod Maksim Gorkijs lilla bok Om min första kärlek så den slank också med hem.
Kappan var förvånansvärt lättläst och inte alls som de där ryska romanerna jag skyr. Gogols språk flyter fram över sidorna och jag slukade novellen i ett nafs. Kappan handlar om stackars Akakij Akakijevitj som lever ett fattigt liv i Petrograd. Han älskar sitt arbete som kopist men det ger en knapp inkomst och när hans kappa blir alltför tunnsliten för det kalla klimatet får han stort bekymmer med att få fram pengar till en ny. Efter en del övertalning får han skräddaren att sänka priset och tack vare ett extra lönetillskott kan han äntligen få en ny kappa uppsydd. Ståtlig och fin blir den, men redan första natten stjäls kappan och Akakij Akakijevitj drar på sig en eländig feber och avlider. Han återvänder sedan som en vålnad som stjäl kappor om natten.(Ja, eftersom det är fråga om klassiker som är välkända bryr jag mig inte om att låta bli att avslöja slutet)
Jag tyckte oväntat mycket om Kappan. Det är så lätt att leva sig in i den fattige Akakijs liv och vedermödor. Han är en smått sorglig figur, en ensam arbetsnarkoman som bara överlever utan att ens verka drömma om något annat, mer än möjligen ett riktigt pälsverk på sin kappa. Novellen är också uppenbart ironisk mellan varven och berättaren har gått om humor, både när det gäller att skildra personer och samhällsföreteelser. Föga förvånande i en rysk litterär text finns det också ett tydligt klassperspektiv, men för min del är det Akakij själv som gör störst intryck.
Maksim Gorkijs Om min första kärlek är kort och helt ärligt rätt intetsägande. Den är självbiografisk och handlar om Gorkijs kärlek till en äldre, gift kvinna. Kvinnan väljer sedan Gorkij och de lever ett fattigt liv tillsammans men efter något år bryter de upp. Jag kommer nog ganska snabbt att glömma den här boken, för den gav mig inget. Det bästa i boken är citat "En förälskad ryss är alltid lite mångordig och dyste, och inte sällan motbjudande vältalig". Det sammanfattar boken rätt bra tycker jag.
Kappan var förvånansvärt lättläst och inte alls som de där ryska romanerna jag skyr. Gogols språk flyter fram över sidorna och jag slukade novellen i ett nafs. Kappan handlar om stackars Akakij Akakijevitj som lever ett fattigt liv i Petrograd. Han älskar sitt arbete som kopist men det ger en knapp inkomst och när hans kappa blir alltför tunnsliten för det kalla klimatet får han stort bekymmer med att få fram pengar till en ny. Efter en del övertalning får han skräddaren att sänka priset och tack vare ett extra lönetillskott kan han äntligen få en ny kappa uppsydd. Ståtlig och fin blir den, men redan första natten stjäls kappan och Akakij Akakijevitj drar på sig en eländig feber och avlider. Han återvänder sedan som en vålnad som stjäl kappor om natten.(Ja, eftersom det är fråga om klassiker som är välkända bryr jag mig inte om att låta bli att avslöja slutet)
Jag tyckte oväntat mycket om Kappan. Det är så lätt att leva sig in i den fattige Akakijs liv och vedermödor. Han är en smått sorglig figur, en ensam arbetsnarkoman som bara överlever utan att ens verka drömma om något annat, mer än möjligen ett riktigt pälsverk på sin kappa. Novellen är också uppenbart ironisk mellan varven och berättaren har gått om humor, både när det gäller att skildra personer och samhällsföreteelser. Föga förvånande i en rysk litterär text finns det också ett tydligt klassperspektiv, men för min del är det Akakij själv som gör störst intryck.
Maksim Gorkijs Om min första kärlek är kort och helt ärligt rätt intetsägande. Den är självbiografisk och handlar om Gorkijs kärlek till en äldre, gift kvinna. Kvinnan väljer sedan Gorkij och de lever ett fattigt liv tillsammans men efter något år bryter de upp. Jag kommer nog ganska snabbt att glömma den här boken, för den gav mig inget. Det bästa i boken är citat "En förälskad ryss är alltid lite mångordig och dyste, och inte sällan motbjudande vältalig". Det sammanfattar boken rätt bra tycker jag.
äppelkyrkogården
Min andra bok under semester var Anna Bovallers tredje bok om advokaten Petra Wester som alltid dras in i någon kriminalhistoria. I Äppelkyrkogården är det för ovanlighetens skull inte ett mord utan en kidnappning som är kriminalgåtan. I de två tidigare böckerna har det varit mycket Österlen, och visst är den natursköna delen av Sverige med även i den här boken, men huvuddelen utspelar sig i Ungern och Budapest. Också det känns lite nytt och fräscht.
Petra och det nyanställda advokatbiträdet Krisztina skickas iväg på ett hemligstämplat uppdrag om övervakning till Budapest. För att få lite kvalitetstid med sin dotter Martina tar Petra med även henne på resan. På plats träffar de Krisztinas föräldrar, som flydde till Sverige i samband med Ungernrevolten 1956, men sedan ett antal år återvänt till Ungern. Medan Petra dagen efter möter den mystiske Mr K strosar Martina runt i staden på egen hand, men på kvällen återvänder hon aldrig till hotellet och här tar kidnappningshistorien sin början.
Det är en spännande deckare som på många sätt handlar om människors privata historia. Om hur val som gjorts och beslut som tagits påverkat livet och om hur svårt det är att undkomma sådant man helst vill glömma. I den tredje boken lyckas Bovaller bättre än tidigare med att göra personerna hela och få dem att utvecklas och precis det har jag väntat på. Har gillat de två tidigare böckerna, men Äppelkyrkogården är klart bäst. För mig blev det också en liten historialektion eftersom Ungernrevolten, precis som det påpekas i boken, mest är ett begrepp man känner till. Vad som egentligen hände hade jag mycket lite kunskap om och nu vet jag i alla fall lite mer. Skönlitteratur är bra på många sätt!
förstenad
Överst i handbagaget, lätt att plocka fram, placerade jag Barbara Nadels Förstenad. Passade ju perfekt med en deckare med turkisk anknytning på semestern. Nu utspelar sig Nadels böcker om kommissarie Ikmen i Istanbul, men så petig är jag inte och dessutom har vi länge pratat om att besöka den nästan mytomspunna staden.
Just det mytisk och mystiska är Nadel väldigt duktig på att plocka fram. Det ossmanska riket med dess överhet finns närvarande som en inte helt utdöd del av vardagen, zigenerskan som dyker upp i Förstenad drömmer sanndrömmar och Ikmen själv har ju ärvt vissa förmågor från sin mor. Det är inslag som tilltalar mig och gör böckerna orginella. Staden lever också väldigt starkt i böckerna och det lockar att besöka de stadsdelar som beskrivs och uppleva stämningen. Om det nu ligger någon sanning i fiktionen vill säga ...
Med alla dessa inslag som bakgrund lyckas Nadel också få till annorlunda deckarberättelser. I Förstenad är det en djupt tragiskt historia och jag blir faktiskt lite illa berörd. Jag skall inte avslöja för mycket men titeln är en god ledtråd och man förstår väldigt tidigt vad det är som skett men det är ändå en obehaglig historia och det är inte morden i sig som är i fokus skulle jag vilja påstå utan snarare en sjuk kärleksrelation med galenskap, förnedring och beroende som byggstenar.
Har ni inte läst Nadel så rekommenderar jag verkligen att göra det. Säkert fler än jag som kan tröttna lite mellan varven på de vanliga deckarna där mordhistorierna ibland är rätt likartade och då piggar kommissarie Ikmen och hans familj och kollegor upp.
en tripp till alanya
Effekten av sol, kebab, avkoppling och lite deckarläsning vid poolkanten skall inte underskattas. En vecka i Alanya var verkligen precis vad som behövdes för att få lite energi tillbaka!
Flygresor är egentligen ingenting som jag uppskattar men de är oundvikliga om jag vill komma någonstans i världen, och det vill jag ju så en gång om året utsätter jag mig för dessa luftfärder. Applåd till mig som för första gången tittade ut genom fönstret under färden upp i luften. Det brukar annars vara hyperventilera och klämma sönder älsklingens hand som gäller. Kanske börjar jag vänja mig? Eller så är det älsklingens alla lugnande ord som börjar ge effekt.
Efter ett par dagars avkopplande strosande genom Alanyas gator (inkluderat ett glädjeutrop från mig: Åh, Starbucks!), där de som är bortanför huvudgatans turistshoppar är klart mer intressanta, kände sig älsklingen lite äventyrlig och drog iväg på forsränning medan jag tog med mig kommissarie Ikem upp till den lilla poolen på taket av Sailorson och tillbringade några timmar i Istanbul. Gillar verkligen Nadels deckarserie och Förstenad är inget undantag!
På onsdagen besökte vi Damlatasgrottan och tittade på stalaktiter och andades in den hälsobringande luften. Personligen tyckte jag att luften var ganska torr, men varje morgon sitter människor där på läkares ordination så vem vet, kanske blev man lite friskare. Grottan är inte så stor, men visst är det en speciell plats. Onsdagen var också dagen då jag påbörjade min fiktiva resa till Ungern tack vara Anna Bovallers tredje bok om Petra Wester, Äppelkyrkogården.
Torsdagen och fredagen ägnade vi åt att hänga med två utflykter. Vi började med att titta på en turistattraktion som fick mig att småfnissa. Ett vattenfall som turkarna åker långväga för att se, men helt ärligt, det är inte mer än en strid ström där vattnet tippar neråt lite. :) Klart underhållande, men inte på det sätt som turkarna ser det. Sedan slappade vi på en båt på Manavgatfloden för att komma fram till stranden vid havet. Plaskade runt lite med fötterna i det varma Medelhavet och puttrade tillbaka längs floden igen.
Fredagen tillbringades i buss uppe i Taurusbergen. Helt otroliga vyer! Rekommenderar verkligen att åka upp bland bergen. Det ingick så klart några stopp längs vägen och bland dem är moskébesöket kanske mest intressant, men det är vyerna som gör det mest bestående intrycket.
På hotellrummet hade vi en hederlig gammal tjock-TV så vi tittade lite på turkisk TV. Barnprogramsfiguren Pepee är en riktig sötnos som jag inte kunde låta bli att älska. Vi spekulerade också friskt kring vad samtalen i såpan Pis Yedilin handlade om och hejade på Hassan i Survivor. En annan iakttagelse är att alla program pågår väldigt länge. Inga halvtimmes sitcom här inte! De har också en hel del olika musikprogram som mest påminner om någon slags kombo av Café Norrköping och Allsång på Skansen där den turkiska musiken helt dominerar.
I väntan på transferbussen (01.25 gääääsp!) tog jag mig med litteraturens hjälp till Island och ytterligare en av Indridasons kriminalromaner – Mörka strömmar. Men först blev det förstås en middag på vårt favoritställe - Dombili Fast Food.
En härlig semester till ända och jag känner mig nöjd på alla vis och är dessutom lite brunare vilket jag inte alls har något emot. :)
bokbloggsjerka 8 - 11 juni
Hemma igen efter en härlig vecka i Turkiet och vad passar bättre än att återuppta bloggande med att besvara veckans jerka:
Om du hade möjlighet att byta plats med en av dina favoritkaraktärer, vem skulle det i så fall vara?
Lite klurig fråga eftersom jag egentligen inte har någon riktig favoritkaraktär. Det finns många jag gillar, men eftersom det mest är i deckarvärlden jag stöter på karaktären flera gånger, blir det svårt. De karaktärerna rör sig ofta i miljöer som jag egentligen inte alls vill vistas i. En fiktiv värld som jag däremot gärna skulle vilja flytta in i Mumindalen. Det är något lockande med att tillbringa tid med Muminmamman och Muminpappan och att ibland stöta på Lilla My. Huset var ett drömhus när jag var liten, men som vuxen tilltalas jag mer av det mörkare och psykologiska inslagen i Muminböckerna, det som gör böckerna så levande långt bortanför barndomsåren. Mårran blir alltmer en favorit hos mig och jag nästan lider med hen där hen står utanför Mumintrollens fönster och tittar in.
bokbloggsjerka 1 - 4 juni
Hinner precis med att lite kort svara på veckans jerka innan jag drar iväg på en veckas semester.
Har du bokat en resa någon gång bara för att själv få uppleva en miljö som du läst om i en bok? Om inte, skulle du kunna tänka dig att göra det?
Nej, jag har aldrig bokat en resa baserat på en läsupplevelse. Har egentligen aldrig tänkt särskilt mycket på att göra det, men lite inspirerat av kommande Turkietcharter skulle jag nog kunna tänka mig att åka till Istanbul och gå i kommissarie Ikmens fotspår.
