bohemian rhapsody

Jacqueline Winspears Med lätta bevis är en trivseldeckare i Christies anda med den kvinnliga detektiven Maisie Dobbs som huvudperson. Det är småputtrigt och trivsamt och man förflyttas varsamt tillbaka till tidigt 30-tal med tjänstfolk, hattar och vägar där endast enstaka bilar åker förbi. Första världskrigets tragedier spelar en viktig roll och depressionens arbetslöshet skymtar i bakgrunden. Gillar som vanligt britternas förmåga att väva samman samhällsperspektiv med en välskriven deckarintrig.

Maisie Dobbs och hennes assistent Billy får i uppdrag av Mr Waite att leta reda på hans 32-åriga dotter då hon försvunnit från hemmet. Fadern, en selfmade man, gör allt för att i en slags missriktad omtänksamhet hålla dottern hemma i en glamorös husarrest där hennes frihet är starkt begränsad och dottern är allt annat än lycklig. När Dobbs påbörjar sina efterforskningar visar det sig att det finns kopplingar till kriminalinspektör Strattons mordutredning och morden på tre unga kvinnor vävs samman med försvinnandet till en väl sammansatt deckarhistoria. Förutom fallet handlar boken också om assistenten Billy som plötsligt inte riktigt är sig själv och både frun och Dobbs oroar sig för honom. Dobbs komplicerade relation med sin far får också en del utrymme i boken. Kanske att dessa delar blir lite långrandiga, och att det får lite onödigt mycket plats. I England skall det göras TV-serie av böckerna om Maisie Dobbs och för kanske första gången någonsin tror jag att det kommer att gynna berättelse att få en del bortredigerat för att passa bättre in i TV-formatet.

Barndomsskildringar har en tendens att bli rätt lika. Det är alltid ett barn som betraktar världen samtidigt som det står lite utanför och inte riktigt känner sig hemma i barndomen. Helst skall det finnas en del svärta i skildringen av lekarna, kompisarna, föräldrarna, släktingarna och skolgången. Allt detta finns med även i Katarina Kieris Morbror Knuts sorgsna leende, men det är skildring av spänningen mellan Staden och Byn som gör den läsvärd. Skildringen av mentaliteten i de nordligaste delarna av landet, om tron på finskans förträfflighet och känslornas obetydlighet. Om människorna som pratar och skrattar i köken i Byn, och tystnar vid köksbordet i Staden.

Karla växer upp mitt i detta. Med sin mamma som för länge sedan flyttat till Staden, men som åker hem till byn med Karla flera gånger om året och Karla hamnar utanför för att hon inte kan finska. Morbröderna kommer till Staden och stelnar lite samtidigt som de levererar korthuggna sanningar, inte minst om husen som skall byggas på sankmarken. Karla försöker finna sin plats i dessa två kulturer samtidigt som hon växer upp med moderns visdomsord "Bry dig inte om" ringande i öronen.

Så stod det trots allt en riktig pärla bland hyllvärmarna! En smula oväntat eftersom enda anledning till att jag köpte Anna Jörgensdotters bok Bergets döttrar var för att den utspelar sig i Sandviken och trakterna däromkring. Jag bodde i Sandviken i ett år i början av 2000-talet och det är ju alltid lite lockande med igenkänningsfaktorn när det kommer till gatuadresser.



Jag tyckte mycket om den här boken som utspelar sig mellan 1938-1958. Den handlar om några syskon som växer upp vid Kungsberget utanför Sandviken. Då boken belönats med Ivar Lo-priset är det föga förvånande människor i arbetarklassen det handlar om och det är en skicklig skildring av hur olika kvinnors och mäns villkor var (är?), men också en skildring av hur olika konventioner nästintill kväver människor och hur svårt det är att göra sig fri. Boken gör nedslag i släktens liv åren 1938, 1944 och 1958 och förutom att äktenskap, barn och arbeten som kommer och går skildras förstås samtiden, med oron för kriget, ransoneringstider och till slut 50-talets framtidsiver.

Emellanåt tappar jag fokus, men drivs ändå framåt av en vilja att veta hur det går för människorna. Hur går det för Sofia och Arvid och deras stagnerade äktenskap? Emilia som drömmer om att komma bort, lämna hemtrakterna, lyckas hon? Edwin med sin skidbacke, hur ser hans liv ut i stugan vid berget? Det här är människor som alla lever kvar i mig och jag vill veta vad som händer med dem 1966, 1972 osv. och så är det helt ärligt väldigt sällan jag känner inför karaktärer i böcker. Mästerligt berättat av Jörgensdotter! 

Tittade in på studera.nu och kollade mina "akademiska meriter". Med tanke på min typiska arbetarklassbakgrund är det inte utan att jag vill ge mig själv en klapp på axeln. Har jag verkligen läst så många kurser? Har jag verkligen klarat av att ta ut en lärarexamen? Ja, efter ett antal år i yrket borde jag så klart veta att jag klarat det, men det känns ändå lite surrealistiskt. Minns också hur jag på min examensdag sa att jag aldrig mer skulle läsa en kurs på högskolan ...

Förra läsåret var jag som bekant helt tjänstledig och läste in totalt 82.5 hp psykologi via lite olika kurser, men konstigast är kanske att jag utöver det läst 45 hp till i diverse kurser; Litteratur och existentiella frågor, Gymnasieskolans skrivande, Etik, Sociologi/Populärkultur och Nyreligiositet. Bara så där liksom. Av bara farten. Skall lägga till 7.5 hp i konflikthantering nu under våren, men sedan är det nog dags för en pluggpaus, så att lustläsningen kan få ta ännu mer plats.

I hyllan skriver om 2011 som året då hyllvärmarna kommer att läsas. Jag har tänkt detsamma (till älsklingens stora glädje!), och det är väl det närmsta ett nyårslöfte jag kommer. En (hel) del av böckerna som står där olästa känner jag mig minst sagt tveksam till, men eftersom jag en gång köpt dem måste det ju finnas något tilltalande med dem, eller?  Min grundinställning till läsning kommer alltid att vara att det skall var en källa till glädje och avkoppling och därför tänker jag inte tvångsläsa böckerna. Följande regel gäller: är jag inte tilltalad av innehållet efter femtio lästa sidor kommer boken att ställas tillbaka i hyllan och jag kommer inte att ha det minsta dåligt samvete. Alla böcker kommer också att få ett omnämnade på bloggen. 

Köpstopp råder förstås tills dammsamlarna är lästa, men biblioteket går ju alltid bra ... :)  

Såg aldrig filmen och nu har jag läst boken känner jag att jag inte vill uppleva den i visuell version för Sapphires bok Precious är en ryslig berättelse. Jag blir riktigt illa berörd över hur denna unga flicka under hela sitt liv utnyttjats sexuellt av sin far och mor, hur hon blir slagen, gjord till piga, hur ingen någonsin tycks se henne som en människa. Hon kan inte läsa och skriva, hon fick sitt första barn med sin egen far när hon var tolv och när hon nu är sexton år och gravid för andra gången med sin egen far blir hon avstängd från skolan. Hon hamnar på en alternativ utbildning där hon för första gången möter någon som bryr sig om henne, någon som ser henne. Läraren Blue Rain blir ett stort stöd liksom de andra flickorna i klassen som också har många hemska livserfarenheter. 

Den version jag läste hade både engelska originaltexten och den svenska översättningen i samma bok. Jag gjorde ett försök att läsa den på engelska, men eftersom den är skriven på talspråk/slang visade sig bli alltför svårt (min engelska är lite knackig). Tyckte dock att den svenska översättningen funkade riktigt bra, trots svårigheten att översätta just slang på ett trovärdigt sätt. 

Så här på jullovets sista dag och sex dagar in på det nya året passar det väl bra att sammanfatta 2010 med hjälp av en lista jag fann hos Västmanländskan.

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Jag läste b-kursen i psykologi och mina första 7.5 hp i sociologi och lärde mig mycket nytt. Testade några nya träningspass. 
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag gav inga nyårslöften.
3. Fick någon du känner barn?
Ja.
4. Dog någon som stod dig nära?
Min svärfar dog, men vi hade ingen kontakt.
5. Vilka länder besökte du?
Ja, 2010 var inte resorna år, men jag tror att vi var till Köpenhamn en gång, så Danmark.
6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?
Sista månaderna försvann träningsglädjen, så den hoppas jag hitta igen.
7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Hmmm ... kan inte komma på något ...
8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Att jag och älsklingen fortfarande håller ihop trots allt vi går igenom.
9. Vilket var ditt största misstag?
Att inte bättre ta till vara på mina lediga måndagar under hösten.
10. Vilket var ditt bästa inköp?
Gjorde inga större inköp, men tackar och bockar för de två Billy-bokhyllor som CM och JP skänkte till oss.
11. Vad spenderade du mest pengar på?
Fika, kanske ... Hemska tanke! (Ja, bortsett från hyra och dylikt alltså.)
12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Att jag och min studiekompis klarade statistikkursen. Kan fortfarande inte fatta att jag klarat den!
13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja, lite förkyld och så har ryggen börjat krångla igen.
14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
Musik är inte riktigt min grej, särskilt inte nu när radion är inställd på P1, men jag gillar Robyns nya låtar.
15. Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?
Bättre än tidigare under det första halvåret. Vill hitta tillbaka till den känslan.
16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Ja, en massa saker, inte minst mig själv.
17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Grubblerier.
18. Hur var din julafton?
Lugn.
19. Blev du kär?
Lite nykär i älsklingen emellanåt kanske
20. Vilket program har varit det bästa på tv?
Älskade en brittisk serie som utspelade sig bland politiker och lobbyister, men tyvärr har jag glömt namnet.
21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Hat är ett väldigt starkt ord, så nej.
22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Ett amatöräktenskap.
23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Att Veckans konsert på SVT kan fungera alldeles utmärkt som bakgrundsmusik till bokläsning i soffan.
24. Önskade du dig något som du fick?
Kan inte komma på att jag önskade mig något speciellt.
25. Önskade du dig något som du inte fick?
Ja, det skulle vara en semesterresa då, men det visst jag liksom redan innan att jag inte skulle få på grund av ekonomin.
26. Vilken var årets bästa film?
Film är bäst på bio.
27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Jobbade och åt en bakelse.
28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Vänner och familj.
29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
Så ledigt som möjligt.
30. Vad fick dig att må bra?
Att styra över min egen tid och att sitta på universitetsbibblan och förkovra mig.
31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Har ju aldrig ägnat mig åt idoldyrkan ...
32. Vem saknade du?
Vännerna och familjen norröver och senaste månaderna älsklingen.
33. Vilken var din bästa månad?
Första halvåret.
34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Garanterat!
35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Jag kommer att vara särbo hela året och lära mig leva med det.

Har ju Vargas Llosa liggandes i läshögen, men kände att jag nog behövde värma upp med något mer lättsamt från den spansktalande världen först och dammade därför av ett av min tiokronorsfynd från i somras; Lucía Etxebarrías 90-talsdebut Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel. Jag gillar att det märks så väl att det är en bok från sent 90-tal. Techno på dansgolven, ecstasyn flödar, ett och annat kassettband finns kvar och ingenstans nämns en mobiltelefon. Alla mår dåligt , fast av olika anledningar och med olika uttryck, och alla försöker verka lyckliga. Precis som de riktigt bra dramaserierna från samma årtionde (säger hon som passerat trettio och såg serierna när de visades första gången och inte bara reprisomgångarna ...). Boken i sig ganska intensiv och påminner, precis som någon skriver på omslaget, en del om Almodóvars filmer, vilket gör den svår att tycka illa om, även om den på intet sätt tillhör böckerna som stannar kvar hos mig som en stor läsupplevelse.

Boken utspelar sig i Madrid och handlar om tre systrar som lever helt olika liv och inte har någon närmare kontakt med varandra. Cristina, 24 år, är yngst och trots avlagd universitetsexamen har hon valt att arbeta på en bar (inte populärt hos resten av familjen) och festar ständigt med sina vänner samtidigt som hon deppar över att hennes pojkvän lämnat henne. Rosa, 30 år, är den mycket intelligenta systern som vigt hela sitt liv åt studier och yrkeskarriär, men vad leder det egentligen fram till? Ana, den ordentliga 32-åriga systern, gifte sig tidigt och lever nu ett hemmafruliv i en vackert inredd lägenhet, men allt är bara så oändligt trist. Det krävs något extra för att föra dessa systrar samman igen.

Karin Alfredssons andra bok i serien om läkaren Ellen Elg, Kvinnorna på 10:e våningen, fortsätter på temat kvinnoförtryck runt om i världen. Denna gång utspelar sig berättelsen i Vietnam där en svensk man faller från tionde våningen på ett hotell och dör. En kort tid därefter kommer en ung kvinna som blöder kraftigt från underlivet till sjukhuset där Ellen jobbar. På sjukhuset föds också alldeles för många dödfödda barn när överläkaren har hand om förlossningarna och från sin plats på gatan ser en gammal cigarettförsäljerska mystiska överlämningar av sportbagar. 

Händelseförloppet är kanske rätt förutsägbart, men jag börjar inse att det inte är det viktigaste med Alfredssons böcker. Det är snarare skildringen av kvinnors liv i andra länder som är styrkan. Det är lärorikt och förutom de prostituerade kvinnornas situation framträder också en bild av hur den vanliga vietnamesiska kvinnans liv fortfarande styrs av vidskeplighet som berör allt från barnafödanden och sexualitet till karriärmöjligheter i ett tämligen korrupt samhälle.

Tredje boken i serien utspelar sig i Polen och handlar om hur vissa kristna grupper jobbar för att stoppa kvinnors rätt till abort. Någon som läst den? Är den bra?

Inleder det nya bokåret med lite avkopplande deckarläsning i form av Ann Rosmans debut Fyrmästarens dotter. En helt OK berättelse (som dock andas en del av just debut och tappar tempo i mitten) med många trådar som driver berättelsen, som börjar med att ett lik hittas i en fyr som skall restureras, framåt. Gillar mest parallellberättelsen från 1960-talet som förklarar allt som händer i nutid. Den småstadsfina Siri skildras bäst av alla inblandade personer, medan polisen Karin förblir rätt anonym. 

I Rosmans deckare är det västkusten och Marstrand som gäller, vilket för mig känns fräscht efter allt Gotland och Öland, men Evert Taube blir det kanske en aning för mycket av. Andra delen i serien utkom under 2010 och heter Själakistan. Kan tänka mig att den är läsvärd i rent underhållningssyfte.