bohemian rhapsody

Äntligen höstlov!



Nu bär det av till Värmland för mys med älsklingen i dagarna fem! Eftersom han jobbar onsdag och torsdag har jag naturligtvis laddat ryggsäcken med lite pocketböcker att fördriva tiden med! Kanske att jag tar mig en liten tur till Karlstad på torsdag och fortsätter shoppingterapin som påbörjades i Malmö ...Kanske borde anmäla mig till TV-programmet Lyxfällan ...

Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl är både omskriven och belönad med diverse utmärkelser och jag kan förstå det. Det har talats om att han är 80-talisternas röst i litterturen och det är förmodligen sant, åtminstone om även hans nästa bok håller samma klass.

Vi som aldrig sa hora är boken om småstadslivet för ett gäng killar. Om hopplösheten, om hur man antingen hamnar på det lokala storföretaget eller tar sig därifrån, om att ta sig därifrån och upptäcka att stockholmsförorten som tedde sig så exotisk är en ensamhetsfälla, om skammen att återvända till småstaden. Men det är också en skildring av unga mäns vänskap, om vad man förväntas göra och inte göra, om sprit och tjejer, om att upprätthålla bilden av vad en man är och om tjejer som göra vad som helst för killarna.

Det finns något djupt tragiskt över denna bok, något som jag, som själv är uppvuxen i en liknande småstad kan känna igen mig och inte minst min lillebror och hans kompisar i. 80-talisterna skulle bli de nya männen, men frågan är om de lyckats, om samhället någonsin givit dem chansen.

Boken är fylld av så många träffsäkra citat om killarnas liv att jag skulle vilja skriva ned dem alla, men det skulle liksom ta alldeles för mycket plats. Jag uppmanar er alla att istället läsa denna bok, särskilt alla ni som bor i en småstad och kan känna igen er. Boken är omöjlig att bara lägg ifrån sig och inte fundera vidare kring. Det är omöjligt att inte bli berörd.

Så har jag då äntligen varit iväg på min lilla minisemster och vad underbart skönt det vara att komma bort om så bara för ett dygn!



Började med att kolla in Helsingborg lite eftersom vi var där på studiebesök med jobbet. Helsingborg är verkligen staden för Sambon och mig! Vi har egentligen aldrig varit där, men ändå fått för oss att det nog ändå är en stad för oss. Verkligheten bekräftade drömmen! Nu skall jag bara ta med mig Sambon dit på en dagsutflykt och sedan var det ju det där med att hitta jobb ...



Vidare till Malmö som också känns som en sådan där hälig stad som jag vill bo i! Tror att jag gillar skånska städer ... Bodde även denna gång på Rica Hotel vid Stortorget. Gillar att hotellet ligger så nära stationen och så är ju deras frukostbuffé super!

Shoppade nya tröjor på Gudrun Sjödén - Tack för födelsedagspresenten, älskling - och så lite diverse annat på diverse andra butiker. Gillar att flanera omkring och titta på folk, sitta en stund och kolla in husfasader ( finns inte så många fina fasader där jag kommer ifrån ...) och bara njuta av att inte vara hemma och att kunna göra vad jag vill av dagen. Lördagens glädjespridare var gay-paraden som drog genom staden med regnbågsflaggor, hög musik och stolta vänner och föräldrar. Lite Pet Shop Boys med Go West var precis vad som behövdes i grådiset!



Avslutade min lilla vistelse med att, via tips från västmanländskan, sjuka ned i skön fåtölj på Smaklöken vid Lilla Torg och avnjuta en latte och chokladpralin innan tåget åter rullade in i smålandsskogarna.

... efter Fredrik visade sig bli en alldeles underbar teaterupplevelse och jag borde verkligen gå på teater oftare.
Pjäsen ... efter Fredrik är en enmansteater med skådespelaren Mattias Brunn som skickligt tar oss med genom historien om Johan och Fredik. Rekvisitan är enkel och i bakgrunden visas filmsnuttar men Johan och Fredrik eller andra bilder som förstärker pjäsen - mycket effektfullt! Musiken som spelas är så otroligt bra och till min stora lycka har jag sett att det går att ladda ned via riksteaterns hemsida!

Johan lyckas inte få till det så bra med tjejer och förhållanden och inser tillslut att han är bög. På en fest träffar han Fredrik och de inleder en, enligt Johans mentala lista, perfekt relation. Så skall de åka på semster tillsammans och allt är fel, bara fel och Fredrik är sur, bara sur och Johan försöker desperat få reda på vad som är fel.

Som åskådare vet vi hela tiden att Fredrik smittar Johan med HIV (det är liksom bara att läsa pjäsens reklamaffisch ...) men det spelar ingen roll. Det är ett mycket gripande stycke teater i alla fall. Vi får följa relationen genom allt svårt som händer vid provtagningar, beskedet och efter beskedet. Tårarna är inte långt borta i pjäsens andra halva, och jag önskar verkligen att fler smålänningar tagit chansen att se detta berörande stycke teater.

... efter Fredrik-turnén avslutas i Arvika, på Ritz, på torsdag, så Sambon och alla andra arvikabor passa på att avnjuta lite teater på torsdagskvällen. Ni kommer inte att ångra er!

Maria Ernestam följer upp sin debutsuccé Caipirina med döden (som jag inte alls gillade ...) med Busters öron, en bok om svek och kärlek och det krångliga med att vara mor och dotter.

Eva lever ett stillsamt liv på västkusten, sköter sina rosor och anser att det är mycket lättare med blommor än med familjerelationer. Av sitt barnbarn Anna-Clara får hon en dagbok i födelsedagspresent och i den skriver hon ned sitt livs historia med en mor som gör allt för att trycka ned henne med sårande ord och ständig frånvaro och en far i skymundan från denna krävande kvinna. Bokens kärlekshistoria är Evas möte med John, en brittisk flottist, som hon inleder en lång och något krånglig relation med som mestadels sker via brev. John är hennes livs kärlek men hon lever tillsammans med Sven och har en dotter, Susanne. Hur allt hänger ihop är faktiskt riktigt intressant och något annorlunda.

Jag tyckte om boken, men inte mer än så. Ernestam kommer troligen aldrig att bli en favoritförfattare för mig, men jag tror inte att hon sörjer över detta, finns så väldigt många andra som fullkomligt älskar hennes böcker! :)

PS: Hämnden med råttfällan är bokens absoluta höjdpunkt! Berättade om den för Sambon som tittade lidande på mig och bad mig om att "snälla, sluta, jag vill inte höra mer"! :) DS.

De båda dvärgarna Glauer och Ka bor och arbetar på nöjesfältet Luna Park i New York i början av 1930-talet. Tillvaron är fylld av förnedring, bland annat tvingas Ka genomgå ohyggliga läkarundersökningar, och de bestämmer sig för att starta en egen teatergrupp i Tyskland. Teatergruppen skall ge ett antal dvärgar, ihopsamlade från hela Europa, en seriös och värdig tilvaro.

Vad de inte visste är att Tyskland är en orolig plats så här i början och mitten av 30-talet och att vara avvikande och annorlunda blir allt svårare, de hör rykten om deporteringar och stämningen är tryckt. Till slut får de kontrakt med Gröna Lund och reser till Sverige med förhoppningen om att en nöjespark med ett så vackert namn inte kan vara något annat än en fristad. Vad de inte vet är att i Sverige tar rasbiologin form och tillvaron för de annorlunda tar sig även i Sverige förnedringens form. Teatergruppens mulattdvärg får t ex en roll i en så kallad rasrevy och jag skäms över Sveriges rasbiologiska förflutna. (Visste ni att rasbiologiska institutet fick statligt stöd ända fram till 1974? Skrämmande!)

Boken handlar om dvärgar och 1930-talet, men handlar egentligen om det annorlunda, om utanförskap, om hur vi människor hanterar det avvikande. Boken är skrämmande, men så levande, jag vill aldrig sluta att läsa. Sist i boken finns ett efterord skrivet av författaren Lotta Lundberg där man bland annat kan läsa att 200 000 funktionshindrade avrättades genom Hitlers så kallade eutanasiprogram. De kortväxta (eller dvärgar) som hamnade i Auschwitz överlevde ofta eftersom de ingick i olika fasansfulla forskningsprogram. De finns fler obehagliga uppgifter i detta efterord men jag överlåter er andra att läsa och begrunda dem.

Boken Skynda, kom och se! är både en stark berättelse och allmänbildning, och jag avundas er som fortfarande har läsupplevelsen kvar.