bohemian rhapsody

Rotade runt lite i mors bokhylla och hittade en roman med den märkliga titeln Välsignade ost. Måste så klart läsas! Boken är skriven av Sarah-Kate Lynch och får nog beskrivas som lättsam, lite tramsig, men som ren avkoppling funkade den helt OK. På den irländska landsbygden finns ett par märkliga gubbar som tillverkar ost med gott rykte över världen. Kossorna handmjölkas av unga kvinnor, gravida men utan män, som sjunger sånger ur Sound of Music i ladugården och äter vegetarisk kost. Till gården kommer också Kit, en uppsagd amerikansk börsmäklare med alkoholproblem. Abbey, barnbarn till ena gubben, dyker också upp. Hon har lämnat sin man som visats sig ha barn med flera andra på den söderhavsö de bott på i elva år. Allas öden vävs samman, kärlek uppstår, ost tillverkas, allt löser sig. Ja, boken är som sagt tramsig och väldigt förutsägbar men ändå med viss charm.

Det är mycket som ska hinnas med i maj, men tack och lov har jag ändå haft en del lästid. Mer korrekt uttryckt så har jag tagit mig lästid bland annat genom att slötitta mindre på TV och prioritera mig själv istället för att förvandlas till ett totalt stressmonster (vilket annars är rätt vanligt i samband med betygssättning). Något jag inte haft lika mycket tid till är att blogga om det jag läst så nu kommer några korta kommentarer om flera böcker istället för ett inlägg om var och en. Effektivtet är ledordet just nu! :)



Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

Egentligen vill jag bara säga usch, men det är inte boken som jag känner så inför, det är det Sverige som framträder i boken som är allt annat än tilltalande. Bland betonghusen i Gårdsten växer Miira upp. Hon har finska föräldrar, tvingas gå i finsktalande klasser, hamnar utanför samhället och språket, betraktas som dum och utan chans att bli något. Miira vill inte anpassa sig. Vill inte vara en förlorare, vill läsa svenska smartböcker och bli statsminister eller läkare. Hetekivi Olssons bok, som är mycket välskriven och har ett rätt eget språk, lämnar mig inte med någon "det ordnar sig"-känsla utan snarare en vilja att undersöka vidare hur det gick för de barn som i verkligheten växte upp under 80-talet under samma förutsättningar som Miira och hennes vänner. Min förutbestämda känsla är att det inte ordnade sig i många fall. Mycket läsvärd bok!



Namnsdagsflickan av Kristoffer Leandoer och Åsa Ekström

Jag säger det på en gång - jag tyckte inte om den här boken. Jag fann den faktiskt lite trist. Illustrationerna är bra, men tillför egentligen inte berättelsen något med undantag av seriedelarna om superhjälten Kassandra Karat och Magneta. Det könsneutrala anslaget kunde ha drivits längre än till att döpa huvudkaraktärerna till Kim och Robin. Allt annat i boken är tämligen könsstereotypt (och ja, det skall mer till än att superhjälten är en tjej för att jag skall tycka att författarna verkligen ansträngt sig.) Den påhittade världen Berghendia, som utgör en stor del av berättelsen, tycker jag ingenting alls som. Jag bara skummar igenom de delarna. Förstår inte heller vem boken vänder sig till. Först tycker jag den är lite högstadiemässig. Så söker Kim till Konstfack och det kan man väl ändå inte göra direkt efter grundskolan, eller? Vänder den sig till äldre ungdomar tror jag faktiskt att den är för barnslig. Vet att många har uppmärksammat den här boken, men för min del är den nog snart bortglömd.



Hungerspelen av Suzanne Collins

Tror inte att jag behöver presentera handlingen över huvud taget för alla tycks redan ha läst Collins böcker. :) Jag förstår att boken gått hem hos många läsare. Det är spännande och upplagt som en film med scen efter scen uppbyggda enligt modellen lugn inledning-något händer-Katniss råkar i knipa-Katniss löser problemet. Publikfriande och smart. En hel del dödande är det som bekant och helt ärligt är det rätt otäcka scener så jag tror att jag hoppar över filmen för jag vill nog bara ha de censurerade bilderna jag skapat i mitt eget huvud som minne av dessa scener där barn och ungdomar dödar varandra. Boken är snabbläst och har tydlig ungdomsromanprägel, och jag kan inte låta bli att fundera över varför så många vuxna också tycks bli helt uppslukade av boken. Jag har hela trilogin hemma och kommer att läsa alla delarna och säkert roas av dem, men helt såld och uppslukad är jag inte.



Svinajakten av Anna Bovaller

Tidigare i år läste jag Bovallers andra bok, Svärmaren, och nu har jag lyssnat på hennes debutdeckare, Svinajakten. Jag gillar Bovallers böcker även om det i Svinajakten finns tydliga debutantproblem som att inte alla sidospår följs upp ordentligt. Det är lättillgängliga deckare som passar lika bra att läsa som att lyssna på. Hennes huvudkaraktär, advokten Petra Wester, är egentligen inte så tilltalande och hon har drag av lägga-näsan-i-blöt, men just därför gillar jag henne. I Svinajakten skjuts en markägare under en vildsvinsjakt, miljöaktivister genomför protestaktioner, och Petra som bara skulle åka till Österlen för lite semester hamnar mitt i utredningen på grund av ett testamente.

En långdragen influensa följd av trötthet verkar äntligen ha gett med sig. Medan jag låg där i feberdimman läste jag två böcker, men jag orkade inte blogga om dem så jag skriver ett par korta kommentarer nu istället.



Håkan Östlundh Inkräktaren
Jag tillhör dem som verkligen gillar Östlundhs deckare om kriminalpolisen Fredrik Broman på Gotland. Jag tycker det är något sympatiskt över Broman som gör sitt bästa men som ibland strular till det i privatlivet. I Inkräktaren är det dock inte så mycket polisernas privatliv som står i fokus utan istället en berättelsen som börjar med att en familj kommer hem från semestern och hittar ett familjefoto där någon stuckit ut ögonen på dem. Polisen tar saken på allvar, men kanske ändå inte riktigt förrän dottern försvinner under en rast i skolan och det är bara början. 

Det är en spännande och välskriven deckarhistoria som är sådär lagom obehaglig. Rekommenderas verkligen.



Anna Fredriksson Sommarhuset
En mamma som tar sitt liv. En syskonskara med dålig sammanhållning. En storasyster som tycker sig ha rätt till sommarhuset för att hon varit där mest. En lillasyster och en lillebror som bara vill sälja. Ja, det är upptakten till Fredrikssons bok som börjar lite småsegt men som växer och när boken är slut tycker jag verkligen att det varit en bra läsupplevelse. Det är sårade känslor och småtramsiga beteenden (som emellanåt är skrämmande lätt att känna igen sig i), sommarångest och fejkade leenden. Det känns väldigt äkta, som en liten bit av verkligheten förtäckt i fiktion. Jag säger tack för tipset, Mind the Book!

Arnaldur Indriðason - en klippa i deckargenren! Alltid välskrivet och intressant och Vinterstaden är inget undantag, faktum är att jag nog tycker att det är en av de bästa. Historien, som börjar med att en pojke hittas död i en betongförort till Reykjavik, är tydligt kopplad till isländsk vardag och sökandet efter mördaren berör frågor som främlingsfientlighet, utanförskap och ungdomsproblem. Slutet lämnar en bitter eftersmak, vilket kanske inte är helt ovanligt i genren men man berörs ju olika mycket av olika slut.

Erlendurs förhållande med Valgerður har stabiliserats något. Dottern Eva Lind tycks börja få lite ordning på sitt liv och vill istället veta mer om vad som egentligen hände med Erlendurs försvunne bror. Ett känsligt ämne, som bekant, och jag tycker att det fungerar bra att ha det som en röd tråd genom de olika böckerna. Det ger Erlendurs svårmod den bakgrund som behövs.  

Det är få deckarkaraktärer som jag tycker som mycket om som Indriðasons. Det är något med kärvheten som tilltalar mig. Elinborg har en ganska tillbakadragen roll i den här boken, men jag hoppas få läsa mer om henne i någon av de andra böckerna. Istället är det Sigurdur Oli som får lite mer utrymme i boken och vi får veta mer om hans bakgrund och nuvarande liv. Ser fram emot att snart träffa dem igen!

Nu har jag gjort så där igen. Läst ut en bok, tänkt skriva en massa genomtänkta saker om den, men så har det gått så många dagar att jag glömt bort det. Typiskt! Nåja, boken i fråga är Elin Grelssons Du hasar av trygghet. 



Det går ju inte annat än säga att det är en tydligt feministisk bok, men jag tycker inte riktigt att Grelsson når ända fram. Det är som om hon fegar ur lite och inte vågar gå hela vägen med sitt feministiska budskap vare sig var gäller berättelsen i sig eller huvudkaraktären Sara. Sara är i trettioårsåldern och har fastnat i sin utveckling, i sitt förhållande, i sitt urtrista kontorsjobb. Huvudvärken är ständigt närvarande, som ett tryck över hela tillvaron. Sara revolterar i det tysta. Dricker för mycket, ligger med fel män, sjukskriver sig för ofta. Hur skall hon egentligen annars kunna förhålla sig till allt som förväntas av henne? 

Trots en viss förutsägbarhet tycker jag att böcker av det här slaget behövs. De är viktiga i sig och därför rekommenderar jag trots allt boken. Lite feministiskt perspektiv skadar ju inte.  

Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist har ett ruskigt omslag och passande nog ett rätt ruskigt innehåll också. Stundtals är det riktigt otäckt, men det är ändå något som gör att jag inte fastnar helt i berättelsen. Det är många olika karaktärer och deras liv spretar hit och dit och det blir nästan lite för mycket. Något av en klassisk debutantmiss skulle jag vilja säga. Berättelsen i sig, med psykoterapeuten Sofia Zetterlunds patienter Samuel Bai och Victoria Bergman samt kriminalkommissarien Jeanette Kihlbergs fall med döda och sargade pojkar som grund, är tydligt skriven för att vara en inledning till den tänkta trilogin vilket gör att den ibland tappar lite i tempo och författarna förlitar sig kanske lite väl mycket på de otäcka inslagen. Boken har beskrivits som en berättelse om svek och det stämmer rätt väl, men framkommer säkert ännu mer om man fortsätter läsa del två och tre. 

Kommer jag att läsa del två, Hungerelden? Nja ... Helt ärligt gillar jag inte upplägget med en trilogi. Jag har inget emot serier i spänningsgenren, men vill att varje del skall vara en avslutad historia. Att vänta på del två och del tre för att få veta hur det går orkar jag liksom inte med. Blogg_bohemen är en rastlös läsare! I det här fallet är jag inte heller särskilt engagerad i berättelsen vilket gör att det blir ett kanske, kanske inte som svar på frågan om jag kommer att läsa del två och tre.