slutet är nära
alice i underlandet
syster
Bengt Ohlsson skrev Gregorius och jag fullkomligt älskade den. Sedan kom Hennes mjukaste röst och jag var allt annat än såld. Det var mer som en märklig upplevelse som jag och kollegan AKS suckade oss igenom. Men har man skrivit Gregorius är man ändå värd en chans till så Syster fick blir tredje gången gillt för herr Ohlsson och mig.
Det börjar lovande. Marjories syster är försvunnen och föräldrarna letar efter henne dag som natt, så Marjorie får bo hos sin faster. Hon saknar sin familj som hon tycker är den roligaste familjen i världen. Tiden går och vistelsen hos fastern ger Marjorie tid att fundera över livet och familjen, som kanske ändå inte är så roliga. Men så tappar boken lite styrfart, de existentiella funderingarna är inte alltid lika skarpa. Krystade försök till mystiska inslag och den slitna kattsymbolen får mig att åter börja sucka. Och varför måste karaktärerna i hans böcker alltid ha så internationell anpassade namn (skriver han den engelska utgåvan parallellt?) och varför är miljön så luddigt vart-som-helst-i-västvärlden (samma parentes igen ...)? När boken når slutet känns det som att Ohlsson själv tröttnat och bara vill sätta punkt, en känsla som jag helt delar.
Nej, det blir nog ingen kärlekssaga mellan mig och Bengt Ohlsson. Det stannade vid en hastig förälskelse inspirerad av en gammal sorglig litteraturpastor. Synd.
ett nytt beslut
Förra årets stora funderar den här tiden var om jag skulle vara tjänstledig för studier eller ej. Beslutet att studera är det bästa jag tagit på evigheter. En ren njutning. Detta års stora funderare har varit huruvida jag till hösten skall gå tillbaka till heltid eller om jag skall unna mig ett läsår med deltidsarbete. Nu är beslutet fattat. 75% kommer jag att arbeta nästa år och det känns också som ett toppenbeslut. Nu är det bara att hoppas att älsklingen snart hittar ett jobb, då kommer tillvaron att vara helt perfekt.
(Passade på att ändra bloggen utseende samtidigt. Älskar fortfarande rosa, men kände att det var dags för något nytt och fräscht. Hoppas ni gillar det.)
bokrean avklarad
Jag har blivit nätshoppare på riktigt. Jag sviker bokrean i butikerna för att istället hemifrån soffan beställa den en populärpsykologiska titeln efter den andra, blandat med några skönlitterära böcker. Ingen trängsel, lugn och ro och latte i muggen, större utbud och dessutom reatitlar i pocketformat. Jag är frälst! Samtidigt får jag lite dåligt samvete för att jag inte stödjer de lokala bokhandlarna, som jag verkligen vill skall överleva. Men, vem vet, kanske slinker det ned någon smalmatsbok, eller mer troligt en bok med smarriga chokladmuffins ...
hoppas framgången smittar
Denna vecka är det tentaplugg och OS som gäller. Hittills två guld, och fler guldchanser ikväll - det går bra nu! Hoppas att det går lika bra på morgondagens tenta i arbets- och hälsopsykologi. Kursen har känts avslappnad och intressant, men när det kommer till tentapluggandet så har det känts som att jag inte riktigt vet vad det är jag skall plugga in. Har i alla fall tagit mig igenom kurslitteraturen och gjort lite instuderingsuppgifter så med "rätt" frågor imorgon kan det nog gå vägen. Hoppas, hoppas!
underbara OS
Jag gillar det här med OS. En stor pampig invigning med häftiga specialeffekter och märkliga danser och så inmarschen med alla deltagare. Alla dessa atleter som kämpat i åratal för att få en plats i sitt lands OS-trupp. Särskilt kul är det med alla nationer som skickar en man, typ längdåkaren från Nepal. De vet att de inte har en chans att ta medalj, att de riskerar att bli både varvade och sist, men ändå är de där för att göra sitt livs lopp eller åk eller vad det nu än är. Beundransvärt.
Mindre beundransvärt på invigningen var Sveriges klädsel ... Vem kom på idén med illasittande knallgul jacka i modell sportjacka från Ullared 49 kr? Och vem tog fram mönstret till de stickade mössorna? Jag skämdes! Dessutom har jag sett att åtminstone de svenska skidskytteherrarna väljer att ha mössan på sig efter loppet ... Jag hoppas att det är tvång och inte egen fri vilja.
Sändningstiderna gör förstås att jag inte kan konsumera så mycket OS som jag vill så hittills har det bara blivit skidskytte (är mer än ointresserad av hockeyn som har en hel del sändningstid) och så lite puckelpist och rodel via SVT:s nätsändningar. Att se rodel okommenterat vid 00.30 har en märklig charm. Ser nu framemot längdskidåkningen och så småningom damernas curling - där tror jag vi tar guld!
jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Vissa böcker går det inte att tycka till om, inte att recensera. Hur skall jag kunna recensera någon annans ångest, någon annans mani och depression, någon annans livskamp? Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är hennes skildring av en period då hennes bipolära sjukdom är som värst. Det är olikt allt annat, jag mår lite dåligt av att läsa den. Det är en så kompakt ångest. Men jag är glad att jag läst den, på en aning förbryllat sätt. och oändligt tacksam över att jag inte lider av manodepression.
min allra bästa vän
Min allra bästa vän av Laura Wilson är ett ambitiöst projekt trots att romanen bara omfattar runt 250 sidor. Tre berättarröster som tillsammans väver samman en berättelse om hemligheter och livsöden. Gerald, som vi träffar dels som ensam lite pojke och dels som vuxen och ännu ensammare man, har sin dödfödde tvillingbror som bästa vän och dessutom hittade han i barndomen sin storasyster mördad i skogen. Jo, kollega med Gerald, har en dotter som liknar Geralds döda syster och han börjar förfölja henne. Tilly, Geralds moster, berättar familjehemligheter som kommer upp till ytan inför 50-årsjubileet av andra världskrigets slut.
Så länge berättelsen byggs upp fungerar den väl, och Wilsons språk skiljer sig mellan de olika berättarrösterna vilket jag verkligen gillar. Det är intressant, och emellanåt till och med lite spännande. Gerald är huvudperson, men utan Tilly och Jo faller hela berättelsen. Tyvärr är detta en slags kriminalroman och tyvärr blir slutet förutsägbart och man förstår redan i ett tidigt skede vem förövaren är. De sista sidorna är forcerade i ett slags försök att knyta ihop trådar utan att det på något sätt skall avslöjas alltför många obehagliga detaljer för läsare.
schlager, schlager, schlager
Den underbara schlagersäsongen är inledd! Även om nu starten inte var så underbar ... bortsett från Dolph Lundgren! Självdistans är alltid underhållande, och vem har sagt att man måste kunna sjunga för att leda melodifestivalen?! :) Christine Meltzer var som hon brukar - rätt dryg ... Måns Zelmerlöw levererade sina väl inövade repliker just så, men kanske var det nerverna som spökade. Låtarna ... ja, herregud ...
Trots allt kan jag inte låta bli att älska schlagerfesten lika mycket som alltid och jag laddar redan inför nästa vecka. Med åren har också älsklingen förvandlats till ett litet schlagerfan och sitter nu och lyssnar igenom låtarna från gårdagen en gång till (de som inte gick vidare alltså). Jenny Silvers låt är inte så dum trots allt, synd att scenframträdandet var så stelt.
picasso valde också kristinehamn
Picasso valde också Kristinehamn av Marcus Grahn handlar om vardagslivet, om att bråka om en apelsin på ett tåg och se frun försvinna. Om att leta efter frun tillsammans med en gammal kompis som visar sig vara både krokimodell och transa. Om att vilja leva ett urtrist liv, att våga välja Kristinehamn, att älska taco och gå på ukelelefestival.
Charmig bok med roligt språk. Gillar särskilt diskreta invävningar av dikter och sångtexter, men framför allt gillar jag att den handlar om en helt vanlig människa, en timvikarie i småstad. Känner mig så trött på fiktionella mediepersonligheter i Stockholm som befolkat alltför många svenska böcker de senaste åren.
beach 2010
