jag ska egentligen inte jobba här

Jag ska egentligen inte jobba här (ljudbok)
 
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok som får mig att må lite illa och som får mig att intensivt önska att jag aldrig skall bli gammal, sjuk och tvungen att "bo på hemmet". Precis som Moa, huvudpersonen, blir jag lite chockad i början och då har ändå min pappas fru redan pratat om duschvagnar och annat främmande och skrämmande som finns i åldringsvården.
 
Jag mår, precis som huvudpersonen, Moa lite illa när bajsblöjor beskrivs och när Urban beter sig som en äckelgubbe. Jag fylls av någon slags sorgsenhet när de gamla lyfts upp med liftar och vänds runt med hjälp av draglakan. Jag blir irriterade när de gamla inte omnämns med namn utan med rumsnummer, C5 - så avpersonifierat. Jag nästan hurrar för mig själv när Moa i smyg tar ut Gullan på en promenad. Gullan, så rar hon är!
 
Moa söker alla möjliga jobb i Stockholm och får till slut en timanställning på ett äldreboende, men egentligen ska hon ju inte jobba där, egentligen ska hon ju bli skådespelare. Gå på teaterhögskolan. Liljebacken är ju bara tillfälligt. Hon ser ner på de som jobbar där. På Leena med två e, på Eva som lägger ner hela sin själ i arbetet med de gamla. Förstår inte riktigt varför Martina har skrivit på kontrakt för fast anställning. Moa, hon gör istället allt för att komma därifrån, för att inte bli som "dom". Hon söker scenskolan i Luleå, ringa Marika Lagercrantz och ber om privatlektioner. Söker vidare till Malmö. Hela tiden finns dock jobbet på Liljebacken kvar. Hon kan rutinerna, vet vad alla vill ha till frukost, börjar se det fina hos de gamla, bajsblöjor och  hängande hud till trots.
 
När jag började lyssna på Beischer bok trodde jag att det skulle vara en trivsam nonsensbok. Det är det inte. Det är en bok som säger väldig mycket om vårt samhälle och vår syn på gamla människor. Jag blir faktiskt väldigt berörd av boken.

paradisoffer

Paradisoffer (ljudbok)
 
Jag har läst alla fyra böckerna om Fredrika Bergman som Kristina Ohlsson har skrivit och jag har varit lite svalt inställd hela tiden. Tycker att hon är väldigt ojämn. Den fjärde boken, Paradisoffer, har jag precis lyssnat klart på och jag kan inte säga annat än att min inställning består.
 
Paradisoffer är den svagaste boken hittills i serien. Ohlssons tre första böcker skall som bekant filmatiseras och i fjärde boken är det som om berättelsen är alldeles för anpassad till filmformatet för att bli en riktigt bra bok. Jag kan se hur varje kapitel blir en filmscen, kan nästan se hur ljussättningen kommer att vara och hur skådespelarna kommer att stå i varje bildruta. Det irriterar mig. Det finns också något slarvigt över den. Inte minst stör jag mig på slutet som är alldeles för förutsägbart. Det känns lite för mycket amerikansk actionfilm, men inte den typen som vinner Oscar om jag säger så. Liten spoilervarning kommer här!  Och att behöva ha ett avslutande kapitel som inte hänger samman med berättelsen där man får reda på hur och varför tycker jag tyder på hafsverk från författarens sida.
 
Själva idén med ett flygplan som kapas är det bästa med boken. Att en av piloterna är kommissarie Alex Rechts son känns som ett onödigt grepp. I förra boken fick Fredrikas man Spencer ett stort utrymme och det var jag positiv till, men jag gillar inte idén att bygga berättelsen på att ha en närstående till någon av huvudkaratärerna i en central roll bok efter bok. Vem ska det vara nästa gång? Fredrikas barn? Spencers ex-fru?
 
Ja, jag känner mig faktiskt rätt besviken efter den här läsningen/lyssningen och mindre sugen än någonsin på att fortsätta läsa Kristina Ohlssons böcker.
 
 
 

Sagostund för vuxna

Jag har blivit helt beroende av ljudbokslyssnande. Tidigare läste jag i bok varje kväll, nu blir det ungefär varannan kväll. Det är ju så skönt att välja ljudboken istället! Luta huvudet mot kudden, stoppa i hörlurarna och låta någon läsa högt tills man somnar. Måste vara någon form av "gå i barndom" och jag älskar det!

Just nu är det Katarina Ewerlööf som läser Karin Alfredssons bok Klockan 21:37 och både boken och uppläsningen är klart värda en genomlyssning.


och i wienerwald står träden kvar

Och i Wienerwald står träden kvar

Via Dito laddade jag ner Augustprisvinnaren Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Helt ärligt tog det ett bra tag innan jag blev intresserad av boken. Tyckte inte alls om Åsbrinks språk inledningsvis, och inte heller hennes sätt att läsa upp boken på, men jag vande mig efter ett tag. Tycker dock fortfarande att en del av de mer svepande försöken till i det närmsta lyriska passager inte riktigt passar bokens innehåll, men jag förstår att många andra kan uppskatta det.

Efter att ha lyssnat igenom hela boken tycker jag ändå att den är ganska bra. Ämnet är viktigt och det blir personligt med alla autentiska brev som skickats från föräldrarna i Wien till Otto i Sverige. Ibland stör jag mig på att föräldrarna inte är mer öppna och ärliga med hur svår situationen börjar bli för judarna i Wien, men samtidigt förstår jag dem. Förstår att de inte vill oroa sin älskade pojke som fått komma till Sverige, till säkerheten. Sorgligt känns det när föräldrarna deporteras till Theresienstadt och det oundvikliga slutet närmar sig. Ottos brev finns inte bevarade, men jag kan tänka mig att även han förskönade sin vardag på barnhemmet och i de olika "fosterhemmen". Mot slutet av kriget hamnar han hos familjen Kamprad och mellan Ingvar och Otto utvecklas en nära vänskap trots att Ingvar var medlem i organistationer med nazistiska tankar och antisemitism som ständigt återkommande teman.
 


moderspassion

Moderspassion (ljudbok)
Jag gillar Majgull Axelsson när jag ser henne på TV eller läser intervjuer med henne. En intressant författare. Jag älskade Aprilhäxan, men sedan har jag tyvärr kämpat med hennes böcker. Därför tänkte jag att det kanske kunde vara en god idé att testa Moderspassion i ljudboksvariant och det var det nog. Jag erkänner att det är troligt att jag annars hade lagt ifrån mig boken utläst. Inte för att det på något sätt är dåligt utan för att det tar emot ibland. Jag tänker allra mest på avsnitten med kopparängeln. Har så väldigt svårt för övernaturliga inslag.

Det finns en hel del saker med boken jag gillar. Själva utgångspunkten med ett gäng människor som samlas på Sallys Café & Restaurant utanför Arvika på grund av storm och översvämning är en mycket bra. Det är också en skönt blandad skara som samlas och jag finner dem ofta vara intressanta. Tyvärr gäller det inte huvudpersonen, Minna. Eller intressant är hon väl och det är sorgligt att hon så totalt förträngt sin dotters självmord, men jag tycker att hon är så tråkig. Marguerit med sina alkoholproblem och sonen som fastnat hos en sekt skulle jag däremot gärna ha läst mer om. Likaså om restaurangbiträdet Anette med sin alkoholiserad make Sonny och ett bittert livsanslag.
Det är en bra bok men som Kafka på jobbet så upplever jag en "var det här allt?"-känsla. Det är som att det skulle ha funnits så mycket mer att säga, så mycket mer att berätta.


de ensamma




Håkan Nesser är nog min svenska favoritförfattare och definitivt min favorituppläsare. Det är med viss sorg jag nu måste inse att jag har lyssnat klart på De ensamma. Gunnar Barbarotti har varit trumpen och svartsjuk och jag har ändå älskat honom hela boken igenom. Hoppas verkligen att det kommer fler böcker där vi för följa Barbarotti, Backman och de andra i Kymlinge.

Handlingen kretsar kring en grupp vänner som alla bor i Uppsala under det tidiga sjuttiotalet. Under en svamputflykt 1975 dör en av dem, Maria,  och trettiofem år senare hittas hennes dåvarande sambo död på exakt samma plats. Det märkliga sammanträffandet får poliserna i Kymlinge att ana oråd. Kanske är det inte frågan om två olyckor eller två självmord?

De sex vännerna lär vi känna ingående och vi får reda på allt som händer i gruppen före den där ödesdigra svamputflykten. Trots att det är många timmars lyssnande tröttnar jag inte en enda gång, vill bara höra mer. Precis när jag tror att jag löst deckargåtan, när jag lutar mig tillbaka och förväntar mig få reda på att jag misstänker rätt person blir jag helt överraskad. Jag hade inte för en sekund tänkt mig den upplösningen. Ytterligare en sak att älska med De ensamma.


gamarna

Gamarna (ljudbok)

Jag säger det på en gång - jag tyckte verkligen inte om den här boken. Lyssnade ändå igenom den för att jag varit alldeles för trött många kvällar för att orka hålla upp en bok. Istället för TV kan man säga.

Saker jag stör mig på:

1. Huvudkaraktären, Sanna Wrede. Hon är liksom inte trovärdig. Varken motbjudande eller tilltalande, bara ... tröttsamt ointressant.  

2. Att huvudpersonen är författare. Ibland funkar det med en författare som huvudkaraktär, men då skall det liksom finnas en anledning till det, inte bara kännas som att bokens författare inte orkade hitta på ett annat yrke till sin huvudkaratär. Kanske är det Küchens sätt att ge hela förlagsbranchen en känga? Finns garanterat bättre forum för detta ... 

3. De politiskt korrekta bisexuella inslagen som inte fyller någon som helst funktion utan bara finns där för att "lite sex piggar ju alltid upp berättelsen". Det är en sanning som inte är en sanning och som bara dumförklarar läsaren. Missförstå mig rätt, jag om någon är för att heteronormativa mönster bryts men skall det göras så skall det var uppriktigt och ärligt och inte för vad som enbart framstår som politisk korrekthet. Egentligen fyller ingen av de avsnitt där Sanna Wrede fylls av passion (för det finns några män som också väcker hennes lust) någon funktion, men vad skulle berättelsen annars krydddas med?   

4. Hela berättelsen egentligen eftersom den, precis som huvudkaratären, inte är trovärdig. Eller ja, det kanske den är egentligen, men den håller liksom inte måttet i sin genre. Brotten i sig är inte heller särskilt intressant skildrade och dessutom slarvas offren liksom bort i ivern att ge Sanna Wrede en framträdande roll. 

5. De politiska undertonerna. Eller undertoner och undertoner. I ärlighetens namn hade det varit bättre att Maria Küchen skrivit ett debattinlägg istället för en krystad deckarhistoria i bostadsrättsmiljö. 

Finns det då något jag gillar? Ja, den lyssningsvärda inläsningen av Eva Röse. Men det är också allt. 

ers majestäts olycklige kurt

Ers Majestäts olycklige Kurt : en roman med verklighetsbakgrund

Jag har nu lyssnat klart på årets bästa ljud-bok; Ers majestäts olycklige Kurt, inläst av Helge Skoog och skriven av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. Jag skulle kunna hylla den i all oändlighet för trots att den är lång blir den aldrig trist, utan jag blir snarare mer och mer fascinerad ju längre in i denna verklighetsbaserade roman jag kom och kände att jag bara ville veta mer och mer för var minut.

Kurt Haijby och kung Gustav V hade på 30-talet ett homosexuellt förhållande med varandra och bakom kulisserna pågick, efter att affären blivit känd, ett intensivt och allt mer rättsvidrigt spel för att förhindra att relationen blev känd även för allmänheten. Haijby levde en tid gott på pengar som hovet betalar ut för att hålla honom borta och han köpte bland annat ett slott i Närke. Hans bittre fienden överståthållaren gav sig dock inte, han ville till vilket pris som helst se Haijby dömd och drog sig inte för något och efter ett par decenniers förföljelse fick han också sin vilja igenom.

I boken möter vi också Anna Haijby, kvinnan som ständigt står vid sin Kurts sida och uthärdar allt med en oändlig kärlek. Om henne skulle jag vilja att det skrevs en egen bok, ett garanterat intressant kvinnoporträtt. 

villa bonita


Villa Bonita

Karin Brunk Holmqvist håller sig till det vinnande koncept vi stött på i hennes tidigare böcker även i Villa Bonita och denna gång är bokens radarpar de forna barndomsvännerna Bonita och Doris som återses efter många år på Doris mammas begravning. Bonita har ägnat sitt liv åt att ta hand om sin alltmer senila mor, medan Doris levt storstadsliv i Malmö men nu har hon skiljt sig, sagt upp sig från sitt jobb och återvänder till föräldrarhemmet i Ystad och blir åter granne och bästa vän med Bonita. Bonita växer i Doris sällskap och återfår sin livsgnista. Doris får nytt jobb, som hon sköter på distans, men något är skumt med verksamheten och de båda damerna inleder något av ett detektivarbete för att ta reda på vad som egentligen pågår.

Denna bok valde jag i ljudboksformat och på bredaste skånska läser författaren själv in sin berättelse och det är  charmigt om än inte mästerligt inläst.

hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

I början hade jag svårt för ljudbok, tyckte att det var lite som att lära sig läsa på nytt, men nu uppskattar jag det mer och mer och på kvällarna lyssnar jag mig nästa alltid till sömns. Det kan i och för sig ta några veckor att komma igenom en bok eftersom jag ofta somnar rätt snabbt, men så är det verkligen rogivande att få en bok uppläst för sig.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson är en verkligt skruvad berättelse om Allan som avviker från sin egen hundraårsfest, snor en resväska och på så sätt dras in i rad händelser som bland annat involverar en dressin, en elefant och en rad nya, mer eller mindre suspekta, bekantskaper. Parallellt med nutidsberättelsen får vi också historien om Allans händelserika liv berättat för oss, även den helt osannolik. Allan, som är helt ointresserad av politik, går från att vara sprängämnesexpert i sörmländsk håla till att dinera med världens ledare, hjälpa dem med i frågor rörande atombomber och tillbringa en del tid på flykt samt även några år tillsammans med Einsteins oäkta bror Herbert.

I början tycker jag verkligen om boken, men i längden blir den tröttsamt överdriven. Tycker dock att nutidsberättelsen hela tiden är underhållande och Allan som person är fantastisk och rätt rolig. Bäst av allt är Björn Granaths eminenta inläsning - vilken inlevelse!

efter alla år av saknad

Har läst ett par böcker av Peter Robinson tidigare och såg därför fram emot den här ljudboken, Efter alla år av saknad, men det blev en besvikelse. Berättelsen är seg och inte särskilt engagerande och till och med uppläsare låter uttråkad.

Efter alla år av saknad

Överkommissarie Alan Banks vän Graham försvinner spårlöst 1965 och hans skelett hittas 35 år senare. Banks deltar i utredningen på avstånd. Samtidigt försvinner en ung pojke med kändisföräldrar och Banks dras in i den utredningen också.

Boken innehåller en del klyschiga inslag som att Banks blir förälskad i den unga kvinnliga brottsutredaren och att hans föräldrar aldrig försonats med sonens yrkesval. Och så lite övertydliga klassmarkörer. Enkelt uttryck - undvik denna bok.  


borta bäst

Inget lämpar sig bättre för ljudbokslyssnande än långa (buss)resor, och lyckas man dessutom hitta en riktigt bra ljudbok är det bara att försvinna bort några timmar. Lyssnade mig igenom Sara Kadefors Fågelbovägen 32 för ett par år sedan och tyckte den var mycket bra, så det var ju inte utan förväntningar jag laddade ned hennes senaste bok Borta bäst bara för att upptäcka att den är minst lika bra, kanske till och med lite bättre.

Borta bäst

Sylvia bor sedan några månder tillbaka i sin bil i en dunge bakom IKEA. Ingen lägger märke till den stiliga medelålders kvinnan som besöker IKEA varje dag, både dricker kaffe och äter gratis, och tar sig en lite tupplur på sängavdelningen. Om det inte vore för ryggvärken skulle arrangemanget fungerar rätt bra. Under en av sina bilturer plockar hon upp liftaren Lisbet, hamnar i hennes lägenhet och på hennes ryggbänk, och blir kvar trots det tvivelaktiga liv som Lisbet lever. Men till slut måste hon ändå tag i det misstag som gjort att hon hamnat i den här situationen och konfronteras åter med sin dotter och exmake.

Allt är så väl beskrivet, jag fullkomligt älskar när Sylvia obemärkt glider runt på IKEA, hur hon bara finner sig i Lisbets liv och till och med deltar och serverar både tigerkaka och annat till besökarna som kommer till lägenheten. Sylvias små funderingar, hennes lite avståndstagande inställning till hela tillvaro, och det smått absurda i allt som händer henne lyckas Kadefors få att framstå som helt normalt, fast det inte är det. Denna bok är ett måste för alla som inte vet vad de skall lyssna på i hängmattan i sommar!


att människan levde - maria larssons eviga ögonblick

Att människan levde : Maria Larssons eviga ögonblick

Såg aldrig filmen, men nu har jag i alla fall lyssnat på Agneta Ulfsäter-Troells Att människan levde - Maria Larssons eviga ögonblick. Genom intervjuer med Maja, dotter till bokens Maria, född 1901 berättar Ulfsäter-Troell om kvinnorna i sin släkt och deras hårda liv under första hälften av 1900-talet. Fattigdom, sprit och ett Sverige och Göteborg i förändring.

Det är inte på något sätt dåligt, men som alltid så saknar jag romangenrens utsvävningar. Det blir fakta med en gnutta känsla, och jag vill så gärna veta mer om hur människorna kände, vad de drömde om, hur de upplevde sina liv. Kanske borde läsa mer biografier för att öva mig på, och kanske börja uppskatta, avsaknaden av utsmyckningar i texten. Några förslag?


spöket på canterville

Spöket på Canterville

Årets sista ljudbok blev en klassiker, Oscar Wildes Spöket på Canterville. En söt och rolig historia om en amerikansk ambassadörsfamilj som, trots varningar om ett spöke, flyttar in på slottet Canterville. Spöket rasslar med kedjor, men stackar'n blir uppmanad att smörja dem med olja och han försöker sedan alltmer desperat skrämma familjen med den ena fruktansvärda karaktären efter den andra. Inget fungerar och spöket blir mest utskrattad av tvillingarna i familjen.

77 minuters rent nöje!

påtaglig risk att skada

Påtaglig risk att skada

Ljudbok lämpar sig ypperligt för långa tågresor, så det blev ett besök till stadsbiblioteket och deras mediejukebox innan avresan norrut inför jul. Valde en för mig okänd författare, Tove Klackenberg, och valet visade sig vara lite sisådär, men bjöd i alla fall på en viss insyn i ett för mig, tyvärr, rätt okänt domstolsväsende.

Svea Lundström Duval är åklagare och har fått ett fall där två barn hittats döda, inlindade i plastfolie, hemma hos en socialt belastad familj. Till en början tycks allt vara solklart, modern sägs ha varit den enda som varit hemma vid mordtillfället, men under rättegången kommer en del detaljer fram som komplicerar fallet. Lägg därtill trakasserier riktade mot åklagaren och thrillerkänslan infinner sig åtminstone litegrann. 

Plus för att den utspelar sig på landsbygden i Värmland och för skildringen av en dåligt fungerande socialtjänst. Minus för att det endast är den kvinnliga åklagaren och den kvinnliga advokaten som vi får lära känna närmre och dessutom på ett stundtals rätt krystat och onödigt sätt.


i en annan del av bromma

Har hunnit med att läsa lite de senaste dagarna, trots alla friidrott som jag maniskt konsumerat från TV-soffan. Ännu en ljudbok har det blivit, denna gång extremt lättsam lyssning i form av Martina Haags I en annan del av Bromma.

I en annan del av Bromma

Bella, som fick sparken från Dramaten i Underbar och älskad av alla, är nu gift med TV-stjärnan Matte sedan några år tillbaka och har två barn, men livet börjar nu krångla till sig och till sin stora lycka klarar hon sig undan ännu en sommar på lantstället med svärföräldrarna. Snälla Matte har köpt en semsterresa till Bulgarien, men varför har han gjort det? Är det för att han skall kunna vara ensam med sin ungdomskärlek i sommarstugan bredvid? Bella missar resan och spionerar på sin familj, samtidigt som hon försöker njuta av att vara ensam och funderar på varför Lars Adaktusson dyker upp överallt. 

Roligt inläst och därför blir den på något sätt en helt OK lyssning, men spänningsromanförsöket i slutet är inget Haag behöver fortsätta med.


vi vet nog vem du är

Laddade ned en ljudbok på bibblan för att lyssna iväg mina timmar på tåget till och från Gävle och av en ren slump visade det sig att boken utspelade sig i just Gävle. Kul, men boken  i sig var inte så kul, mer som en lång ångestattack och inte alls i min smak.

Vi vet nog vem du är

Grace vill gärna framstå som lyckad, men det mest är en fasad och bakom den mår Grace allt sämre. Anna gråter och förfaller och har ångest över allt möjligt hon med. Båda har en uppväxt som satt sina spår och båda försöker glömma handlingar som de själva begått och det som andra gjort dem.

Vi vet nog vem du är av Doris Dahlin är seriös och mörk och inte alls särskilt upperhållande lyssning.

(Och idag beställde jag kurslitteraturen - hoppas att psykologiböckerna inte är helt nattsvarta och ger mig den ena ångestattacken efter den andra ...)


kan du säga schibbolet?

I väntan på en bättre sänglampslösning och för att undvika ett världskrig som följd av att den ena i hushållet vill läsa innan insomnandet och den andre inte, har jag den senaste tiden lyssnat på ljudbok med lampan släckt. Rätt trevligt faktiskt och det påminner lite om sagostunderna när man var liten.

Kan du säga schibbolet?

Marjaneh Bakhtiaris andra roman Kan du säga schibbolet? är ännu bättre än den suveräna debuten Kalla det vad fan du vill som kom för något år sedan och dessutom skickligt inläst av Sanna Persson Halapi. Även denna gång utspelar sig handlingen i Malmö, denna gång med den välintegrerade, villaägande familjen Abbasi i centrum. Parisa, äldsta dottern, tjatar frenetiskt om att få åka till Iran för att ta bilder som kanske ger henne MVG, mamma Noushin vägrar, Baran, yngsta dottern, försöker stänga bråket ute genom att lyssna på sin Ipod och pappa Mehrdad försöker ta skydd bakom tidningen.

Till slut vinner Parisa och de två systrarna tillbringar två veckor i Teheran med sin moster och hennes dotter och inget är riktigt som de tänkt sig. Hemma i Malmö försöker Mehrdad få fram sina åsikter om integration, men den är inte alltid så politiskt korrekt och önskvärd mitt under mångkulturåret.

Årets bästa sommarläsning utan någon konkurrent i sikte! Låna, köp eller ladda ned!

RSS 2.0