sarahs andra halva

Sarahs andra halva (inbunden)
 
Lisa Genovas debutbok Fortfarande Alice var en starkt läsupplevelse och jag kan med viss lättnad och glädje säga att även hennes andra bok, Sarahs andra halva, är läsning som berör. Genova tycks ha hittat en nisch som passar henne bra och hon kan verkligen skriva om neurologiska sjukdomar på ett sätt som gör dem begripliga även för oss som inte har en medicinsk utbildning. Skönlitteratur när det är som bäst helt enkelt.
 
I Sarahs andra halva möter vi en minst sagt högpresterande kvinna, bosatt i en fin förort till Boston. Hon jobbar konstant, tar varje tillfälle att besvara ett mejl, ringa ett samtal, kolla upp personer att rekrytera till företaget. Hennes man jobbar lika mycket, allt för att undgå en uppsägning, för det här är skrivet när lågkonjunkturen var som värst i USA. Barnen hinner de med en timme eller två på kvällen, innan de sätter sig soffan med varsin laptop och jobbar några timmar till. Så en dag, när hon som vanligt pratar i telefon och kör bil, händer det som verkar oundvikligt - en olycka.
 
Sarah drabbas efter olyckan av vänstersidig neglekt. Det är som att hela vänster sida av världen inte existerar. Mat till vänster på brickan ser hon inte. Personer som står till vänster om henne i rummet kan hon inte uppfatta. Hon har ingen kontroll alls över vänster sida av kroppen. Jag har verkligen svårt i början att förstå hur neglekt fungerar. Det verkar så orimligt att allt som händer till vänster är omöjligt att uppfatta. Jag förstår Sarah som vägrar inse att det kanske aldrig blir helt bra igen samtidigt som jag stör mig på hennes ständiga tjat om att återgå till arbetet. Men så blir det kanske om arbetet varit hela ens liv i femton år.
 
Sakta men säkert händer det något med Sarah. När månaderna går och hon kämpar med att läsa en tidning och tar en hel vecka på sig för att läsa hela tidningen verkar det även för Sarah allt mer orealistiskt att återvända till arbetet på chefsposition, men hon vill så gärna. Fast kanske finns det något annat? Kanske måste det finnas något annat när familjens ekonomi blir alltmer ansträngd och livet i den fina förorten kostar lite för mycket.
 
Det finns, precis som i Fortfarande Alice, vissa scener som stannar kvar i minnet. När Sarah kämpar med att gå på toaletten fast det är något av en bragd att lycks med alla små moment som att dra ner byxorna, sätta sig, dra upp byxorna igen känner jag en viss lycka över att ha en fungerande kropp. När hon kämpar i köket för att göra en kopp kaffe men misslyckas blir det väldigt tydligt hur krångligt alla små vardagssaker blir när vänstersidan av världen inte riktigt existerar.
 
Jag hoppas att Genova fortsätter skriva böcker om sjukdomar kopplade till hjärnan för hon gör det så bra och med sådan respekt. Jag längtar redan efter nästa bok, efter att lära mig något nytt, efter att känna förståelse för hur en annan människa kan ha det i sitt liv. Allt det där som skönlitteratur så ofta ger, men ibland är det lite extra bra helt enkelt.
 
 
 

Janusstenen

Janusstenen (inbunden)
 
Andra boken av Elly Grifftihs om arkeologen Ruth Galloway heter Janusstenen och jag är nu helt säker på att jag kommer att bli en trogen följare av serien om Galloway. Det är inte så mycket för deckarintrigen, för den är helt ärligt inte den allra bästa i genren, utan för Ruth Galloways skull. Jag kan helt enkelt inte låta bli att gilla henne så mycket att jag nästan genast vill kasta mig över  nästa bok. (Vilket jag inte tänker göra för jag föredrar faktiskt att ta en paus i deckarserierna och läsa annat emellan).
 
Det är något obekvämt över Ruth och inte blir det bättre av att hon försöker smyga med sin graviditet så att inte kommissarie Nelson får veta något, gift som han är. Den där laddningen som finns mellan Ruth och Nelson känns trovärdig tycker jag. De har bara delat en natt tillsammans men det finns ändå någon slags samförstånd mellan dem. Kanske borde jag vilja att Nelson skiljer sig, men det vill jag inte. Jag vill att Ruth skall bo i sin ensligt belägna lilla stuga, men sin katt, och uppfostra barnet på egen hand. Någon enstaka kärleksaffär, men jag kan och vill inte se Ruth i bröllopsklänning. Hoppas att det undviks.
 
Jag blir också lite mer intresserad av arkeologi för varje bok jag läser. Men steget till att börja tittat på Tidsresenärerna på Kanal 9 är ännu långt ...
 
Mer om handlingen kan ni läsa här.
 

sågverksungen

Jag är svag för arbetarlitteratur. Ge mig ett torp eller en statarlänga, ge mig svält, brännvin, kamp om livet en kylslagen vinter. Mjölk som sinar i kon, kvinnor som föder barn på vindar och vid brunnen. Drängar, pigor, arbetare och elak överhet. Då är jag nöjd! Sågverksungen av Vibeke Olsson var därför läsning precis i min smak och definitivt en av sommarens favoritböcker.
Sågverksungen (pocket)
I Olssons bok följer vi händelseförloppet genom tioåriga Brickens ögon. Bricken är stolt över att vara en riktig arbeterska och jobbet som ströflicka vid Svartviks sågverk sköter hon med glädje. Hon har snälla föräldrar, en mamma som väver och tvättar åt herrskap, är baptist och svarar tålmodigt på Brickens alla frågor. En far som sliter hårt som hjälpsågare, är nykter och hjäpsan och som också tar sig tid för sin dotter. Men det är knapert för Svartviks arbetare, lönerna har sänkts sedan förra året och missnöjet gror. Det blir strejk och Bricken vill så gärna vara med, men får inte för sin far och hon följer istället de strejkande männen lite på avstånd.
 
Jag lever mig verkligen in i Brickens värld. Olsson skildrar väl vardagen för både vuxna och barn och genom att låta Brickens ögon bli dem vi ser berättelsen ur får vi också med barnets oförståelse för vissa saker och därmed också en förståelse för hur man fostras in i ett visst tänk, i en viss klass. Bricken förstår inte varför man inte för ta emot pengar från herrskap och sjömän, var gränsen går mellan herrskap och arbetare för det finns ju så många mitt emellan.Hon förstår inte heller vad som händer med henne själv, varför hon ibland är så elak mot andra barn, varför hon tjallar om vart de som inte vill strejka bor. Allra minst förstår hon varför man måste ta död på kattungar trots att far sagt att man inte skall döda någon.
 
Jag tycker om Bricken. Hon är lillgammal, eller kanske bara tvungen att bli vuxen snabbt i en tid då barn arbetade från sex-sju års ålder. Samtidigt blir jag lite irriterad på henne mellan varven och det är i sig ett gott tecken. För helt ärligt är det väl inte så ofta som jag lever mig i en berättelse så mycket att jag lägger energi på att bli irriterad på huvudpersonen. Hon lever Bricken, hon utvecklas, blir en verkligen person som liksom lyfter boksidorna. Jag tycker att jag lär känna henne på riktigt.
 
Samtidigt som Sågverksungen är en skildring av livet för arbetarna vid ett sågverk längs norrlandskusten så är det också en skildring av ett samhälle som förändras, blir industriellt. Det var en stor strejk bland sågverksarbetarna i Sundsvall 1879 och tusentals arbetare protesterade mot att deras löner hölls kvar på samma låga nivå trots att träpatronerna fått flera miljoner i statsstöd. Ett stöd som firades med en stor fest vilket retade upp arbetarna. Olsson väver samma denna historiska händelse med fiktionens familjer i kaserna och det blir en mycket trovärdig och levande berättelse av det där slaget då man inte vill att boken skall ta slut för man vill bara fortsätta följa Bricken, hennes kamrater, hennes föräldrar och se hur det går för dem. Som tur är finns det en del till om Bricken, Bricken på Svartvik, och den ser jag verkligen fram emot att läsa.
 
  

profetmorden

 
En turkisk deckare med en huvudperson som är datakonsult, nattklubbsdelägare och transvestit? Ja tack!
 
Profetmorden av Mehmet Murat Somer är en mycket underhållande deckare med en stor portion av glimten-i-öga Det är första del i en serie kallad Hop-Çlki-Yaya-deckarna och ges ut av förlaget 2244 - en ny bekantskap för mig. Jag hoppas att fler deckare i serien kommer i svensk översättning!
 
I Istanbul, och på andra platser i Turkiet, mördas transvestiter på de mest bestialiska sätt och vår huvudperson klurar snart ut att alla som mördas delar dopnamn med någon av Koranen (eller för all del Bibelns) profeter. Eftersom polisen inte bryr sig nämnvärt i morden på transvestiterna inleder vår huvudperson själv en mordutredning där hen har god användning av sina kontakter i de mindre väl ansedda kretsarna i staden. Att ha en vän som är stadens största skvallertant skadar ju inte heller och att  ställa upp och ge en och annan S & M-behandling på en rullstolsbunden datahacker ingår liksom i vad vår hjälte gör för informationens skull.
 
Istanbul har en lång tradition av transvestiter och transexuella och det skymtar fram mellan raderna och det tycks inte var några som helst problem för "våra flickor" att tjäna en slant på män som "absolut inte är homosexuell" men ändå gärna spenderar en natt med någon av stadens transvestiter. Även vår datakonsult har en hel del amorösa äventyr, om än utan betalning inblandad. 
 
Vill man veta något lite mer om hur situationen för Istanbuls transvestiter kan se ut i dag rekommenderas P1 Dokumentär Istanbuls mörka måne.
 

Hello Kitty måste dö

Hello Kitty måste dö (inbunden)
Glömde ju alldeles bort att skriva om Hello Kitty måste dö innan jag drog iväg på min semestervecka hos mor. Nu här det ju gått en väldig massa dagar sedan jag läste ut den, men jag kan säga att jag gillade den skarpt. Det är en bok fylld av svart humor och för er som mest stöter på döden i deckarsammanhang kan jag säga att i Hello Kitty blir allt på ett helt annat sätt. Jag kan verkligen rekommendera boken till alla som gillar svart humor kombinerat med en liten insyn i annan kultursfär. En kultursfär där "Glöm inte läppstiftet" är en användbar replik.    
 
I grunden är det en berättelse om en amerikansk-asiatiskt kvinna, Fiona Yu, strax under trettio som slåss för att undvika de krav kulturen ställer på henne. Hennes far är ständigt på jakt efter en make till henne, och Fiona gör allt hon kan får att undvika dessa allt annat än tilltalande män. Hon har en karriär som affärsjurist och inte någon plan alls på att hamna i ett äktenskap med en kines och föda barn för att göra sina föräldrar nöjda. Hon tänker minsann inte bli en typisk Hello Kitty-figur. Efter inledningsscenen, som jag skrev om här, får hon kontakt med en gammal skolkamrat som är expert på att återskapa mödomshinnor. Barndomsvännen har dock andra områden av expertis också och Fiona snappar upp en del efter vägen, inte minst om hur man kan göra sig av med äktenskapskandidater ...
 
LitteraturMagazinet kan man läsa att Angela S Choi nu bytt namn till Kate Kamen. Verkligen en aning förvirrande, men Angela eller Kate, jag hoppas att hennes andra bok (Apologies not included) också kommer att finnas översatt till svenska.
 
 

om jag stannar

Om jag stannar (pocket)
 
Ibland blir jag lite förvirrad i min läsning. Senast det hände var häromdagen då jag läste Om jag stannar av Gayle Forman. Är det en ungdomsbok eller en vuxenbok? Spelar det någon roll? Ja, tydligen, eftersom jag liksom inte kan släppa tanken under läsning. Lutar åt att klassa den som ungdomsbok. Varför?
 
I boken finns en nästan blind tro på att kärlek löser allt, typisk för ungdomsböcker. Föräldrarna i boken fick barn väldigt unga, men håller ihop. Mia och Adam, det unga förälskade paret, håller ihop trots olikheter som att den ena är tuff och spelar i band och den andra är cellist och spelar klassiskt och deras kärlek kan verkligen övervinna allt. 
 
Det finns en del i det närmsta osannolika scener i boken som kanske framstår som tilltalande för den unga läsaren, men jag tänker mer "Nej, men verkligen?!?!". Typ, spelar verkligen tonåringar på varandras kroppar som om de vore instrument? Åker verkligen en känd rockstjärna till sjukhuset för att börja sjunga i korridoren så att pojkvän kan smita in till döende flickvän?
 
Boken är väl inte direkt dålig. Det är ett bra upplägg med att Mia, som förlorar hela sin familj i bilolycka och själv genomgår flera operationer men svävar mellan liv och död, lämnar sin kropp och kan gå omkring på sjukhuset och se tillbaka på sitt liv och överväga om hon skall välja att leva vidare eller ge upp och dö. Tyvärr blir jag ändå rätt oberörd av boken. 
 
Mer om handlingen kan ni läsa här.
 
  

klassikerutmaningen del 2

Lady Chatterleys älskare (pocket)   klassiker  
 
Lady Chatterleys älskare av D H Lawrencce har länge stått på min läslista, men frågan är om den någonsin blivit läst om det inte vore för klassikerutmaningen. Det är ju faktiskt riktigt roligt att ta sig an välkända verk och sedan kunna säga att man faktiskt läst dem, inte bara att man känner till dem.
 
Lady Chatterleys älskare var dessutom mycket bättre än vad jag trodde. Hade liksom laddat för gammalt språk och lite tillkrånglade formuleringar, men så är det inte alls. Det är mycket välskrivet och berättelsen liksom flyter fram över sidorna. Jag blir faktiskt förvånad över hur snabbt det går att läsa och hur bra jag tycker det är.  
 
Bokens innehåll är ju inte på något sätt okänt för mig och jag såg också den franska filmatiseringen som kom för något år sedan (de sexscenerna fick hela biosalongen att rodna), men det är en helt annan sak att läsa boken. Karaktärerna får mer djup och blir mer levande. Lady Chatterley (Connie), med sin liberala skotska uppfostran i botten, förtvinar efter något års äktenskap med den rullstolsbundne Sir Clifford. Intellektuella samtal i all ära, men Connie behöver också fysisk närhet. Hon möter då makens skogvaktare och dras in i ett passionerat förhållande med honom. Naturligtvis är det inte problemfritt. Här finns klassskillnader, erfarenshetsskillnader, konvenans, byskvaller och en förlupen hustru att ta hänsyn till och förhålla sig till.
 
Jag tycker om Connie. För sin tid är hon frigjord och egensinnig. Hon kastar av sig sina kläder och springer naken i regnet. Hon har sex innan äktenskapet. Hon kan inte alltid hålla tyst när männen talar och hon deltar aktivit med egna intellektuella idéer. Sir Clifford däremot, han tråkar ut mig. Han har ett märkliogt behov av beundran som inte alls tilltalar mig. Jag vill egentligen tycka lite synd om honom eftersom han trots alla blir bedragen, men han bara pratar och pratar och tycks helt oförmögen att läsa av känslolägen. En trist typ och snobbig typ helt enkelt. Eller som Lady Chatterley själv uttrycker det: Varför hade män aldrig någon förnyelse inom sig, något fräscht som kunde vecklas ut? De avslagna männen! 
 
Boken utkom 1928, men förbjöds på grund av de detaljerade sexskildringarna och för att de dessutom sträckte sig över klassgränserna. I Sverige kom boken ut första gången 1941, och i England inte förrän 1960. Heja Sverige!
 

Jag är zlatan

Jag är uppvuxen med engelsk ligafotboll och Tipsextra på lördagseftermiddagar. Pappa och lillebror tittade intresserat på matchen och mamma lika intresserat på sin Styktipsrad. Jag gjorde helst något helt annat, fotboll på TV har aldrig varit min grej. Man påverkas ju trots allt av sin omgivning och efter elva år av fotboll på gräsmattan, lillebrors matcher i pojklaget, fotboll på TV, samtal om fotboll vid köksbordet började även jag spela fotboll. Jag och några andra tjejer i min mellanstadieklass bestämde oss för att börja träna med stadens flicklag. Tror vi började i typ april. Jag slutade i augusti. De andra tjejerna fortsatte i många år.

Ja, ni förstår. Jag har en avvaktande inställning till sporten och jag saknar fullständigt förmågan att se snygga passningar och mål och trots att min fanatiskt intresserade lillebror säkert har förklarat offside-regeln tvåhundra gånger för mig kan jag inte lära mig den. Trots detta har jag nu läst Jag är Zlatan av David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimovic och jag har faktiskt tyckt att det varit rätt intressant mellan varven.

Jag är Zlatan: Zlatans egen berättelse (inbunden)

Visst, absolut, det är mycket fotboll och jag har väl skummat en del matchreferat, men samtidigt lärt mig en hel del om proffscirkusen och hur transfern mellan klubbarna fungerar. Och om jag någonsin trott att det är glamouröst att vara fotbollsproffs så tror jag inte det längre. Jag har mött en ganska personlig Zlatan som både är ödmjuk och kaxig. Som är en krigare på plan, men blir rörd till tårar när fansen önskar hans son Maximilian välkommen till världen. Hans uppväxt var tuff, men som jag har förstått det är det knappst ovanligt bland fotbollsproffsen.

Oväntat nog uppskattade jag faktiskt boken och jag är glad för att jag har läst den. Det är nästan så jag blir lite sugen att titta på en italiensk ligamatch, men då skall det vara på arenan, inte hemma i TV-soffan.

flickan under jorden



Eftersom jag hellre tittar på brittiska deckare än läser dem så hade jag nog aldrig hittat Elly Griffiths och hennes serie om arkeologen Ruth Galloway om det inte vore för alla underbara bokbloggare - stort tack! Jag har nu läst första delen i serien, Flickan under jorden, och jag gillar, gillar, gillar!

Ruth är så härligt mänsklig när hon går det och suckar lite över sin övervikt, klappar sin katt och bor så ensligt att hennes föräldrar aldrig kommer på besök. Samtidigt är hon skicklig och professionell och utför sina arkeologiska uppgifter med passion och koncentration. Miljön spelar en viktig roll och det är något som jag ibland tycker det slarvas med i böcker så plus även där. Det är något mystiskt och smått otäckt med de där saltängarna som Ruth bor granne med och där det har utspelats sig så mycket under historien. Det är kargt och ogästvänligt och som upplagt för en mordhistoria med inslag av mytologi och offer. Mer om handlingen kan ni läsa här.

Jag kommer definitivt att läsa fler böcker om Ruth Galloway!

dubbla begär

Många bokbloggare är duktiga på att läsa böcker från en rad olika länder, men jag läser inte så varierat när det gäller länder. Nu har jag i alla fall läst en fransk bok vilket väl i och för sig händer då och då, men för mig är det nog första gången jag läser en fransk deckare så en liten vyvidgare blev det trots allt.
Dubbla begär (pocket)
Dominique Sylvains Dubbla begär en deckare som har allt som en deckare skall innehålla - ett mord, några sidospår, ett gäng potentiella mördare och så en kommissarie så klart. Det är kommissarien som gör att jag verkligen gillar den här boken. Lola Jost har egentligen pensionerat sig och tar det nu mest lugnt och lägger pussel. Så en kväll dyker Ingrid Diesel, stamgäst på Lolas favoritkrog, upp och vill att de två skall försöka få deras älskade restaurangägare Maxime rentvådd från mordmisstankar. Lola och Ingrid blir ett brottsutredande radarpar som är mycket omaka, men de porträtteras med sådan värme och dialogen mellan dem är rapp och humoriskt. Det muntrar upp mellan alla hemskheter som alltid finns med i deckare. Jag gillar dem och skulle gärna läsa fler böcker med Lola och Ingrid i huvudrollerna. 

En annan sak jag gillar med boken är att Paris, och då främst den 10:de arrondissementet, får ta så mycket plats. Trots att jag aldrig har varit i Paris kan jag känna av stämningen och för en stund bosätta mig på de olika gatuadresserna som ofta återkommer i boken. Apropå gatorna måste jag säga att franska originaltiteln Passage du Désir är klart bättre än den svenska (Dubbla begär) eftersom det är på Passage du Désir som mycket handlingen utspelar sig.


Fallet med de försvunna böckerna

Fallet med de försvunna böckerna (pocket)

Det här var precis den lättsamma nonsensläsning som jag behövde! Ian Sansoms Fallet med de försvunna böckerna är ren nöjesläsning och passar perfekt att bara ligga och slöläsa i soffan och ibland är det som bekant det jag behöver för att hitta tillbaka till läslusten igen.

Israel Armstrong packar ner sina manchesterkostymer och brogueskor och tar sig till Nordirland för att påbörja sitt nya jobb som bibliotekarie i ett litet samhälle på landet. Efter att ha jobbat i en lågprisbokhandel i norra London ser han sin nya tjänst som ett klart karriärlyft. Väl på plats visar det sig att biblioteket har stängt och mycket, mycket motvilligt, och på grund av en paragraf i anställningskontraktet, går han med på att köra biblioteksbussen. Det enda han anser värre än att jobba i en lågprisbokhandel. När jobbet väl börjar inser Israel att alla böcker är försvunna och innan han hinner blinka har hans chef gjort honom ansvarig för att leta reda på böckerna.

Boken är småmysig ochganska rolig, mycket på grund av allt som trasslar och strular och alla typiska "på-landet-gubbar" som befolkar den smått gudsförgätna platsen. Israel själv är också en märklig karaktär med sin känslighet och sin vacklande vegetarianism och drag av snobbism. Boken är lite som en brittisk version av Karin Brunk Holmqvists böcker.

Omslaget i pocketversionen (se ovan) passar inte alls särskilt bra ihop med innehållet. Det ser helt enkelt alldeles för seriöst ut. Omslaget på den inbunda versionen är klart bättre:

Fallet med de försvunna böckerna (inbunden)  

corpus delicti

Corpus Delicti (inbunden)

Jag har väntat och väntat och väntat på att Juli Zehs bok Corpus Deliciti ska komma i pocket, men nu har det gått flera år sedan den kom ut och inte en pocketutgåva i sikte så förra veckan gjorde jag det jag skulle ha gjort för längesedan - lånade den på biblioteket.

Det som lockat mig att läsa boken är kombinationen dystopi och hälsodiktatur. Jag såg en intervju med Zeh på TV och hon var så engagerad i ämnet för sin bok och talade om vilka tecken i samtiden hon kunde se och hur hennes hälsodiktatur inte framstod som så osannolik. Jag nickad instämmande under hela intervjun.

Nu har jag då läst boken och vad tyckte jag. Nja ... Det här blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Inledningsvis tycker jag det är fångande att tas med till år 2058 då alla har krav på sig att sköta sina kroppar. Huvudpersonen Mia har i ett tillstånd av sorg underlåtit att rapportera in sina sömnvanor och hur mycket hon ätit och dessutom inte cyklat sina dagliga kilometer på motionscykeln. Detta uppmärksammas självklart av rättssystemet. Obehagligt men helt i linje med berättelsens upptakt. Mias bror Moritz har tagit sitt liv efter att han blivit anklagad för våldtäkt, men Mia är övertygad om att brodern dömdes oskyldig och att det är samhället, METODEN, som begått ett misstag. Hon tvingas försvara honom i en rättegång. En rättegång som tar en oväntad vändning för METODEN.

Grunden i berättelsen är intressant, men alla filosofiska inslag tröttar ut mig. De intresserar mig inte och de blir också fler och fler längre in i boken. Mia och en av METODENS högsta, Kramer, utkämpar små tankestrider som jag inte orkar läsa tillräckligt sakta och ingående för att riktigt hänga med i. Har jag månne gått och blivit en rastlös läsare? Men trots att jag hoppar lite här och där i läsningen uppskattar jag språket och allvaret. Efter att ha skummat mig igenom en hel rad med ungdomsböcker (som jag av olika anledningar inte tänker skriva om här på bloggen) kändes det skönt med något riktigt vuxet och genomarbetat.

hoppas

Jag lånade hem en hel trave med ungdomsböcker som jag skulle snabbläsa och nostalgitrippa med. Men så har veckan gått och jag har bara varit trött och trött och trött. Koffeinkickarna har varit livsnödvändiga! En enda bok ur traven har jag läst, men den var å andra sidan bra så ingen skada skedd.

Hoppas (häftad)
Hoppas är den andra boken av Åsa Anderberg Strollo som jag läser och även om jag inte är lika förtjust i Hoppas som jag var i Bryta om så är det här en riktigt bra ungdomsbok. Jonna rymmer från Kolsva till Stockholm några dagar innan jul för att hon har fått nog av att alltid bli besviken på sin mamma och sin mormor. Hon tänker att hon lätt kan få ett jobb, men så blir det inte. Hon har varken pengar eller bostad, men så träffar hon Alex och senare Elina. Alex och Elina har gett upp hoppet om vuxenvärlden för längesedan och tillsammans försöker tjejerna klara av tillvaron men det är ingen trygg värld de lever i.

Det här en sådan bok som kallas för viktig och det är den nog. Det är viktigt att skriva om de som inte har en trygg tillvaro, som inte alltid kan vända sig till sina föräldrar, som sover i ett litet bortglömt rum innanför soprummet. Det är också viktigt för mig som vuxen med ordnat liv på alla sätt att påminnas om att så här kan tillvaron också vara och kanske (ja, troligen) har någon av mina elever det så här. Tyvärr.

2x ungdomsböcker

Läser lite ungdomsböcker så här under lovets sista dagar. Det är lättsamt och trevligt men blir ju aldrig (eller borde jag säga sällan?) så där närgånget och gripande som romaner kan bli, men det får en att minnas hur livet var som sextonåring och det är väl nog så viktigt när man som jag jobbar med gymnasieelever. 


Tänk om det där är jag
av Johanna Lindbäck

Boken handlar om Agnes som flyttar med sin familj från Stockholm till Umeå under sommarlovet till tvåan i gymnasiet. Det ska bli hennes chans att starta ett nytt liv. Ett liv där hon är öppen och glad, blir omtyckt, gör normala saker som andra populära tonåringar. Hon går verkligen in för det nya livet, men det är inte helt okomplicerat för egentligen trivs hon ju rätt bra med att göra trista saker som att vara hemma och läsa böcker. Tur grannen Adam finns. 

Jag tycker inte den här boken är lika bra som Lindbäcks Min typ brorsa. Den blir lite långrandig och det är väldigt mycket samma känslor och tankar som återkommer. Förstår att det kanske tilltalar de osäkra sextonåringarna, men att läsa den som vuxen funkar mindre bra. 
 

 
Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Alicia börjar gymnasiets naturvetenskapliga program men tycker allt är tråkigt och bortkastade tid så hon bestämmer sig för att hoppa av skolan. Hennes föräldrar är inte överförtjusta, men när Alicia skaffar sig ett jobb på ett av stadens kaféer ger de med sig. Helt problemfritt är det dock inte och Alicia bestämmer sig för att flytta hem till sin coola gamla mormor.

Jag gillar Bjärbos berättarstil och jag gillar språket. Det är rakt på och känns äkta. Alicia är en tjej som inte låter andra styra hennes liv och det är det allra bästa med boken. Den är lite väl händelserik kanske och pendlar mycket mellan glädje och sorg och beskriver någon slags kristillstånd (som Alicias bästa kompis Fanny uttrycker det), men det är väl kanske den typen av böcker som krävs för att väcka läslust. En helt OK ungdomsbok på det hela taget.


stjärnlösa nätter

Stjärnlösa nätter : en berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt liv (pocket)

Arkan Asaad har utifrån sin egen livshistoria skrivit en bok, Stjärnlösa nätter, om hur hederskulturen drabbar pojkar och män och jag applåderar initiativet. Det har skrivits mycket om hur flickor och kvinnor drabbas och flera av dessa böcker har fått många läsare, så därför hoppas jag att Asaads bok, som det skrivits en hel del om i pressen sedan den kom ut, också får många läsare. Inte minst hoppas jag att boken når unga pojkar som befinner sig i samma situation som bokens Amàr gjorde.

Grundberättelsen är i sammanhanget klassisk. Amàr, som är kurd med uppväxt i Sverige, har andra drömmar om livet än vad hans föräldrar har och också till viss del andra värderingar. När han är nitton år följer han med sin far och sina yngre syskon till släkten i Irak. Det blir dock ingen vanlig semesterresa vilket Amàr inser efter ett besök hos hans kusin Amina. Släkten pressar honom på många sätt och till slut går han med på att gifta sig med Amina trots att han finner kusingifte motbjudande.

Boken känns ärlig och uppriktig, Amàr blir en riktig människa. Jag förstår hur svårt han har det, jag förstår att han tvingats in i ett äktenskap han inte vill vara en del av. Samtidigt tycker jag inte om hur han behandlar Amina som ju också tvingats in i äktenskapet, men inte är lika medveten om alternativen som Amàr eftersom hon levt hela sitt liv i den kulturen. De blir båda lidande och det tragiska är att historien skulle kunna berättas av så många unga människor runt om i världen. Att välja sitt eget liv och sin egen livspartner är inte något alla får uppleva tyvärr.

svärmaren



Kände för att dyka ner i det där trygga och välbekanta deckarträsket igen så jag gick till biblioteket och snurrade lite på pocketsnurran och fick med mig Svärmaren av Anna Bovaller hem. Första boken av henne som jag läser, men jag kommer säkert att läsa fler.

Petra Wester, advokat på välkänd stockholmsbyrå, är den som i Bovallers böcker snokar runt och löser fall. Egentligen får man inte reda på så mycket mer om hennes nutida jag än att hon har ett distansförhållande med en annan advokat, men jag kan köpa det för det gör att handlingen blir lite mer i fokus. Handlingen är fylld av karaktärer och olika stickspår och kräver egentligen att man är mycket mer koncentrerad än vad jag var för att lösa fallet. I intrigen ryms både insideraffärer och fotbollssupportrar och handlingen spretar så mycket att jag ibland knappt hänger med men Bovaller får ihop det hela i slutet så det funkar. Som en sidohistoria följer vi också Petra tillbaka till den plats där hennes lillasyster Paula tillbringade sin sista sommar för att botas från sin anorexia och även denna historia vävs in i upplösningen så på det stora hela är detta en mycket genomarbetad deckare och jag mer eller mindre sträckläst den under fredagen. 

Ja, just det, jag har ju inte nämnt något om själva brottet. Det är Petra som en morgon hittar sin biträdande jurist Victoria död på golvet i advokatbyråns kök. Ett mord som leder fram till helt ny kunskap om Victoria och hennes liv. 


endera dan

Endera dan : en roman om en fulfoting (inbunden)

Endera dan ska jag ... Ja, så har vi väl alla tänkt och detsamma gäller Britt-Marie i Stingslinge. Kvinna i övre medelåldern, jag troligen övreövre medelåldern, med en karriär som gått i stå och ett äktenskap som gått samma väg. Jag gillar Britt-Marie! Vanligt människor i litteraturen är ju en favorit hos mig! Britt-Maries stor komplex är hennes fötter med en allt mer problematisk hallux valgus. Att skriva en bok med en hallux valgus som en av de viktigste komponenterna får mig att le stort - så härligt vardagligt!

Ja, som ni säkert märkt gillar jag Birgitta Stribes debutroman Endera dan. Visst är den en bagatell, men den gav mig läslusten tillbaka. Jag läser med stor glädje om Britt-Marie som skriver krönikor om en katt som hon inte har och som för en kort tid blir hett eftertraktad tack vare sina allt annat än vackra fötter. Hennes make Leffe sitter i soffan och läser Runner's World men tycks aldrig komma närmare det där maratonet än så. Hennes väninna Marre är också ett lustigt inslag. Småstadsfin med planer på ett cocktailparty och med en make som mest bara åker tåg på grund av oväntad uppmärksamhet från bistropersonalen. Vardagligheten är bokens styrka och det är utan tvekan rätt lätt att känna igen sig i dessa karatärer även om de är närmare min mamma i ålder än mig själv. Kanske är det mina egna och mina vänners föräldrar jag känner igen i bokens karaktärer?

Jag förlåter alla klichéer och stereotyper för Stribe gav mig den bästa söndagen på flera månader och sådant skall verkligen inte underskattas!

himmelsdalen

Hade hoppats på massor av lästid förra veckan, men riktigt så blev det inte. Jag hann i alla fall läsa Marie Hermansons Himmelsdalen och det är jag glad för, precis som jag alltid är glad och nöjd efter att ha läst något av henne.



Himmelsdalen (Himmelstal) är en vacker och trång dalgång någonstans i Schweiz. Hit åker människor med psykiska problem som behöver vila upp sig och det gör de i något som liknar en drömtillvaro med tillgång till frisk luft, fina restauranger, gym, bibliotek och den bästa omvårdnaden. Åtminstone vid en första anblick. Som vanligt i Hermansons berättelser känner man som läsare omedelbart att det är något som inte stämmer. Om allt är så bra, varför vill alla därifrån?

Daniel åker till Himmelstal för att besöka sin tvillingbror Max som han inte haft så mycket kontakt med under livet. Max guidar Daniel runt i den paradisiska tillvaron för att sedan be Daniel göra honom en stor tjänst - byta plats med honom. Max behöver reda upp lite affärer med maffian och måste lämna dalen. Daniel går motvilligt med på bytet. Det är ju bara för några dagar säger Max. Så blir det inte. Max kommer inte tillbaka och Daniel börjar upptäcka allt mer vad Himmelstal egentligen är för ett ställe och vilka de som befolkar dalen är. Ingen tror honom heller när han försöker förklara att han inte är Max.

Det är suggestivt spännande och mångbottnat och jag kan inte låta bli att ana ett stråk av samhällskritik. Hermanson har åter en gång lyckats skriva en bok som jag har svårt att slita mig från och nu längtar jag redan efter nästa bok skriven av henne.


kulturchefen



Kommer ni ihåg Oliver C Johansson, den socialt inkompetente bibliotekarien i Christer Hermanssons Ich bin ein Bibliothekar? I Kulturchefen är han tillbaka, nu inte längre bibliotekarie i Södertälje utan nytillsatt kulturchef i Strangeness (ja, Hermansson själv bor ju i Strängnäs så ...). Med Oliver C i kulturhuset blir det en annorlunda tid för de kommunanställda och för stadens kulturpersonligheter. Oliver C:s narcissistiska drag framträder allt mer för varje sida, inte minst i de osannolika utvecklingssamtalen han har med stadens bibliotekarier. I ärlighetens namn är väl en hel del av dem också rätt underliga ...

Det är en fragmentarisk och smått märklig bok med en ännu märkligare huvudkaraktär, men det är också underhållande och jag anar att boken driver med svensk kommunal kulturverksamhet utan att på något sätt vara insatt i ämnet. En helt OK bok att inleda läsåret med.

sånt jag berättar för allah




Hade en härlig helg i Söderköping med mina vänner, men så mycket läst blev det förstås inte, så därför har det blivit en liten minibloggpaus. Igår så kom jag dock på att jag läste en bok för ett par veckor sedan som jag inte skrivit om, Sånt jag berättar jag för Allah av Saphia Azzeddine.

I en liten håla i Nordafrika bor Jbara tillsammans med sin inskränkta familj, sina får och i bakgrunden finns den okunnige imamen. Jbara har sex upprepade gånger med en man bara för att få sin älsklingsyoghurt vilket ofrånkomligen leder till att hon blir gravid och hennes far slänger ut henne. Med sig tar hon den rosa resväska med västerländska underkläder som ramlat av från en buss som passerat genom byn. Jbara kämpar för att få det bättre men till stor del utnyttjas hon eller utnyttjar de män som kommer i hennes väg och under tiden vänder hon sig till Allah som är hennes bundsförvant.  

Det är en kort liten bok och den lämnar mig egentligen ganska oberörd, men det bäst i boken är Jbaras tilltal till Allah och henne ilska över sin livssituation.

Tidigare inlägg
RSS 2.0