Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken

Torka aldrig tårar utan handskar : 1, Kärleken (inbunden)
Jonas Gardell är arg. Fäller tårar. Det kan man läsa i intervjun i Vi Läser. Jag läste intervju efter att jag läst Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken, första delen i hans stora romanprojekt om när HIV/Aids kom till Sverige, till Stockholm, till hans vänner. Man behöver inte läsa intervju för att märka att Gardell vill göra upp med sin ilska, det märks även i boken och det är ingen nackdel. Det ger nerv till texten och jag kan verkligen förstå hans ilska efter att ha läst boken.
 
Jag har många gångar fascinerats över Gardells förmåga att med relativt få ord och ett okomplicerat språk förmedla känslor av utsatthet och utanförskap och det lyckas han mycket bra med även i Torka aldrig tårar ... Huvudkaraktärerna är Rasmus och Benjamin. Rasmus från värmländska Koppom, endabarnet, den väl omhändertagne, som måste lämna (fly) från den lilla orten till storstaden för att kunna vara den han är. Benjamin, ett nitiskt Jehovas Vittne som bor i den storstad som Rasmus längtat till, men som ändå inte kan ge sig hän, leva ut. I boken finns även en rad andra, som Paul, öppet homosexuell och den som på olika sätt ger Rasmus och Benjamin en första inblick i de homosexuellas värld i ett Stockholm som såg så annorlunda ut i början av 80-talet.
 
Det är tiden precis innan HIV/Aids har upptäckts, men det börjar komma rapporter från USA om en sjukdom som sprids bland de homosexuella, men ingen bryr sig särskilt mycket om de tidiga varningssignalerna. Männen träffas i parker, på bastuklubbar, på kända adresser. Ingen frågar efter kondom, ingen använder kondom. Det är korta snabba möten utan några planer på att avslöja vem man är, inga namn är nödvändiga. Fyra år tidigare var homosexualitet fortfarande ansett vara en sjukdom. Läkare vägrar behandla de som tidigt insjuknar i den sjukdom som skall ta så många unga mäns liv. Kvällstidningar bedriver hetsjakter och myndigheter räknar inte alls med några homosexuella par. Det är en sorglig berättelse både som bok och som samhällshistoria. Det är viktigt att någon skriver om det som skedde och kanske är det få eller ingen som är mer lämpad än Jonas Gardell.
 
Del 1 Kärleken är minst sagt  läsvärd, men kanske ännu mer så är den viktig, och det gör mig inget alls att det tydligt märks att boken är en slags upptakt inför de kommande två delarna. Detta är ju en roman i tre delar och jag önskar så att de andra två delarna gick att läsa nu på en gång, men de kommer under 2013. Känner mig fylld av någon slags sorgsenhet efter att jag läst boken. En känsla som hänger samman med den svenska historien. Det finns så mycket vi inte vill låtsas om, så mycket som inte passar in i bilden av oss själva som liberala och öppna. Det finns så många rester kvar av vårt mörka arv, så mycket som är värt att bearbeta och skriva om. Gardells bok är därför välkommen och jag hoppas att ännu fler än hittills skall börja skriva skönlitterärt om olika delar av den obekväma svenska historien.
 

time out

Inom den gastronomiska världen finns något som kallas för palate cleansers vars uppgift är att rensa bort smaker från föregående maträtt så att nästa rätt kan avnjutas och smaka precis som kocken har tänkt. Jag tycker att det finns böcker som fungerar som någon slags mentala palate cleansers och jag blir allt bättre på att hitta dem. Det är böcker som inte kräver något av mig som läsare, som inte heller gör några bestående intryck, som inte berör eller upprör. Perfekta böcker att läsa när man t ex läst många seriösa böcker, bra böcker, många böcker i samma genre.
 
Time out eller Musik för krossade hjärtan (inbunden)
 
Time Out eller Musik för krossade hjärtan av Ildikó von Kürthy är precis en sådan bok. Jag läser de 230 sidorna i ett nafs. Jag ler lite åt huvudkaraktären Amelie "Puppe" Sturms tankar kring män och kvinnor och inte minst kan jag känna igen mig i en del saker som hon påstår att alla kvinnor gör. Tidigt en morgon avlyssnar hon sin pojkväns, kändisadvokat i Berlin, telefonmeddelande och upptäcker att han har ett förhållande med den avskyvärda svenska modellen Jenny Johansson. I vredsmord ger hon sig på hans älskade kostymer och ger sig sedan iväg på en road trip tillsammans med sin hund Marple och kastas mellan längtan efter att återvända till sin älskling eller att hämnas ännu mer. 
 
Boken utspelar sig under 48 timmar, Puppe lyssar på musik, tänker, flörtar, hämnas. Det är charmigt. Det är snabbläst. Den rensar hjärnan. Dessutom är den snygg med behagligt ljusblå inslag på nästan varje sida och dessutom något så ovanligt som bilder och det funkar oväntat bra.
 

Välsignade ost

Rotade runt lite i mors bokhylla och hittade en roman med den märkliga titeln Välsignade ost. Måste så klart läsas! Boken är skriven av Sarah-Kate Lynch och får nog beskrivas som lättsam, lite tramsig, men som ren avkoppling funkade den helt OK. På den irländska landsbygden finns ett par märkliga gubbar som tillverkar ost med gott rykte över världen. Kossorna handmjölkas av unga kvinnor, gravida men utan män, som sjunger sånger ur Sound of Music i ladugården och äter vegetarisk kost. Till gården kommer också Kit, en uppsagd amerikansk börsmäklare med alkoholproblem. Abbey, barnbarn till ena gubben, dyker också upp. Hon har lämnat sin man som visats sig ha barn med flera andra på den söderhavsö de bott på i elva år. Allas öden vävs samman, kärlek uppstår, ost tillverkas, allt löser sig. Ja, boken är som sagt tramsig och väldigt förutsägbar men ändå med viss charm.


mörka strömmar

Så har jag tack vare Arnaldur Indridason än en gång besök Island och läst ännu en mordhistoria och den här gången var Indridason riktigt bra igen. Efter Frostnätter var jag lite rädd för att han skulle ha tappat stinget, men tack och lov är det inte så. 

Mörka strömmar (pocket)

Handlingen i boken kretsar kring mordet på en man som hittas med halsen avskuren i sin lägenhet i Reykjavik. I mannens fickor hittar polisen Rohypnol, våldtäktsdrogen. Man upptäcker också att mannen själv fått i sig av drogen och att han haft samlag innan han mördades. Utredningen leder bort från huvudstaden och till en liten vindpinad, sömning håla där alla verkar vilja göra allt för att inte säga något eller avslöja något, utom en modig unga flicka.

I Mörka strömmar har Erlendur åkt till sina hemtrakter och är inte med alls. Det är istället Elinborg som leder mordutredningen och det är riktigt trevligt att stifta närmare bekantskap med henne. Jag uppskattar att författaren använder sig av Elinborgs matlagningsintresse i kriminalfallet och låter det bli en röd tråd genom boken. Elinborg har varit rätt anonym i tidigare böcker i serien, men nu har hon blivit en mer utvecklad karaktär och läsaren får också möta hennes familj och jag kan inte låta bli att gilla hennes man som verkar så lugn och trygg. Erlendur då, saknar jag honom? Ja, det gör jag. Tycker ju om den där dystre kommissarien som ständigt plågas av sitt förflutna och har så svårt för det där med relationer till andra människor. Hoppas att han återkommer i nästa bok!

äppelkyrkogården



Min andra bok under semester var Anna Bovallers tredje bok om advokaten Petra Wester som alltid dras in i någon kriminalhistoria. I Äppelkyrkogården är det för ovanlighetens skull inte ett mord utan en kidnappning som är kriminalgåtan. I de två tidigare böckerna har det varit mycket Österlen, och visst är den natursköna delen av Sverige med även i den här boken, men huvuddelen utspelar sig i Ungern och Budapest. Också det känns lite nytt och fräscht.

Petra och det nyanställda advokatbiträdet Krisztina skickas iväg på ett hemligstämplat uppdrag om övervakning till Budapest. För att få lite kvalitetstid med sin dotter Martina tar Petra med även henne på resan. På plats träffar de Krisztinas föräldrar, som flydde till Sverige i samband med Ungernrevolten 1956, men sedan ett antal år återvänt till Ungern. Medan Petra dagen efter möter den mystiske Mr K strosar Martina runt i staden på egen hand, men på kvällen återvänder hon aldrig till hotellet och här tar kidnappningshistorien sin början.

Det är en spännande deckare som på många sätt handlar om människors privata historia. Om hur val som gjorts och beslut som tagits påverkat livet och om hur svårt det är att undkomma sådant man helst vill glömma. I den tredje boken lyckas Bovaller bättre än tidigare med att göra personerna hela och få dem att utvecklas och precis det har jag väntat på. Har gillat de två tidigare böckerna, men Äppelkyrkogården är klart bäst. För mig blev det också en liten historialektion eftersom Ungernrevolten, precis som det påpekas i boken, mest är ett begrepp man känner till. Vad som egentligen hände hade jag mycket lite kunskap om och nu vet jag i alla fall lite mer. Skönlitteratur är bra på många sätt!

förstenad

Förstenad (pocket)

Överst i handbagaget, lätt att plocka fram, placerade jag Barbara Nadels Förstenad. Passade ju perfekt med en deckare med turkisk anknytning på semestern. Nu utspelar sig Nadels böcker om kommissarie Ikmen i Istanbul, men så petig är jag inte och dessutom har vi länge pratat om att besöka den nästan mytomspunna staden.

Just det mytisk och mystiska är Nadel väldigt duktig på att plocka fram. Det ossmanska riket med dess överhet finns närvarande som en inte helt utdöd del av vardagen, zigenerskan som dyker upp i Förstenad drömmer sanndrömmar och Ikmen själv har ju ärvt vissa förmågor från sin mor. Det är inslag som tilltalar mig och gör böckerna orginella. Staden lever också väldigt starkt i böckerna och det lockar att besöka de stadsdelar som beskrivs och uppleva stämningen. Om det nu ligger någon sanning i fiktionen vill säga ...

Med alla dessa inslag som bakgrund lyckas Nadel också få till annorlunda deckarberättelser. I Förstenad är det en djupt tragiskt historia och jag blir faktiskt lite illa berörd. Jag skall inte avslöja för mycket men titeln är en god ledtråd och man förstår väldigt tidigt vad det är som skett men det är ändå en obehaglig historia och det är inte morden i sig som är i fokus skulle jag vilja påstå utan snarare en sjuk kärleksrelation med galenskap, förnedring och beroende som byggstenar. 

Har ni inte läst Nadel så rekommenderar jag verkligen att göra det. Säkert fler än jag som kan tröttna lite mellan varven på de vanliga deckarna där mordhistorierna ibland är rätt likartade och då piggar kommissarie Ikmen och hans familj och kollegor upp. 
  

utläst x4

Det är mycket som ska hinnas med i maj, men tack och lov har jag ändå haft en del lästid. Mer korrekt uttryckt så har jag tagit mig lästid bland annat genom att slötitta mindre på TV och prioritera mig själv istället för att förvandlas till ett totalt stressmonster (vilket annars är rätt vanligt i samband med betygssättning). Något jag inte haft lika mycket tid till är att blogga om det jag läst så nu kommer några korta kommentarer om flera böcker istället för ett inlägg om var och en. Effektivtet är ledordet just nu! :)



Ingenbarnsland
av Eija Hetekivi Olsson

Egentligen vill jag bara säga usch, men det är inte boken som jag känner så inför, det är det Sverige som framträder i boken som är allt annat än tilltalande. Bland betonghusen i Gårdsten växer Miira upp. Hon har finska föräldrar, tvingas gå i finsktalande klasser, hamnar utanför samhället och språket, betraktas som dum och utan chans att bli något. Miira vill inte anpassa sig. Vill inte vara en förlorare, vill läsa svenska smartböcker och bli statsminister eller läkare. Hetekivi Olssons bok, som är mycket välskriven och har ett rätt eget språk, lämnar mig inte med någon "det ordnar sig"-känsla utan snarare en vilja att undersöka vidare hur det gick för de barn som i verkligheten växte upp under 80-talet under samma förutsättningar som Miira och hennes vänner. Min förutbestämda känsla är att det inte ordnade sig i många fall. Mycket läsvärd bok!



Namnsdagsflickan
av Kristoffer Leandoer och Åsa Ekström

Jag säger det på en gång - jag tyckte inte om den här boken. Jag fann den faktiskt lite trist. Illustrationerna är bra, men tillför egentligen inte berättelsen något med undantag av seriedelarna om superhjälten Kassandra Karat och Magneta. Det könsneutrala anslaget kunde ha drivits längre än till att döpa huvudkaraktärerna till Kim och Robin. Allt annat i boken är tämligen könsstereotypt (och ja, det skall mer till än att superhjälten är en tjej för att jag skall tycka att författarna verkligen ansträngt sig.) Den påhittade världen Berghendia, som utgör en stor del av berättelsen, tycker jag ingenting alls som. Jag bara skummar igenom de delarna. Förstår inte heller vem boken vänder sig till. Först tycker jag den är lite högstadiemässig. Så söker Kim till Konstfack och det kan man väl ändå inte göra direkt efter grundskolan, eller? Vänder den sig till äldre ungdomar tror jag faktiskt att den är för barnslig. Vet att många har uppmärksammat den här boken, men för min del är den nog snart bortglömd.



Hungerspelen
av Suzanne Collins

Tror inte att jag behöver presentera handlingen över huvud taget för alla tycks redan ha läst Collins böcker. :) Jag förstår att boken gått hem hos många läsare. Det är spännande och upplagt som en film med scen efter scen uppbyggda enligt modellen lugn inledning-något händer-Katniss råkar i knipa-Katniss löser problemet. Publikfriande och smart. En hel del dödande är det som bekant och helt ärligt är det rätt otäcka scener så jag tror att jag hoppar över filmen för jag vill nog bara ha de censurerade bilderna jag skapat i mitt eget huvud som minne av dessa scener där barn och ungdomar dödar varandra. Boken är snabbläst och har tydlig ungdomsromanprägel, och jag kan inte låta bli att fundera över varför så många vuxna också tycks bli helt uppslukade av boken. Jag har hela trilogin hemma och kommer att läsa alla delarna och säkert roas av dem, men helt såld och uppslukad är jag inte.

Svinajakten (ljudbok)

Svinajakten
av Anna Bovaller


Tidigare i år läste jag Bovallers andra bok, Svärmaren, och nu har jag lyssnat på hennes debutdeckare, Svinajakten. Jag gillar Bovallers böcker även om det i Svinajakten finns tydliga debutantproblem som att inte alla sidospår följs upp ordentligt. Det är lättillgängliga deckare som passar lika bra att läsa som att lyssna på. Hennes huvudkaraktär, advokten Petra Wester, är egentligen inte så tilltalande och hon har drag av lägga-näsan-i-blöt, men just därför gillar jag henne. I Svinajakten skjuts en markägare under en vildsvinsjakt, miljöaktivister genomför protestaktioner, och Petra som bara skulle åka till Österlen för lite semester hamnar mitt i utredningen på grund av ett testamente.


änglavakter



Årets påskekrim - Änglavakter av Kristina Ohlsson.

Ohlssons tredje bok om Fredrika Bergman är den bästa. Berättelsen är välskriven och i det närmsta vindlande med alla små stickspår och jag får verkligen anstränga mig för att klura ut vem mördaren är. Här kryllar det av misstänkta och av hemligheter dolda i decennier. Stämningen är tät, för att använda en deckarklyscha, och jag mer eller mindre sträckläser boken. 

Något som jag däremot finner en aning märkligt med Ohlssons böcker är hur förhållandevis ointressanta jag finner huvudkaraktärerna vara. Fredrika har i tredje boken blivit sambo med sin tidigare älskare Spencer och de har fått ett barn tillsammans. Alex är änkling och lärt sig leva med sorgen och börjar sakta leva igen. Det är ett självklart och därmed vanligt grepp i deckarserierna att läsaren för följa med i livets utveckling hos huvudkaraktärerna men ibland blir det lite som med vissa serier på TV - själva storyn är starkare än karaktärerna och då är det därför man fortsätter titta, eller i detta fall läsa, inte för att personerna är särskilt intressanta. Inget fel alls med det egentligen för vem har något mot en välskriven deckarhistoria? 

Ohlssons fjärde bok, Paradisoffer, har nyligen kommit ut. Jag ser fram emot att läsa den. Vem vet, kanske kommer Fredrika och Alex att fånga mig mer än väntat i den boken?

Vill ni veta mer om handlingen kan ni läsa här till exempel. 

cirkeln



Nu har även jag läst Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens hyllade ungdomsroman Cirkeln. Häxor är inte min grej, så därför är jag positivt överraskade över hur mycket jag faktiskt tyckte om boken. Jag tror att det beror på att häxeriet inte tog över berättelsen. Det är fortfarande den unga människan som är i centrum och jag uppskattar att författarna snarare tagit upp det som utmärker moderna häxrörelser än gamla totalvridna bygdeskrönor.

En annan sak som jag gillar med boken är att det visserligen händer saker hela tiden, men inte i det där vansinniga tempot som ibland förekommer i ungdomsböcker. Ni vet, den där typen av böcker som är så händelsetäta att man nästan känner sig lite utmattade när boken är slut. I Cirkeln får vi istället tid att lära känna alla sex tjejerna och möta deras fasor och glädjeämnen. Jag tycker det är sex mycket trovärdiga karaktärer som motvilligt tvingas samarbeta för att bekämpa ondskan.

Staden Engelsfors går också att känna igen för oss som är uppvuxna i en bruksort. Även här har författarna gjort ett gott jobb, och det hänger säkert samman med att Strandberg själv är från Fagersta och därmed utan problem kan göra miljön i det fiktiva Engelsfors högst verklig.

Trodde aldrig att jag skulle säga det här men jag ser fram emot del 2 - Eld!

frostnätter




Nej, men Indriðason, vad är det här? Frostnätter är ju inte alls lika bra som de andra böckerna i serien om Erlendur. Jag gillar att Erlendurs intresse för försvunna personer får bli till en egen berättelse, men det är för segt och fallen för ointressanta. Jag saknar också hans kollegor Elinborg och Sigurdur Oli som inte får något utrymme alls i Frostnätter. Det märks hur mycket dessa karaktärer tillför när de är borta. Erlendurs dotter Eva Lind har hållit sig borta från drogerna en längre tid och relationen mellan henne och Erlendur blir allt bättre, men samtidigt också den lite tråkig, lite vanlig.

Tyvärr blev den sjätte boken i serien något av en besvikelse, men jag kommer ändå att fortsätta läsa Indriðasons deckare eftersom jag vet hur bra han är i vanliga fall och i ärlighetens namn är det väl ingen deckarförfattare som lyckas vara på topp i varje bok.

Vill du läsa mer om vad boken handlar om kan du göra det här.

läsning i influensatider

En långdragen influensa följd av trötthet verkar äntligen ha gett med sig. Medan jag låg där i feberdimman läste jag två böcker, men jag orkade inte blogga om dem så jag skriver ett par korta kommentarer nu istället.



Håkan Östlundh Inkräktaren

Jag tillhör dem som verkligen gillar Östlundhs deckare om kriminalpolisen Fredrik Broman på Gotland. Jag tycker det är något sympatiskt över Broman som gör sitt bästa men som ibland strular till det i privatlivet. I Inkräktaren är det dock inte så mycket polisernas privatliv som står i fokus utan istället en berättelsen som börjar med att en familj kommer hem från semestern och hittar ett familjefoto där någon stuckit ut ögonen på dem. Polisen tar saken på allvar, men kanske ändå inte riktigt förrän dottern försvinner under en rast i skolan och det är bara början. 

Det är en spännande och välskriven deckarhistoria som är sådär lagom obehaglig. Rekommenderas verkligen.



Anna Fredriksson Sommarhuset

En mamma som tar sitt liv. En syskonskara med dålig sammanhållning. En storasyster som tycker sig ha rätt till sommarhuset för att hon varit där mest. En lillasyster och en lillebror som bara vill sälja. Ja, det är upptakten till Fredrikssons bok som börjar lite småsegt men som växer och när boken är slut tycker jag verkligen att det varit en bra läsupplevelse. Det är sårade känslor och småtramsiga beteenden (som emellanåt är skrämmande lätt att känna igen sig i), sommarångest och fejkade leenden. Det känns väldigt äkta, som en liten bit av verkligheten förtäckt i fiktion. Jag säger tack för tipset, Mind the Book!


djurvänner

Djurvänner (pocket)

Kom på att jag läste ut en bok i början av sportlovet som jag alldeles glömt bort att säga något om - Djurvänner av Anton Marklund. Så här långt efter är det alltid svårt att komma ihåg boken tillräckligt väl för att göra någon djupsinnig analys, men boken är läsvärd och vackert skriven.

Boken handlar om sjuttonåriga Johannes som är autistisk och detta har påverkat familjen på många sätt under hans uppväxt. Det jag minns mest är allas utsatthet - mamman, pappan, läraren, klasskamraterna. Hemska saker händer, allt hänger samman, men det går liksom inte att lägg skuld på någon.

Boken skulle nog ha lästs i ett svep och inte tjugo sidor här och tjugo sidor där. Mitt hattande mellan olika böcker förstörde nog upplevelsen av Djurvänner lite. Tyvärr. Egentligen är det här nog en riktigt bra och viktig bok. Kanske borde läsa om den.

Min kamp ...

... är över och jag förblir ofrälst. Genom hela boken fann jag Knausgård babblig, ointressant och stundtals ostrukturerad. Har aldrig längtat så mycket efter styckeindelningar och kapitel. Ovidkommande sidospår och ointressanta samtal om frukost och annat. Den tog sig lite mot slutet, mest för att det blev motbjudande och det väckte i alla fall någon form av känsla hos mig.

Del 2, 3, 4 und so weiter förblir olästa. Knausgård är född 1968. Jag förstår att han måste ta med varenda liten detalj i sitt, av bok 1 att döma, tämligen ordinära liv för att fylla alla sidor i alla böcker, men det betyder inte att jag vill läsa om det. Jag förvånas uppriktigt över att så många vill fortsätta läsa böckerna.

Det mest positiva jag har att säga om Min kamp 1 är att det är roligt att faktiskt ha läst den och därmed kunna ha en väl underbygd åsikt. I övrigt tar jag ett djupt yogaandetag och andas ut tråkläsningen och andas in ny läslust.

vinterstaden




Arnaldur Indriðason - en klippa i deckargenren! Alltid välskrivet och intressant och Vinterstaden är inget undantag, faktum är att jag nog tycker att det är en av de bästa. Historien, som börjar med att en pojke hittas död i en betongförort till Reykjavik, är tydligt kopplad till isländsk vardag och sökandet efter mördaren berör frågor som främlingsfientlighet, utanförskap och ungdomsproblem. Slutet lämnar en bitter eftersmak, vilket kanske inte är helt ovanligt i genren men man berörs ju olika mycket av olika slut.

Erlendurs förhållande med Valgerður har stabiliserats något. Dottern Eva Lind tycks börja få lite ordning på sitt liv och vill istället veta mer om vad som egentligen hände med Erlendurs försvunne bror. Ett känsligt ämne, som bekant, och jag tycker att det fungerar bra att ha det som en röd tråd genom de olika böckerna. Det ger Erlendurs svårmod den bakgrund som behövs.  

Det är få deckarkaraktärer som jag tycker som mycket om som Indriðasons. Det är något med kärvheten som tilltalar mig. Elinborg har en ganska tillbakadragen roll i den här boken, men jag hoppas få läsa mer om henne i någon av de andra böckerna. Istället är det Sigurdur Oli som får lite mer utrymme i boken och vi får veta mer om hans bakgrund och nuvarande liv. Ser fram emot att snart träffa dem igen!


nattönskningen

Nattönskningen (pocket)
Ingunn är en 38-årig musikjournalist som alltid dumpar sina män innan de dumpar henne och som inte skäms för sitt aktiva sexliv med många olika män. Hon träffar sina män på dejtingsajter och i jobbet och så har hon några i reserv för telefonsex. En morgon vaknar Ingunn och bestämmer sig för att börja motionera. Med gåstavarna i handen tar hon sig ut på sin första motionsrunda och möter där en liten hund, en sjuårig flicka och en pappa så klart.

Det är rätt mycket så klart i den här boken. Man vet hur det kommer att sluta i samma stund som man börjar läsa. Lite som att titta på en gammal favoritserie på TV som gått i repris ett antal gånger. Visst skildrar boken moderna relationer men det är på ett rätt ytligt sätt så blurbarna på framsidan tar i lite väl mycket kan jag tycka  Boken blir också lite tjatig, särskilt i inledningen där män staplas på män och i ärlighetens namn behövs bara två eller tre manshistorier för att ha fått en ganska bra bild av Ingunns liv. Boken har viss charm och den uppenbara förälskelsen är söt, på gränsen till översöt. Ja, detta är nog inte riktigt min genre ...

du hasar av trygghet

Nu har jag gjort så där igen. Läst ut en bok, tänkt skriva en massa genomtänkta saker om den, men så har det gått så många dagar att jag glömt bort det. Typiskt! Nåja, boken i fråga är Elin Grelssons Du hasar av trygghet

Du hasar av trygghet (inbunden)

Det går ju inte annat än säga att det är en tydligt feministisk bok, men jag tycker inte riktigt att Grelsson når ända fram. Det är som om hon fegar ur lite och inte vågar gå hela vägen med sitt feministiska budskap vare sig var gäller berättelsen i sig eller huvudkaraktären Sara. Sara är i trettioårsåldern och har fastnat i sin utveckling, i sitt förhållande, i sitt urtrista kontorsjobb. Huvudvärken är ständigt närvarande, som ett tryck över hela tillvaron. Sara revolterar i det tysta. Dricker för mycket, ligger med fel män, sjukskriver sig för ofta. Hur skall hon egentligen annars kunna förhålla sig till allt som förväntas av henne? 

Trots en viss förutsägbarhet tycker jag att böcker av det här slaget behövs. De är viktiga i sig och därför rekommenderar jag trots allt boken. Lite feministiskt perspektiv skadar ju inte.  


påminnerskan

Ligger lite efter med bloggandet känner jag. Tillbaka till jobbet brukar ju kunna få den effekten tyvärr och nu har jag dessutom toppat det med ett par dagars feber och förkylning så bloggen har blivit lite lidande. Men, bättre sent än aldrig, här kommer några kommentarer om senast lästa bok.



Anne Tyler börjar alltmer ta plats som en favoritförfattare. Påminnerskan är precis som de två tidigare böckerna (Ett amatöräktenskap och Och var hör du hemma?) jag läst av henne välskriven och det är riktigt skönt att läsa något som inte är en deckare utan en "vanlig" berättelse om en människa med en ordinärt liv. Liam Pennywell älskar filosofi, ville bli filosof, men blev istället lärare och det var väl inte direkt vad han tänkt sig. När han vid 61 års ålder blir uppsagd blir han därför inte särskilt knäckt utan han hittar ett sätt att leva livet på mindre inkomst. Han säljer sin fina lägenhet och flyttar till en mer nybyggt bostadskomplex i stadens utkant. Hans vuxna barn och ex-fru har svårt att förstå hans val, hans tonårsdotter är mer inställd på att slippa bo hos mamman.

Första natten i nya lägenheten bryter sig någon in och slår Liam medvetslös. Liam blir efter detta smått besatt av att få reda på vad som hände den där natten. Hans minne av händelsn är helt borta. Han behöver en påminnnerska, någon som hjälper honom att minnas, och så gör Eunice entré i hans liv.

Jag kan inte låta bli att känna igen mig och många andra i vissa aspekter av Liam och hans liv. Hur livet rullar på, hur maten är torftig, hur intetsägande dagarna passerar, hur många har åsikter om ens liv och hur man väljer att inte ta strid för sitt liv. Jag tycker om att jag egentligen inte tycker något särskilt alls om Liam som person. Hur han liksom är som många är. Vanlig.  

schulmann och grebe/träff

Avslappning de luxe har inletts. Hjärnan kopplar av. Borde skriva om de två böcker som jag läst ut de senaste dagarna, men jag orkar liksom inte knåpa ihop några långa invecklade kommentarer. Ett par korta rader om varje bok får det i alla fall bli.
Skynda att älska av Alex Schulmann överraskade positivt. Hade inte alls tänkte läsa den, men så sa kära syster att den var så bra och gick rakt in i hjärtat så jag läste den. Det är en fin bok, en varsam skildring av en far som inte är perfekt och som är gammal redan när barnen är små. En son som försöker sörja, men måste få hjälp med processen. Kanske den inte går rakt in i mitt hjärta, men det är ändå sällan man läser en vackert sorgsen bok.
Bittrare än döden av Grebe/Träff är den andra kriminalromanen om psykologen Siri och den innehåller det böcker i genren skall, men jag tycker kanske att spänningen uteblir. Det är nästan skildringen av Siri själv och hennes kämpande med sina känslor för sin döde ex-pojkvän och den nya kärleken Marcus som är bokens starkaste partier. Grebe/Träff kommer säkert att bli ett författarpar jag kommer att återvända till fler gånger.

en dåre fri

Igår hade vi en mycket trevlig bokcirkelträff med gott vin och god mat och så en hel del prat om den lästa boken så klart - En dåre fri av Beate Grimsrud.



Jag läste den här boken bitvis och hade nog i ärlighetens namn inte klarat av att sträckläsa den eftersom det är rätt mörk emellanåt med psykoser, inläggningar och självskadebeteenden som känns i hjärtat när man läser om det. Jag har aldrig läst en bok om schizofreni som så kraftfullt fått mig att med hjärtat förstå sjukdomens helvete. Samtidigt har jag så svårt att föreställa mig intellektuellt hur det är att leva med röster som Espen, Emil och Erik och prins Eugene, hur det är att styras av dem. Jag förundras också över Eli, huvudpersonens, skaparkraft och att hon orkar åka på turnéer och prata om sina böcker trots att nästa psykos ständigt lurar runt hörnet. Som tur är finns det också stråk av ljus i boken, som hennes trogna vänner och kontaktpersoner. 

Boken grep tag i alla bokcirkeldeltagarna och även om några kämpade med den stundtals så var vi alla glada över att ha läst den. För mig personligen måste nog detta vara en av årets starkaste läsupplevelser. Självklart spekulerade vi också i hur mycket av boken som är självupplevt och inte. Några i bokcirkeln hade "kollat upp" Grimsrud på nätet och väldigt mycket stämmer med hennes eget liv, men hur mycket av den psykiska sjukdomen som är självupplevd framkom inte riktigt. Någon som vet?

Nästa gång skall vi ta oss an den omtalade Knausgård (del 1). Det ser jag fram emot!

kråkflickan

Kråkflickan (pocket)

Kråkflickan
av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist har ett ruskigt omslag och passande nog ett rätt ruskigt innehåll också. Stundtals är det riktigt otäckt, men det är ändå något som gör att jag inte fastnar helt i berättelsen. Det är många olika karaktärer och deras liv spretar hit och dit och det blir nästan lite för mycket. Något av en klassisk debutantmiss skulle jag vilja säga. Berättelsen i sig, med psykoterapeuten Sofia Zetterlunds patienter Samuel Bai och Victoria Bergman samt kriminalkommissarien Jeanette Kihlbergs fall med döda och sargade pojkar som grund, är tydligt skriven för att vara en inledning till den tänkta trilogin vilket gör att den ibland tappar lite i tempo och författarna förlitar sig kanske lite väl mycket på de otäcka inslagen. Boken har beskrivits som en berättelse om svek och det stämmer rätt väl, men framkommer säkert ännu mer om man fortsätter läsa del två och tre. 

Kommer jag att läsa del två, Hungerelden? Nja ... Helt ärligt gillar jag inte upplägget med en trilogi. Jag har inget emot serier i spänningsgenren, men vill att varje del skall vara en avslutad historia. Att vänta på del två och del tre för att få veta hur det går orkar jag liksom inte med. Blogg_bohemen är en rastlös läsare! I det här fallet är jag inte heller särskilt engagerad i berättelsen vilket gör att det blir ett kanske, kanske inte som svar på frågan om jag kommer att läsa del två och tre.   


Tidigare inlägg
RSS 2.0