bohemian rhapsody

Min vana trogen gör jag även ett år ett bokslut och en liten sammanställning över det gångna bokåret. I år har jag läst ovanligt många facklitterära böcker (13 stycken) och det tänker jag nog fortsätta med även nästa år, i alla fall i liten skala. Ljudböcker har det inte blivit så många (6 stycken), men å andra sidan har jag lyssnat på desto fler radiodokumentärer där P3-dokumentären om sjukhusmorden är den som fascinerat mig mest. Skönlitterära böcker har självklart dominerat läsningen, och så tycker jag att det skall vara för för mig är läsning först och främst ett nöje (och därför har jag inte heller räknat in kurslitteratur i antal lästa böcker). 58 skönlitterära böcker är slutsumman. Totalt antal lästa och genomlyssnade böcker är 77 vilket är 14 fler än förra året. Jag är nöjd.

Årets favoritförfattare: Cilla Naumann och Anne Tyler
Årets svenska deckarförfattare: Håkan Östlundh (samma som förra året, jag vet, men han är väldigt bra!)
Årets utländska deckarförfattare: Peter Robinson (årets enda utländska deckare) 

Årets ungdomsbok: Decembergatans hungriga andar
Årets tantbok: Villa Bonita 
Årets HBT: Vinterträdgården
Årets semesterbok: Släktfeber
Årets mest snabblästa: Drottningen vänder blad
Årets ljudbok: Ers Majestäts olycklige Kurt
Årets tragikomiska: Hallonbåtsflyktingen
Årets feel-good: En styvmors dagbok
Årets ångest: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Årets tegelsten: Boktjuven
Årets oavslutade projekt: Lars Noréns dagbok
Årets novellsamling: Sightseeing (nu när jag äntligen läst en novellsamling måste den så klart få en egen kategori!)
Årets facklitteratur: Faghag

Årets bästa: Ett amatöräktenskap
Årets första: Nattfåk 
Årets positiva överraskning:Baddaren (mitt första och hittills enda recensionsexemplar. Fler mottages gärna och tacksamt.)
Årets sämsta: Hästkrafter
Årets sista: I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra
Årets negativa överraskning: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Gott Nytt Bokläsningsår önskar jag er alla!

Nu packar jag väskan och styr norrut mot släkten och mors goda julmat! 

Önskar er alla en riktigt God Jul!

Första gången jag hörde talas om Pontus Herin så satt han i någon av TV-sofforna och pratade om sitt projekt att flytta från lägenheten i Stockholms innerstad till den slitna miljonprogramsförorten Tensta. Jag tyckte det hela lät  mycket intressant, men glömde sedan bort både projektet och boken. Det är i sådan lägen man gillar bibliotekets pocketavdelning lite extra mycket.




Herin, uppvuxen i Djursholm och med lägenhet i Vasastan, drivs av en intensiv nyfikenhet när han tillsammans med sin sambo och tvåårige son flyttar till Tensta för att utforska det ökända gettot. Om det nu är ett getto. De har aldrig varit i Tensta när det för första gången åker för att titta på lägenhet. De slås av hur grönt och välskött det är, och hur de inte ser något av det klotter och sönderslagna rutor som de förväntat sig. Herin kommer relativt snabbt in i livet i Tensta; han pratar med människorna, går på möten, snackar med gubbarna i bastun etc. För sambon tar det längre tid, men de är båda överens om att allt är toppen på nya dagiset.

Det är ett intressant projekt och en intressant bok. Det finns så klart en viss upprepningstendens i innehållet, något som förknippar med journalistskrivna böcker. Bokens styrka är utan tvekan ärligheten. Herin lyfter, utifrån sina högst personliga reflektioner, upp vad som är positivt och negativt, problem och möjligheter, med Tensta och dess invånare. Det är ingen hyllningssaga, men inte heller någon eländesskildring och för oss som inte varit i Tensta (eller någon av de andra lika ökända betongförorterna) något av en ögonöppnare.

Jag har nu lyssnat klart på årets bästa ljud-bok; Ers majestäts olycklige Kurt, inläst av Helge Skoog och skriven av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. Jag skulle kunna hylla den i all oändlighet för trots att den är lång blir den aldrig trist, utan jag blir snarare mer och mer fascinerad ju längre in i denna verklighetsbaserade roman jag kom och kände att jag bara ville veta mer och mer för var minut.

Kurt Haijby och kung Gustav V hade på 30-talet ett homosexuellt förhållande med varandra och bakom kulisserna pågick, efter att affären blivit känd, ett intensivt och allt mer rättsvidrigt spel för att förhindra att relationen blev känd även för allmänheten. Haijby levde en tid gott på pengar som hovet betalar ut för att hålla honom borta och han köpte bland annat ett slott i Närke. Hans bittre fienden överståthållaren gav sig dock inte, han ville till vilket pris som helst se Haijby dömd och drog sig inte för något och efter ett par decenniers förföljelse fick han också sin vilja igenom.

I boken möter vi också Anna Haijby, kvinnan som ständigt står vid sin Kurts sida och uthärdar allt med en oändlig kärlek. Om henne skulle jag vilja att det skrevs en egen bok, ett garanterat intressant kvinnoporträtt. 

Igår kom ett mejl från Pocketshop. Naturligtvis fyllt av nästintill oemotståndliga boktips. Men jag har ju köpstopp ... för många olästa böcker hemma ... å andra sidan har jag ju inte unnat mig någon egen julklapp i år ... fast jag borde så klart läsa böckerna jag har hemma ... det finns ju bibliotek också ... men en lite beställning från någon internetbokhandel brukar ju inte grävar alltför stora hål i plånboken ... men jag borde vara ståndaktig ... eller så gör jag köpstoppet till ett nyårslöfte istället ...

Den är hyllad, ligger på topplistor, läses av alla, det har pratats om den och skrivs om den och jag förstår inte alls vad storheten med Muriel Barberys Igelkottens elegans är. På jobbet har vi en liten bokcirkel och jag har hört flera andra i bokcirkelgruppen sucka över igelkotten så det kan säkert bli ett spännande samtal nästa vecka. Pretentiös är ordet som cirkulerar i korridorerna ...

Vad boken handlar om lämnar jag därhän eftersom jag tror att de flesta har koll på det. Inledningsvis fann jag historien om portvakterskan mest intressant, men samtidigt så förstår jag inte riktigt grejen. Varför skulle någon bry sig om vad portvakten läser eller funderar på? Jag inser att det säkert beror på att min kunskap om franskt samhällsliv i stort och portvaktssymtet i synnerhet är rätt små och kanske är det därför jag också missar bokens storhet? Palomas funderingar kring rörelse och hennes djupa tankar skummade jag väl lite här och var om jag skall vara ärlig ... En del rätt roliga beskrivningar av familjen, och särskilt av systern finns dock och de är väl emellanåt läsningens räddning ...

Smått oväntat och tack vare en bortskänkt fribiljett har jag i afton varit på teater. Mycket trevligt! Regionteatern spelade upp en lättsam version av Molières Don Juan som lockade till många skratt och en vilja att gå hem och göra en spellista på Spotify. Pjäsen tilltalade till och med den gymnasieklass som, säkerligen motvilligt och hojtandes om kompensationsledigt (vis av erfarenhet ...),  bevistade tillställningen. Detta var mitt första besök på denna intima lilla teater och platsen på rad två gav verklig närkontakt med skådespelarna. Ja, det gav mersmak så nu ser jag fram emot vårens uppsättningar, för jag tänker absolut boka plats på någon föreställning!

Trots att jag bara kommit halvvägs in i denna ljudbok måste jag ändå rekommendera den till alla. Helge Skoog har läst in den och bara det är en upplevelse, särskilt hans sätt att härma Gustaf V:s oförmåga att säga r. Berättelsen i sig blir bara mer och mer spännande för varje minut och då brukar jag egentligen inte gilla böcker baserade på verkliga händelser. Men här är det förstås med viss historisk tyngd. Vem kunde tro att en bok med namnet Kurt i titeln skulle vara så bra? Ja, det är alltså Ers majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelsson jag talar om. Definitivt ett julklappstips!

Helgen var planerad. Jag skulle bara ta det lugnt. Titta på skidkytte och läsa Igelkotens elegans. Så kom ett dödsbud och jag tappade alla kraft. Märkligt hur man inte ens orkar koppla av. Hur huvudet fylls av existentiella tankar blandade med praktiska frågor. Den döde stod inte mig nära men borde ha gjort och som alltid vid den här typen av besked blir livets förgänglighet så påtagligt och jag kan inte låta bli att inse hur kort livet är (trots att det låter så klyschigt att säga det) och hur mycket av tiden jag faktiskt kastar bort. Hur jag inte tar tag i sådant jag drömmer om och hur lätt det är göra felprioteringar. Kanske är det nyttigt mitt i allt tråkigt att få sig en tankeställare ibland?

Min andra Cilla Naumann och jag måste säga att jag är imponerad. Gillar Naumanns sätt att bygga upp sina berättelser så att läsaren varsamt förs framåt samtidigt som det hela tiden finns något att tänka på. Ett skickligt författarskap som inte blir pretentiöst och sådant älskar jag.

Dem oss skyldiga äro handlar om Katrin som flyttar till Latinamerika med sin man och två små döttrar för att jobba med bistånd, för att förändra, för att rädda världen. Katrin har svårt i början, men anpassar sig och börjar arbeta tillsammans med en katolsk präst för att hjälpa unga flickor. Där möter hon Clara vars öde leder till att Katrin ifrågasätter hennes och makens roll i landet. Parallellt följer vi Maria Teresa, en äldre kvinna med vanskapt höft, som levt ett ensamt liv utan make och barn. En dag ligger det två nyfödda tvillingpojkar vid hennes dörr och hoppet om att bli moder tänds. Alla tre kvinnornas liv vävs samman i en berättelse som för varje sida blir mer intressant och som också visar på orättvisorna i världen, både sociala och ekonomiska.