bohemian rhapsody

Jag är uppvuxen med engelsk ligafotboll och Tipsextra på lördagseftermiddagar. Pappa och lillebror tittade intresserat på matchen och mamma lika intresserat på sin Styktipsrad. Jag gjorde helst något helt annat, fotboll på TV har aldrig varit min grej. Man påverkas ju trots allt av sin omgivning och efter elva år av fotboll på gräsmattan, lillebrors matcher i pojklaget, fotboll på TV, samtal om fotboll vid köksbordet började även jag spela fotboll. Jag och några andra tjejer i min mellanstadieklass bestämde oss för att börja träna med stadens flicklag. Tror vi började i typ april. Jag slutade i augusti. De andra tjejerna fortsatte i många år.

Ja, ni förstår. Jag har en avvaktande inställning till sporten och jag saknar fullständigt förmågan att se snygga passningar och mål och trots att min fanatiskt intresserade lillebror säkert har förklarat offside-regeln tvåhundra gånger för mig kan jag inte lära mig den. Trots detta har jag nu läst Jag är Zlatan av David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimovic och jag har faktiskt tyckt att det varit rätt intressant mellan varven.



Visst, absolut, det är mycket fotboll och jag har väl skummat en del matchreferat, men samtidigt lärt mig en hel del om proffscirkusen och hur transfern mellan klubbarna fungerar. Och om jag någonsin trott att det är glamouröst att vara fotbollsproffs så tror jag inte det längre. Jag har mött en ganska personlig Zlatan som både är ödmjuk och kaxig. Som är en krigare på plan, men blir rörd till tårar när fansen önskar hans son Maximilian välkommen till världen. Hans uppväxt var tuff, men som jag har förstått det är det knappst ovanligt bland fotbollsproffsen.

Oväntat nog uppskattade jag faktiskt boken och jag är glad för att jag har läst den. Det är nästan så jag blir lite sugen att titta på en italiensk ligamatch, men då skall det vara på arenan, inte hemma i TV-soffan.