klassiskt i os-tider

Mellan timmar i OS-soffan, med möjlighet att följa sporter man annars sällan ser (heja Lassi Karonen!), och fikastunder med vännerna har det inte blivit så mycket läsning. Tur då att det finns ett förlag som har tagit novellen på allvar och gett ut den i trevliga "pixiböcker" för vuxna. Jag pratar så klart om Novellix!
 
Ella gör sig fri (häftad)  Ett dockhem (häftad)
 
Idag har jag läst två av novellerna i klassiskerfyran: Ella gör sig fri av Karin Boye och Ett dockhem av August Strindberg. Boyes novell sa mig egentligen inte så mycket, men att göra sig fri utan att skilja sig är en intressant vinkling. Strindberg - nu känner jag igenom honom. Torr, lite småtrist. Uppenbart svårt för kvinnor som inte behöver män och är de dessutom religiösa blir det än jobbigare. Och självklart kan kvinnor lätt manipuleras så man får dem dit man vill ... Ett dockhem är inte min favorit, men jag kan tänka mig att läsa annat ur Giftas. Ja, någon av Giftasnovellerna har jag redan läst, men jag minns inte vilka. Föredrar man att läsa på skärm finns Giftas 1 och 2 att läsa på nätet på den finfina sidan Litteraturbanken.
 

en dåres försvarstal

En dåres försvarstal (e-bok)  klassiker
 
Strindberg är Strindberg och jag bestämde mig därför för att läsa En dåres försvarstal med en smula distans och ta det han skriver med en nypa salt. Jag menar, att karln hade en del negativt att säga om kvinnor är ju knappast någon nyhet så ingen anledning att hetsa upp sig redan från början. (På ett ställe blir jag dock arg på riktigt. Det är aldrig OK att slå en kvinna och uppmana andra att göra det bara för att han fick en stund i sänghalmen efteråt) .Att Strindberg väljer att kalla huvudpersonerna för Axel och Maria bortser jag helt ifrån eftersom det ju handlar om August själv och hans hustru Siri von Essen. Det är också väldigt uppenbart att Axel är August både när det gäller hans tankar och hans karriärmässiga framsteg. 
 
Jag har ju redan hintat om att jag tyckte om den här boken, och det kvarstår jag vid även nu när den är utläst. Det är en passionerad kärleksskildring fylld av både förakt och innerlig kärlek. Strindberg kastar sig mellan känslorna och språket är exeptionellt bra. Jag riktigt språknjuter när han på sitt pompösa och egenkära sätt spyr sin galla över kvinnoemancipationen även om jag inte för en sekund delar hans åsikt. Det är en smula märkligt att gilla och ogilla på samma gång.
 
Det är två starka personer i detta äktenskap. Siri/Marie som lämnar sin förste make, mycket för att hon inte får vara skådespelerska, något som Strindberg uppmuntrar henne till, även om hon är en rätt dålig skådespelerska. Jag förvånas över den öppna skildringen av hennes lesbiska äventyr med såväl pigor som vänner och jag förundras över hur Strindberg inte tycks räkna detta till otrohet utan bara de äventyr hon har, eller eventuellt har, men män. Han hanterar skvallret som uppstår när hon kysser kvinnor genom att ta med henne utomlands vid flera tillfällen, en skandal vill han inte ha. Siri å andra sidan verkar inte ha några planer på att sluta. Äktenskapet blir allt mer en styrkekamp där den som är starkast för tillfället också är den som har makten just då.
 
I boken finns också tydliga spår av det som pjäsen Fadren handlar om - Är han verkligen far till barnet? Siri gör också sitt bästa för att få honom att framstå som sinnesförvirrad  och hon är rätt listig, men Strindberg skulle nog kalla det slug och ondsint. Egentligen tycker jag att de båda beter sig illa genom hela äktenskapet. Egentligen tycker jag inte särskilt mycket om vare sig August eller Siri. Men ... Boken är fantastiskt!
 
 

klassikerutmaningen del 2

Lady Chatterleys älskare (pocket)   klassiker  
 
Lady Chatterleys älskare av D H Lawrencce har länge stått på min läslista, men frågan är om den någonsin blivit läst om det inte vore för klassikerutmaningen. Det är ju faktiskt riktigt roligt att ta sig an välkända verk och sedan kunna säga att man faktiskt läst dem, inte bara att man känner till dem.
 
Lady Chatterleys älskare var dessutom mycket bättre än vad jag trodde. Hade liksom laddat för gammalt språk och lite tillkrånglade formuleringar, men så är det inte alls. Det är mycket välskrivet och berättelsen liksom flyter fram över sidorna. Jag blir faktiskt förvånad över hur snabbt det går att läsa och hur bra jag tycker det är.  
 
Bokens innehåll är ju inte på något sätt okänt för mig och jag såg också den franska filmatiseringen som kom för något år sedan (de sexscenerna fick hela biosalongen att rodna), men det är en helt annan sak att läsa boken. Karaktärerna får mer djup och blir mer levande. Lady Chatterley (Connie), med sin liberala skotska uppfostran i botten, förtvinar efter något års äktenskap med den rullstolsbundne Sir Clifford. Intellektuella samtal i all ära, men Connie behöver också fysisk närhet. Hon möter då makens skogvaktare och dras in i ett passionerat förhållande med honom. Naturligtvis är det inte problemfritt. Här finns klassskillnader, erfarenshetsskillnader, konvenans, byskvaller och en förlupen hustru att ta hänsyn till och förhålla sig till.
 
Jag tycker om Connie. För sin tid är hon frigjord och egensinnig. Hon kastar av sig sina kläder och springer naken i regnet. Hon har sex innan äktenskapet. Hon kan inte alltid hålla tyst när männen talar och hon deltar aktivit med egna intellektuella idéer. Sir Clifford däremot, han tråkar ut mig. Han har ett märkliogt behov av beundran som inte alls tilltalar mig. Jag vill egentligen tycka lite synd om honom eftersom han trots alla blir bedragen, men han bara pratar och pratar och tycks helt oförmögen att läsa av känslolägen. En trist typ och snobbig typ helt enkelt. Eller som Lady Chatterley själv uttrycker det: Varför hade män aldrig någon förnyelse inom sig, något fräscht som kunde vecklas ut? De avslagna männen! 
 
Boken utkom 1928, men förbjöds på grund av de detaljerade sexskildringarna och för att de dessutom sträckte sig över klassgränserna. I Sverige kom boken ut första gången 1941, och i England inte förrän 1960. Heja Sverige!
 

klassikerutmaningen del 1

klassiker
Så har jag då äntligen gett mig i kast med Lyrans klassikerutmaning! Som vanligt har jag ingen plan för vad jag skall läsa (med undantag av Johnsons Stränderns svall) så min vana trogen blev det de böcker jag råkade snubbla över på biblioteket och då blev det förvånande nog två ryssar. Jag gillar verkligen inte de stora, klassiska, ryska författarna med sin svulstiga berättarstil och alla förvirrande smeknamn. I lördags, efter att ha varit vaken i över ett dygn och därför kanske inte helt vid min sinnens full bruk, strosade jag runt bland hyllorna och då stod den där. Någon nitisk, klassikerivrande bibliotekarie hade skyltat med Gogols Kappan. Är det utmaning så är det och eftersom det ändå bara är en novell får det väl gå bra, tänkte jag. Bredvid stod Maksim Gorkijs lilla bok Om min första kärlek så den slank också med hem.



Kappan
var förvånansvärt lättläst och inte alls som de där ryska romanerna jag skyr. Gogols språk flyter fram över sidorna och jag slukade novellen i ett nafs. Kappan handlar om stackars Akakij Akakijevitj som lever ett fattigt liv i Petrograd. Han älskar sitt arbete som kopist men det ger en knapp inkomst och när hans kappa blir alltför tunnsliten för det kalla klimatet får han stort bekymmer med att få fram pengar till en ny. Efter en del övertalning får han skräddaren att sänka priset och tack vare ett extra lönetillskott kan han äntligen få en ny kappa uppsydd. Ståtlig och fin blir den, men redan första natten stjäls kappan och Akakij Akakijevitj drar på sig en eländig feber och avlider. Han återvänder sedan som en vålnad som stjäl kappor om natten.(Ja, eftersom det är fråga om klassiker som är välkända bryr jag mig inte om att låta bli att avslöja slutet) 

Jag tyckte oväntat mycket om Kappan. Det är så lätt att leva sig in i den fattige Akakijs liv och vedermödor. Han är en smått sorglig figur, en ensam arbetsnarkoman som bara överlever utan att ens verka drömma om något annat, mer än möjligen ett riktigt pälsverk på sin kappa. Novellen är också uppenbart ironisk mellan varven och berättaren har gått om humor, både när det gäller att skildra personer och samhällsföreteelser. Föga förvånande i en rysk litterär text finns det också ett tydligt klassperspektiv, men för min del är det Akakij själv som gör störst intryck. 



Maksim Gorkijs Om min första kärlek är kort och helt ärligt rätt intetsägande. Den är självbiografisk och handlar om Gorkijs kärlek till en äldre, gift kvinna. Kvinnan väljer sedan Gorkij och de lever ett fattigt liv tillsammans men efter något år bryter de upp. Jag kommer nog ganska snabbt att glömma den här boken, för den gav mig inget. Det bästa i boken är citat "En förälskad ryss är alltid lite mångordig och dyste, och inte sällan motbjudande vältalig". Det sammanfattar boken rätt bra tycker jag.

RSS 2.0