klassikerutmaningen del 1
Så har jag då äntligen gett mig i kast med Lyrans klassikerutmaning! Som vanligt har jag ingen plan för vad jag skall läsa (med undantag av Johnsons Stränderns svall) så min vana trogen blev det de böcker jag råkade snubbla över på biblioteket och då blev det förvånande nog två ryssar. Jag gillar verkligen inte de stora, klassiska, ryska författarna med sin svulstiga berättarstil och alla förvirrande smeknamn. I lördags, efter att ha varit vaken i över ett dygn och därför kanske inte helt vid min sinnens full bruk, strosade jag runt bland hyllorna och då stod den där. Någon nitisk, klassikerivrande bibliotekarie hade skyltat med Gogols Kappan. Är det utmaning så är det och eftersom det ändå bara är en novell får det väl gå bra, tänkte jag. Bredvid stod Maksim Gorkijs lilla bok Om min första kärlek så den slank också med hem.
Kappan var förvånansvärt lättläst och inte alls som de där ryska romanerna jag skyr. Gogols språk flyter fram över sidorna och jag slukade novellen i ett nafs. Kappan handlar om stackars Akakij Akakijevitj som lever ett fattigt liv i Petrograd. Han älskar sitt arbete som kopist men det ger en knapp inkomst och när hans kappa blir alltför tunnsliten för det kalla klimatet får han stort bekymmer med att få fram pengar till en ny. Efter en del övertalning får han skräddaren att sänka priset och tack vare ett extra lönetillskott kan han äntligen få en ny kappa uppsydd. Ståtlig och fin blir den, men redan första natten stjäls kappan och Akakij Akakijevitj drar på sig en eländig feber och avlider. Han återvänder sedan som en vålnad som stjäl kappor om natten.(Ja, eftersom det är fråga om klassiker som är välkända bryr jag mig inte om att låta bli att avslöja slutet)
Jag tyckte oväntat mycket om Kappan. Det är så lätt att leva sig in i den fattige Akakijs liv och vedermödor. Han är en smått sorglig figur, en ensam arbetsnarkoman som bara överlever utan att ens verka drömma om något annat, mer än möjligen ett riktigt pälsverk på sin kappa. Novellen är också uppenbart ironisk mellan varven och berättaren har gått om humor, både när det gäller att skildra personer och samhällsföreteelser. Föga förvånande i en rysk litterär text finns det också ett tydligt klassperspektiv, men för min del är det Akakij själv som gör störst intryck.
Maksim Gorkijs Om min första kärlek är kort och helt ärligt rätt intetsägande. Den är självbiografisk och handlar om Gorkijs kärlek till en äldre, gift kvinna. Kvinnan väljer sedan Gorkij och de lever ett fattigt liv tillsammans men efter något år bryter de upp. Jag kommer nog ganska snabbt att glömma den här boken, för den gav mig inget. Det bästa i boken är citat "En förälskad ryss är alltid lite mångordig och dyste, och inte sällan motbjudande vältalig". Det sammanfattar boken rätt bra tycker jag.
Kappan var förvånansvärt lättläst och inte alls som de där ryska romanerna jag skyr. Gogols språk flyter fram över sidorna och jag slukade novellen i ett nafs. Kappan handlar om stackars Akakij Akakijevitj som lever ett fattigt liv i Petrograd. Han älskar sitt arbete som kopist men det ger en knapp inkomst och när hans kappa blir alltför tunnsliten för det kalla klimatet får han stort bekymmer med att få fram pengar till en ny. Efter en del övertalning får han skräddaren att sänka priset och tack vare ett extra lönetillskott kan han äntligen få en ny kappa uppsydd. Ståtlig och fin blir den, men redan första natten stjäls kappan och Akakij Akakijevitj drar på sig en eländig feber och avlider. Han återvänder sedan som en vålnad som stjäl kappor om natten.(Ja, eftersom det är fråga om klassiker som är välkända bryr jag mig inte om att låta bli att avslöja slutet)
Jag tyckte oväntat mycket om Kappan. Det är så lätt att leva sig in i den fattige Akakijs liv och vedermödor. Han är en smått sorglig figur, en ensam arbetsnarkoman som bara överlever utan att ens verka drömma om något annat, mer än möjligen ett riktigt pälsverk på sin kappa. Novellen är också uppenbart ironisk mellan varven och berättaren har gått om humor, både när det gäller att skildra personer och samhällsföreteelser. Föga förvånande i en rysk litterär text finns det också ett tydligt klassperspektiv, men för min del är det Akakij själv som gör störst intryck.
Maksim Gorkijs Om min första kärlek är kort och helt ärligt rätt intetsägande. Den är självbiografisk och handlar om Gorkijs kärlek till en äldre, gift kvinna. Kvinnan väljer sedan Gorkij och de lever ett fattigt liv tillsammans men efter något år bryter de upp. Jag kommer nog ganska snabbt att glömma den här boken, för den gav mig inget. Det bästa i boken är citat "En förälskad ryss är alltid lite mångordig och dyste, och inte sällan motbjudande vältalig". Det sammanfattar boken rätt bra tycker jag.
Trackback
