mysteriespel
Jag tycker om den bufflige och alkoholdrickande kommissarie Dalziel och hans mer mänskliga kollega Pascoe. Jag ler emellanåt åt dialogerna dem emellan. Jag uppskattar de intelligenta hänvisningarna till såväl historiska skeenden som litteratur. Jag lägger glatt märke till tidsmarkörer från förr (boken kom ut 1990 i England) som jobbtiteln maskinskriverska och att någon måste gå och leta reda på en telefon för att ringa. Jag gillar också idén med att låta ett gammalt mysteriespel få en viktigt roll i boken.
Sedan är det slut på gillandet. Berättelsen är långtråkig. Sidospåren för många och jag orkar inte ens försöka lösa brottet. Jag orkar faktiskt inte läsa de sista 120 sidorna. Har läst ett par andra böcker av Reginald Hill så jag vet att han kan bättre, men Mysteriespel blev en besvikelse.
non-fictionplikten
Hallå, är du muslim? Då måste jag fråga ... När Fru Svensson rannsakar sig själv och möter Fru Muslim av Lotta Wahlqvist och Amal Abdulsalam
Journalisten Lotta Wahlqvist inser att hon har stereotypa bilder av muslimska kvinnor och bestämmer sig för att undersöka hur livet för några muslimska kvinnor i Sverige egentligen är. Hon träffar affärskvinnor, slöjbärande och icke-slöjbärande kvinnor, deltar i fester, möter sina egna och andras fördomar. Ja, breddar sitt perspektiv helt enkelt. Det hela resulterade i en prisbelönad artikelserie i Lokaltidningen och i boken som jag läste men inte fann riktigt så engagerande som jag hoppats. Kanske för att min bild redan är relativt nyanserad.
Duktighetsfällan. En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins av Joanna Rose och Aleksander Perski
Jodå, man känner sig träffad emellanåt. Det lurar en prestationsprinsessa även i mig. Framför kommer hon nog fram när jag redan känner mig stressad. Blir jag hjälpt av boken? Nej, inte särskilt, men om man inte känner till något om stress och press kan det garanterat vara en nyttig bok att läsa. Statistiken över hur dåligt ungdomarna mår är tyvärr alltför välbekant och jag ser det också alltför ofta i mitt dagliga arbete. Hur vi skall få de duktiga flickorna (och pojkarna) att förstå att de har ett värde som personer och inte bara prestationer är ett tungt ansvar för oss alla.
Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande av Barbara Ehrenreich
Jag skall erkänna på en gång att jag är skeptisk till hela kulten kring positivt tänkande. Det finns något klistrigt glättigt över det hela. Inte så att jag förespråkar negativitet, men lite sansat kritiskt tänkande skadar inte. Ehrenreich visar i sin bok upp baksidan av det positiva tänkandet och vad det gör med ett samhälle som USA när det (tillsammans med kristen tro) blir det som styr. Jag vill tycka lite bättre om boken än vad jag gör. Inledningskapitlet, där Ehrenreich beskriver sina upplevelser av att vara cancerpatient, är briljant, men sedan blir språket tyvärr lite torrt och hur intressanta parallellerna till 1800-talets mysticism än är orkar jag inte mer än skumma större delen av boken. Jag hoppas dock att många människor läser eller skummar igenom boken, för det behövs en hel del granskning av den positiva industrin och alla dessa coacher.
oemotståndligt
den onda viljan
Pocketsnurran på biblioteket är under sommarmånaderna väldigt urplockad så man får ta det som finns. Det var med viss tvekan och med tankarna hos de drabbade i Norge som jag lånade Karin Fossums Den onda viljan. Det är den nionde boken i serien om kommissarie Konrad Sejer. Själva kommissarien och hans kollega Skarre är dock helt överflödig i denna bok som till största delen handlar om vad som händer med de människor som begår ett brott som inte var planerat och överlagt. Jon får ett sammanbrott, Axel är den hårde som till varje pris vill undvika att ta konsekvenserna och Reilly dricker GHB och dövar samvetet. Ett brott leder gärna till ett brott till och så även i denna bok.
Fossum är hyllad, men jag undrar fortfarande varför. Kommer säkert att läsa fler böcker av henne eftersom de är korta och snabblästa men jag skulle nog hellre se henne lämna deckargenren och skriva romaner där hon får använda sina känsla för de psykologiska på ett bättre sätt.
nostalgisk smak
Banta kan jag göra en annan dag ... eller som de uttrycker det på Broqvist Konditori "Banta gärna, men inte här"...
bakom lås och bom
Stickan började sin brottsliga bana vid tidig ålder och tillbringade över trettio år av sitt liv i cellen. En kvinna sitter inspärrad för att hon fått barn utom äktenskapet. För mycket broderi på klänningens krage ledde till offentlig bestraffning. För att skära av tungan eller halshugga någon tog skarprättaren fem daler silvermynt (1727 i alla fall). Underjordiska fånghålor eller cell ovan jord delad med femton andra. Spanska fiolen, stegling och rådbråkning.
Fängelsemuseet i Gävle är väl värt ett besök. Intressant och lärorikt och faktiskt riktigt tänkvärt mellan varven tack vara audioguidens frågor till besökaren.
tre apor
Jag väljer, lite semesterslött att bara kopiera bokens presentation från Bokus, för de som ändå vill veta vad boken handlar om ... "Samtidigt som den första intifadan utbryter i Israel är den judiska församlingen i Göteborg på väg att splittras. 13-årige Jacob befinner sig i konfliktens mitt. Ett knappt halvår efter hans Bar mitzva har hans föräldrar skiljt sig, mammans nya man flyttat in i huset och hans far- och morföräldrar slutat att prata med varandra. Och det värsta är ännu inte över."
små sanningar om boknörderi
jag älskar dig inte
Christina Stielli Jag älskar dig inte är en sådan där bok man inte vill lägga ifrån sig fast det gör ont. Jag dras in i berättelsen och kan liksom inte sluta. Läste större delen av den på Gusto och jag befann mig helt och hållet i min egen lilla läsbubbla. Missade nästan en elev som glatt hejade på mig. Det här är en av årets bästa läsupplevelser och definitivt sommarens bästa.
hemmapyssel i regnet
niceville
Niceville av Kathryn Stockett är som gjord för en amerikanska biosuccé, men jag gillar ändå boken oväntat mycket. Det har framförts en del kritik mot det svenska omslaget och den svenska titeln, men jag instämmer inte i kritikerkören. Titeln Niceville är uppenbart ironisk (och förekommer även i boken) och när boken är färdigläst är det också tydligt att omslaget fungerar. Åtminstone om man tolkar det som att den svarta kvinnan tittar mot ljuset, mot en ljusare framtid.
Boken utspelar sig i den amerikanska Södern under 1960-talet. Skeeter, som tillhör sociteten i den lilla staden Jackson, återvänder till sitt gamla liv efter universitetsstudierna. Hon har dock andra drömmar än de andra i hennes ålder och för att komma ett steg närmare författarskapet tar hon jobb på den lokala tidningen. Problemet är dock att hon inte kan något om de hushållstips hon förväntas delge läsarna. Hon tar kontakt med en av sina väninnors hemhjälp, Aibileen, en svart kvinna som i hela sitt liv arbetet hemma hon olika vita familjer. En slags vänskap utvecklas och tillsammans börjar de på ett farligt och kontroversiellt bokprojekt - att genom intervjuer med olika svarta kvinnor berätta hur det verkligen är att vara hemhjälp hos de vita socitetsfamiljerna. Minny, en egensinnig väninna till Aibileen, blir också involverad i projektet.
Niceville beskriver såklart mycket situationen för de svarta kvinnorna som arbetade som hemhjälp under 1960-talet, i detta fall främst genom Aibileens och Minnys erfarenheter, men den berättar också om det instängda och småsinta liv som de vita kvinnorna lever. Allt är så inrutat att jag verkligen inte byta plats med någon i boken och jag uppskattar verkligen att Martin Luther King smyger fram ibland på sidorna och att en ny tid lurar runt hörnet.
qimmersuaqarusunngilaq*
Skall nog gå tillbaka till biblioteket och läsa alla de nummer jag missat. Hoppas också komma över underbara Filter någon dag. Sommarlov är som bekant lika med massor av lästid!
*När vi i svenskan behöver en hel radda med ord för att uttrycka en mening behöver grönlänningarna bara ett enda långt ord. Ordet i rubriken betyder "han/hon vill inte gärna ha en stor hund". Man måste ju bara älska Språktidningen för ett så användbart exempel!
i långa loppet
Bokens berättas ur två perspektiv, den fanatiske pappan/tränaren Martti och tonårsdottern Heidi som bara vill att pappan skall må bra. Boken inleds med att sonen Jarkko, familjens och tillika Finlands stora långdistanshopp, försvinner på båten hem till Finland efter ett ungdomsmästerskap i Sverige. Martti har svårt att sörja öppet, men Heidi märker att pappan är nedstämd och bestämmer sig att börja löpträna för att muntra upp pappan. Martti går in för sin tränarroll med liv och lust och använder sig friskt av gamla träningstips från sina älskade finska långdistanslöpare samt en hel del egna och allt mer galna idéer. Heidis liv kretsar mer och mer kring löpning medan mamma Sirkka lågmält försöker avstyra de mest extrema inslagen, men vinner inget gehör. Familjen befinner sig snart i kris men Martti, som lever i tron att löpning är svaret på mänsklighetens alla bekymmer, tycks ovetande och sätter bara nya mål för Heidis träning samtidigt som Heidi börjar fundera på om hon verkligen vill hålla på med löpning.
Det blir som ni förstår en hel del träning i boken. Ibland är det tragikomiskt, men i längden blir det ändå mest tjatigt. Boken känns ett antal sidor för lång. Heidis strävan efter och kamp för att få ha ett normalt liv vid sidan om löpningen är i slutänden det enda som gör mig det minst villig att fortsätta läsa.
sommarenkät
Den här enkäten cirklar omkring i bokbloggosfären för tillfället och jag hittade den först gången hos Bokbabbel.
Om du för en dag fick hoppa in i en bok, och leva där- vilken bok skulle du välja?
Har ju nyss varit på semester så jag håller mig till resetemat och tänker att det skulle vara spännande att kliva in i Jules Vernes klassisker Resa till jordens medelpunkt. Eller kanske ta en tripp ner i Dantes helvetestratt?
Vilken bok ska du börja på härnäst?
Det lutar åt Kathryn Stocketts Niceville. Om jag inte försjunker i en deckare.
Hur får du oftast boktips?
Vänner och bekanta, bokbloggar, bokhandlar, recensioner - ja, det är lite blandat.
Det är filmen ”Day after tomorrow” på riktigt och för att inte frysa ihjäl måste du hålla liv i elden. Vilka böcker offrar du till brasan?
Har inga större betänkligheter när det gäller att bränna några Strindberg. Sedan är det förstås lockande att bränna lite facklitteratur eller varför inte älsklingens självhjälpsböcker, särskilt de med titlar i stil med Den sinnliga kroppen ...
Aliens/robotar/en sekt tar över världen och bannlyser alla böcker utom en. Vilken tycker du ska vara den bok som sparas och varför?
Oj, vad svårt! Beror ju liksom på vad dessa ondsinta människor har för agenda. Tänker ändå att det bör vara en bok med djup och tyngd. Något i stil med Brott och straff kankse även om jag egentligen inte är någon vän av den boken.
Jultomten hälsar på dig och säger att det aldrig mer blir någon jul om du inte skriver in dig själv i en bok. Vilken bok vill du vara med i och vad gör du därinne?
Jag bänkar mig vid den smått hysteriska tebjudningen i Alice i Underlandet.
Din favoritförfattare åker limo/skateboard/pulka förbi dig. Givetvis springer du efter. Vem är författaren och vad frågar du?
Björn, kan du skriva en metafor helt tillägnad mig?
Om du skulle skriva en egen bok- vad skulle den handla om?
Om Pekka från en förort till Helsingfors som träffar Carina från Hagfors på en finlandskryssning i mitten av sjuttiotalet. Tänk lite Scener ur ett distansförhållande.
Vilken typ av böcker behövs det fler av?
Böcker om människor med helt vanliga liv och med yrken som städerskor och mattanter.
Finaste budskapet från en bok du har läst?
Är ju liksom inte någon budskapsmänniska ...
kulturtanter på utflykt
Sommarens första kulturtantsutflykt är avklarad. Tillsammans med två likasinnade styrde vi kosan mot Elin Wägners Lilla Björka. Alltid intressant att stiga in i författarnas hemmiljö, särskilt när det är ett gulligt litet hus mitt i grönskan och granne med en gammal fårhage. Wägners skrivarstuga i funkisstil fick mig att drömma om en egen liten lässtuga. Ett kryp-in där man kan fly verkligheten för en stund. Vem vet, kanske en lässtuga med tiden skulle förvandlas till en skrivarstuga även för mig?
För att komma i stämning inför utflykten läste jag Wägners Norrtullsligan, starkt inspirerad av Läsdagsbokens presentation av den som "en Sex and the City från nittonhudratalets början". I rätt många avseenden känns den förstås föråldrad fast jag tycker ändå om berättelsen och bara det faktum att två av personerna kallas för Baby och Pegg får mig att le. Socialrealistiska drag som kampen för högre lön och de knappa levnadsförhållanden intresserar mig alltid och roar mig när det som i detta fallet kombineras med en nästan studenitkos korridorskänsla. Ibland är det oundvikligt att se paralleller med många av de romantiska filmer som fortfarande produceras i det stora landet på andra sidan Atlanten där att bli gift framstår som kvinnans enda framtidsdröm/hopp.
askungar
Boken behöver väl knappast någon presentation eftersom det verkar som att snart sagt varje deckarläsande människa i Sverige har kastat sig över den, men för den oinvigde så börjar det hela med att en liten flicka försvinner från ett X2000 på Stockholms Central. I en annan del av landet håller sig en ung kvinna gömd och bokens huvudkaraktär Fredrika Bergman försöker passa in i utredningsgruppen som förhåller sig avvaktande till henne eftersom hon är civilare (akademiker) och inte polis.
Jag tycker att det är en riktigt bra debut och jag håller mig utan större problem vaken natten igenom tack vare boken. Någon wow-upplevelse är det dock inte tal om, men visst, jag kommer att läsa uppföljaren också. Jag gillar Fredrika Bergman för hon är en rätt cool kvinna och jag tilltalas av hennes relation med den äldre gifte mannen eftersom den är så ömsesidig och tämligen okomplicerad. Inte för att jag är förespråkare av otrohet, men här är alla parter med på noterna och i den litterära världen vill jag ha variation och inte alltid de nattsvarta och enkelspåriga skildringarna. Om det är något jag hoppas på till nästa bok så är det att flytet förbättras för ibland är övergångarna från polisarbete till de olika karaktärernas privatliv lite klumpig. Och snälla, inte mer barnpornografi. Det har liksom blivit lite för mycket av den varan i svenska deckarvärlden de senaste åren.
paris - dakar
Trots många utflykter och flanerande i Içmeler hann jag ändå med lite läsning på semestern. Efter en hel del funderande på reselitteratur fick bland annat Jens Liljestrands hyllade novellsamling Paris - Dakar följa med i handbagaget. Ett mycket bra val visade det sig eftersom jag läste varje novell med stor behållning. På baksidan sägs boken utspela sig i ett "surrealistiskt drömlandskap" och det stämmer riktigt bra. Det är manlighet i kris som är temat och Liljestrand lyckas få till sju mycket varierande noveller som alla är tänkvärda och inte minst läsvärda. Tycker annars att novellsamlingar brukar vara lite mer upp-och-ner, men här är alla novellerna riktigt bra och temat känns angeläget och vikigt.
Novellsamlingen har som sagt en hög lägstanivå men det är ändå tre novellerna som jag tilltalas lite extra mycket av. Jag lider med toastmastern i "Anthem" som gör sitt bästa för att alla skall få tala på bröllopsmiddagen, men talen drar ut på tiden, glass- och marängtårtan smälter och karriären kraschar - det är liksom lika bra att krypa in under bordet och gömma sig. Den andra novellen som jag gillar lite extra mycket, "Definition", utspelar sig på ett gym där ett gäng misslyckade och otränade män bildar ett slags gäng som tar över gymmet på natten och skrämmer iväg de som vill få ut något av sin träning. Den novell som berör mest, "Patriarkens höst" utgörs av ett långt brev som en pappa skriver till sin son, en son han aldrig träffat. Pappan berättar ärligt och öppet om den trassliga relationen han hade med mamman och även om den har sina surrealistiska drag känns den äkta och jag vill bara läsa och läsa och inte bli störd (vilket jag inte heller blev eftersom älsklingen redan snarkade tryggt i sängen bredvid!).
semester 2011
Hemkommen efter semesterveckan i Turkiet. Var ju lite nervös för det här med ospecificerad sista-minuten-resa, men det hela blev faktiskt riktigt lyckat. OK, jag skall väl inte förneka att hjärtat slog extra snabbt när vi landade på flygplatsen i Dalaman och vi gick för att leta reda på Fritidsresors personal för att få höra vart vi skulle hamna. Tur att älsklingen kunde lugna mina nerver! Det blev Içmeler, en liten semesterort några kilometer från Marmaris. Hotellet, Ören Hill, var toppen! (Låt er inte luras av hemsidan ...) Tjugo minuters gångväg till stranden, vilket inte gjorde oss något eftersom vi inte är några pressa-på-stranden-människor. Istället för havsutsikt fick vi istället ha bergen alldeles inpå knuten och det var helt ärligt ett mycket bättre alternativ. Så vackert! Såg till och med den ena av stadens minareter från balkongen och kunde till min stora glädje än en gång avnjuta böneutrop på nära håll.
Själva Içmeler gav mig något av en charterchock. Har ju bara besök Hammamet i Tunisien tidigare och trodde det var turistigt, men icke! Den här lilla turkiska badorten är helt anpassad efter turisterna, inte minst de brittiska turisterna. English Breakfast på varje resturang, pommes frites till allt, Freddie Mercury-kvällar (varför inte Queen???), BBC och Premier League-sändningar och skulle man tröttna på det engelska temat kunde man ha varierat sig med en skotsk frukost ... Lägenhetshotell med nybakat bröd från närbelägna supermarketen och lite yoghurt var mer vår melodi ... Strandpromenaden var fin i alla fall ... :)
Vi valde att åka på utflykter istället för att vandra omkring bland restaurangerna och barerna och det var ett klokt beslut. Vi började med jeep-safari och guppade glatt omkring i jeepen på gropiga, dammig skogsvägar hela dagen (älsklingen hade en ljusrosa t-shirt, den var lite mer roströd av dammet efter en stund ...) och häpnade gång på gång över den otroliga utsikten. Jag fick hålla i en sköldpadda och lärde mig att deras skal visst går runt hela kroppen. Jag trodde inte de hade skal på undersidan. Några botaniska stopp blev det också så vi smugglade med oss vildtimjan och lagerblad hem (oooops!) och köpte den lokala pinjehonungen - så söt och god att svensk honung framstår som rena light-produkten.
För nästa utflykt var vi tvungna att stiga upp i ottan, men det var det värt för det bomullsliknande kalkstensklipporna i Pamukkale är en spektakulär syn. Varmt vatten sipprar upp och sägs ha diverse helande och föryngrande effekter. Jag och älsklingen plaskade med fötterna en stund i en av de små poolerna och tog oss sedan en runda bland ruinerna av den antika staden Hieropolis - bättre läge att grunda en stad på för man leta efter! Utsikten är milsvid!
Veckans tredje utflykt gick till Efesos. En intressant dag då vi gick omkring i den välbevarade antika marmorstaden. En hel del av husen verkar ha tillhört människor med minst sagt förstorade och förvrängda egon ... :) På sjukhuset botades de psykiskt sjuka genom att de fick gå ner i gångar och sedan talade läkarna till dem från ovan för att framstå som gudar samtidigt som de puffade ner opiumrök och avslutade med att ge patienterna en massage - klart patienterna mådde bättre en stund efter den behandlingen! :) Biblioteket är en vacker och imponerande byggnad - så klart - och den romerska teatern med plats för 25000 åskådare är också värd ett besök. Ett av världens sju underverk ligger, eller rättare sagt låg, alldeles i närheten - Artemistemplet. Nu finns bara en pelare kvar, resten finns på Brittish Museum, och de som verkar mest intressade av platsen nu är storkarna som byggt bo på toppen av pelaren och ankorna som vankade omkring i gräset bredvid ...
Vår näst sista dag tog vi en tripp med dolmusen till Marmaris och gick omkring i den stora basaren där Pradakopiorna duggade tätt. Älsklingen hittade äkta hemlagade turkisk mat på en bakgata och åt diverse grönsaksgrytor med god aptit medan gummorna satt vid ett bord och rullade en ny omgång av vinbladsdolmar. Min nya favoriträtt av Lahmacun - hur gott som helst! En slags turkisk pizza fast utan ost, bara rikigt god och kryddig nötfärs på en tunn krispig deg. Skall absolut göra denna rätt hemma! Provade också ett par olika kebaber och det var inte fel det heller.
Sista dagen låg jag några timmar vid poolen och kände verkligen att nu är det sommarlov och ledigt och jag kan bara koppla av. Underbart! En skön och händelserik vecka och på det stora hela en lyckad semester.
Så, kommer jag att åka tillbaka till Turkiet? Ja, kanske, men inte till Içmeler. Antalya kanske. Min kärlek till Tunisien kvarstår.
