bohemian rhapsody

 

Jag började blogga 2006 och har ända sedan dess hållit till här på blogg.se, men nu, efter massor av funderande fram och tillbaka, har jag bestämt mig för att byta till blogger. Jag skrotar samtidigt, med viss sorg, bloggnamnet bohemian rhapsody och kallar nu även bloggen för bloggbohemen.

 

Så, med skräckblandad förtjusning hittar ni mig från och med nu på den här adressen istället:

 

 

Hoppas ni vill hänga med!

Jonas Gardell är arg. Fäller tårar. Det kan man läsa i intervjun i Vi Läser. Jag läste intervju efter att jag läst Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken, första delen i hans stora romanprojekt om när HIV/Aids kom till Sverige, till Stockholm, till hans vänner. Man behöver inte läsa intervju för att märka att Gardell vill göra upp med sin ilska, det märks även i boken och det är ingen nackdel. Det ger nerv till texten och jag kan verkligen förstå hans ilska efter att ha läst boken.

 

Jag har många gångar fascinerats över Gardells förmåga att med relativt få ord och ett okomplicerat språk förmedla känslor av utsatthet och utanförskap och det lyckas han mycket bra med även i Torka aldrig tårar ... Huvudkaraktärerna är Rasmus och Benjamin. Rasmus från värmländska Koppom, endabarnet, den väl omhändertagne, som måste lämna (fly) från den lilla orten till storstaden för att kunna vara den han är. Benjamin, ett nitiskt Jehovas Vittne som bor i den storstad som Rasmus längtat till, men som ändå inte kan ge sig hän, leva ut. I boken finns även en rad andra, som Paul, öppet homosexuell och den som på olika sätt ger Rasmus och Benjamin en första inblick i de homosexuellas värld i ett Stockholm som såg så annorlunda ut i början av 80-talet.

 

Det är tiden precis innan HIV/Aids har upptäckts, men det börjar komma rapporter från USA om en sjukdom som sprids bland de homosexuella, men ingen bryr sig särskilt mycket om de tidiga varningssignalerna. Männen träffas i parker, på bastuklubbar, på kända adresser. Ingen frågar efter kondom, ingen använder kondom. Det är korta snabba möten utan några planer på att avslöja vem man är, inga namn är nödvändiga. Fyra år tidigare var homosexualitet fortfarande ansett vara en sjukdom. Läkare vägrar behandla de som tidigt insjuknar i den sjukdom som skall ta så många unga mäns liv. Kvällstidningar bedriver hetsjakter och myndigheter räknar inte alls med några homosexuella par. Det är en sorglig berättelse både som bok och som samhällshistoria. Det är viktigt att någon skriver om det som skedde och kanske är det få eller ingen som är mer lämpad än Jonas Gardell.

 

Del 1 Kärleken är minst sagt  läsvärd, men kanske ännu mer så är den viktig, och det gör mig inget alls att det tydligt märks att boken är en slags upptakt inför de kommande två delarna. Detta är ju en roman i tre delar och jag önskar så att de andra två delarna gick att läsa nu på en gång, men de kommer under 2013. Känner mig fylld av någon slags sorgsenhet efter att jag läst boken. En känsla som hänger samman med den svenska historien. Det finns så mycket vi inte vill låtsas om, så mycket som inte passar in i bilden av oss själva som liberala och öppna. Det finns så många rester kvar av vårt mörka arv, så mycket som är värt att bearbeta och skriva om. Gardells bok är därför välkommen och jag hoppas att ännu fler än hittills skall börja skriva skönlitterärt om olika delar av den obekväma svenska historien.

 

 

Fredag = jerka och här är veckans fråga:

 

 

Den här veckan var jag tvungen att tänka efter och rannsaka mig själv lite. Känner att jag borde säga att jag önskar mig en läsplatta. Det är ju liksom det man skall ha nu. Men ... Jag är faktiskt inte alls beredd att släppa pappersböckerna. Om jag nu så gärna vill ha pappersböcker borde jag kanske önska mig ytterligare en bokhylla, men helt ärligt får den inte plats i vår lilla lägenhet och dessutom lånar jag ju allt fler av de böcker jag läser.

 

Så, finns det inget bokrelaterat som jag önskar mig? Jo! En läslampa. Ligger ju helst i sängen och läser och där finns det en, om inte optimal och supersnygg, så i alla fall fungerande belysning. När jag vill krypa upp i soffhörnet och läsa är jag dock beroende av dagsljuset och på hösten och vintern vet ju alla hur det är med den varan. Har väl egentligen inte letat så mycket efter en lämplig lampa, men så är det också först senaste halvåret som jag börjat sitta mycket och läsa. Kan hända att det dyker upp en liten IKEA-lampa till hösten! :)

 

Mellan timmar i OS-soffan, med möjlighet att följa sporter man annars sällan ser (heja Lassi Karonen!), och fikastunder med vännerna har det inte blivit så mycket läsning. Tur då att det finns ett förlag som har tagit novellen på allvar och gett ut den i trevliga "pixiböcker" för vuxna. Jag pratar så klart om Novellix!

 

 

 

Idag har jag läst två av novellerna i klassiskerfyran: Ella gör sig fri av Karin Boye och Ett dockhem av August Strindberg. Boyes novell sa mig egentligen inte så mycket, men att göra sig fri utan att skilja sig är en intressant vinkling. Strindberg - nu känner jag igenom honom. Torr, lite småtrist. Uppenbart svårt för kvinnor som inte behöver män och är de dessutom religiösa blir det än jobbigare. Och självklart kan kvinnor lätt manipuleras så man får dem dit man vill ... Ett dockhem är inte min favorit, men jag kan tänka mig att läsa annat ur Giftas. Ja, någon av Giftasnovellerna har jag redan läst, men jag minns inte vilka. Föredrar man att läsa på skärm finns Giftas 1 och 2 att läsa på nätet på den finfina sidan Litteraturbanken.