bohemian rhapsody

Sista dagen i lägenheten, bara en natt till och sedan väntar ny sov- och boplats några hundra meter bort. Känns lite sorgligt eftersom jag trivts väldigt bra i lägenheten, men nu väntar nya äventyr och då känns det faktiskt rätt bra att byta bostad. Erkänner också att det skall bli rätt skönt att slippa bära tvätt- och matkassar uppför  tre trappor ... markplan är nog inte så dumt trots allt!

Nu är det bara lite småsaker som skall slängas ned i banankartonger märkta med diverse och några fönster kvar att putsa. Imorgon klockan åtta kommer flyttgubbarna och bär ut alla våra tillhörigheter och sedan är det bara att stänga och låsa och fundera hur allt skall få plats i ettan som vi flyttar till ... det är tur att den är på 54 kvm och har en bra planlösning!

Hammamet, Tunisien - igen! Riktigt skönt att återvända till samma semesterort och samma trevliga hotell en gång till med tanke på att min hjärna kändes som ett uttröttat mos som bara ville stänga av och slappa.

 

Slappa var precis vad vi gjorde de första dagarna. I alla fall jag, som tillbringade några timmar vid poolen med en läsvärd bok samtidigt som älsklingen gjorde storinköp av vattenflaskor och traskade iväg rätt långt för att finna en Internetuppkoppling för att kolla några viktiga mejl. Jag fördrog havsutsikten från poolområdet på hotellets tak ... Naturligtvis hann vi under dessa dagar, och alla andra semesterdagar, med att dricka några glas av det fantastiska myntateet som blivit något av en favorit. Skulle kunna åka tillbaka varje år bara för teets skull. Särskilt när man tar små sippar av det sittandes på mysiga Sidi Bouhdid alldeles vid havet och strandpromenaden.

Efter ett par lugna dagar var det dags för veckans höjdpunkt - tvådagarsturen till södra Tunisien och Sahara. Resan på totalt 110 mil är absolut värd att ta. Tunisien är ett fascinerande land som skiftar mycket och vi tröttnade aldrig på att titta ut genom bussfönstret. Vi hade också lite tur för så många hade anmält sig att de tvingades köra två bussar och vi hamnade i den mindre med gott om plats och ett härligt gäng danskar och norrmän och den roliga guiden Micheell som på lättbegriplig danska berättade om resans olika sevärdheter.


  

Första stoppet var amfiteatern i El Jem. Otroligt imponernade att gå omkring i detta byggnadsverk som är den näst största amfiteatern efter Colosseum och tänka sig in i hur det måste ha varit när arenan var fullsatt och publiken i extas. Utsikten är magnifik och i de underjordiska gångarna kunde man känna en svag doft av djur, mäktigt efter så lång tid.

 

Eftersom vår buss låg så långt före den andra bussen tipsade chauffören om ett bonusstopp vid medinen i Sfax. Härligt att gå omkring i en medinan som inte är till för turister, utan där tunisierna själva gör sin inköp. Dofterna går från mustiga i kryddavdelning till något kväljande vid köttmarknaden och sedan var det dags att hålla för näsan i fiskavdelningen, men den var verkligen en upplevelse för där var det full auktion med priser som skreks ut och människor som noggrannt kollade kvalitéen. Färskare än så blir inte fisk!



Efter en god lunch med ett oslagbart dessertbord tog vi oss vidare söderöver och besökte berber som fortfarande bor i grottor i trakterna av Matmata. Udda boende, men med en temperaturskillnade på tio grader mellan inomhus och utomhus kan jag förstå att man gärna bor i grottorna, 40 graders värme är inte att leka med. Långt ifrån misär är det och många har både el och parabol. Ett annat sätt att leva och det var intressant att få en kort inblick i det.

 

Matmata är också det område där Star Wars-filmerna spelades in och jag kan förstå valet av plats efter att ha sett den. Landskapet är utomjordiskt. Så vackert och så ödsligt att det nästan var svårt att ta in det.  Mil efter mil av bergsmassiv som inte liknar något annat. Jag saknar ord. Skulle nästan kalla det en andlig upplevelse.

 

Efter en lång dag var det så stopp för övernattning i utkanten av staden Douz, alldeles vid kanten till Sahara. Sahara ...  öknen är så mäktig och även den svår att ta in. 200 gånger större än Danmark ... Herregud! På morgonen dag två var det så dags för det som oroat mig hela resan - dromedarerna. Rida på dromedar (eller kamel som de säger i Tunisien) skrämde mig verkligen. De är ju rätt höga ... Kände mig dock lite pressad av de andra att faktiskt göra det, och lite lockad också, framför allt var det ju enda sättet att få komma ut i öknen och se soluppgången. Förklarade för kamelförarna att jag var väldigt rädd, så de gav mig en låg kamel som de lovade skulle vara snäll. De lovade också att det gick bra att bara provsitta på den utan att den skull resa sig - tji fick jag! Så fort jag satt ned min rumpa på kamelen resten den sig upp och det vara bara att skrikandes hänga med upp! Ruskigt! Men när jag väl var upp var det för sent att backa ur, och efter uppmaningar om att slappna av, vaggade jag och de andra i sällskapet ut bland sanddynerna. Jag är mycket stolt över att jag faktiskt gjorde det och medan de andra verkade mest imponerade av själva öknen var jag mest förundrad över kamelen ... Det är ett mycket skumt djur ...



Resan gick sedan norrut igen och vi stannade till vid den stora saltsjön Chott el Jerid, till och med vinden smakade salt. Här finns också sandrosor eller ökenrosor som grävs upp under saltet. Saltet är helt oanvändbart och sjön/öknen går inte att korsa för då sjunker man ned i saltet. Helt otroligt vilka märkliga platser det finns!


 
En promenad i en oas bland fikonträd och bananklasar blev sista stoppet i södra Tunisien. På den vidare färden norröver gav vår buss upp i värmen och vi blev efter en stunds väntan mitt ute i ingenstans upplockade av den stora bussen, den trånga bussen ... jag fick knappt plats med mina ben och jag är 1.63 ... Efter en färd som kändes längre än vad den egentligen var, stannade vi så slutligen i den heliga staden Kairouan. Moskén fick vi inte gå in i, men det känns häftigt att ha stått utanför en av islams allra heligaste platser, särskilt med tanke på att det bara är något år sedan som det blev tillåtet för icke-muslimer att besöka platsen. I en ny fungerande buss åkte vi så den sista sträckan tillbaka till Hammamet och efter två dagar med upplevelser och uppstigning vid 04.30 kände man sig rätt mör i både huvudet och baken.

De två sista dagarna tillbringade vi på samma sätt som de två första och det kändes ännu mer avslappnande och semestertempot i kroppen började infinna sig. Nu har jag ett extra långt sommarlov att se fram emot och bara flytten är avklarad på onsdag nästa vecka så kan känslan av frihet infinna sig på riktigt.

Nu är alla betyg påskrivna och skrivbordet är tömt. Imorgon är det halvdag på jobbet och sedan börjar sommarlovet. Jag och älsklingen åker till Göteborg imorgon eftermiddag för att sov en natt på vandrarhem innan vi flyger till Tunisien för en veckas semester bland sand och palmer. Längtar verkligen bort! Saharautflykt, nybakade baguetter och dopp i havet väntar, så nu är det bara hem och packa resväskan!

Som en extra trevlig service skall våra nyinköpta datorer bli lite ompysslad av vår datakunnige vän JP som skall ta bort onödiga program och installera nödvändiga program. Mycket snällt och vi tackar och bockar!

Isländsk litteratur, med undantag från de isländska sagorna, är i stort sett okänd mark för mig. En deckarfrälst kollega tipsade mig om den isländske deckarförfattaren Arnaldur Indriðason, och eftersom namnet dykt upp på en rad olika bloggar tyckte jag att han var värd en chans.

I Änglarösten hittas en dörrvakt, och tillika jultomte, på ett av Reykjaviks största hotell, mördad. Under utredningen framkommer att han som ung varit en välkänd gossopran, vars karriär fick ett abrubt slut under en konsert, men sedan dess verkar han ha levt ett stillsamt och ensamt liv utan kontakt med sin familj. Varför döda dörrvakten?

Jag tyckte om handlingen i boken, men hade lite svårt för kommissarie Erlendur och hans bleka poliskollega Elínborg. Kanske ger jag Indriðason en chans till, men det finns så många deckarförfattare att välja bland att det är tveksamt.