bohemian rhapsody

 

Jag började blogga 2006 och har ända sedan dess hållit till här på blogg.se, men nu, efter massor av funderande fram och tillbaka, har jag bestämt mig för att byta till blogger. Jag skrotar samtidigt, med viss sorg, bloggnamnet bohemian rhapsody och kallar nu även bloggen för bloggbohemen.

 

Så, med skräckblandad förtjusning hittar ni mig från och med nu på den här adressen istället:

 

 

Hoppas ni vill hänga med!

Jonas Gardell är arg. Fäller tårar. Det kan man läsa i intervjun i Vi Läser. Jag läste intervju efter att jag läst Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken, första delen i hans stora romanprojekt om när HIV/Aids kom till Sverige, till Stockholm, till hans vänner. Man behöver inte läsa intervju för att märka att Gardell vill göra upp med sin ilska, det märks även i boken och det är ingen nackdel. Det ger nerv till texten och jag kan verkligen förstå hans ilska efter att ha läst boken.

 

Jag har många gångar fascinerats över Gardells förmåga att med relativt få ord och ett okomplicerat språk förmedla känslor av utsatthet och utanförskap och det lyckas han mycket bra med även i Torka aldrig tårar ... Huvudkaraktärerna är Rasmus och Benjamin. Rasmus från värmländska Koppom, endabarnet, den väl omhändertagne, som måste lämna (fly) från den lilla orten till storstaden för att kunna vara den han är. Benjamin, ett nitiskt Jehovas Vittne som bor i den storstad som Rasmus längtat till, men som ändå inte kan ge sig hän, leva ut. I boken finns även en rad andra, som Paul, öppet homosexuell och den som på olika sätt ger Rasmus och Benjamin en första inblick i de homosexuellas värld i ett Stockholm som såg så annorlunda ut i början av 80-talet.

 

Det är tiden precis innan HIV/Aids har upptäckts, men det börjar komma rapporter från USA om en sjukdom som sprids bland de homosexuella, men ingen bryr sig särskilt mycket om de tidiga varningssignalerna. Männen träffas i parker, på bastuklubbar, på kända adresser. Ingen frågar efter kondom, ingen använder kondom. Det är korta snabba möten utan några planer på att avslöja vem man är, inga namn är nödvändiga. Fyra år tidigare var homosexualitet fortfarande ansett vara en sjukdom. Läkare vägrar behandla de som tidigt insjuknar i den sjukdom som skall ta så många unga mäns liv. Kvällstidningar bedriver hetsjakter och myndigheter räknar inte alls med några homosexuella par. Det är en sorglig berättelse både som bok och som samhällshistoria. Det är viktigt att någon skriver om det som skedde och kanske är det få eller ingen som är mer lämpad än Jonas Gardell.

 

Del 1 Kärleken är minst sagt  läsvärd, men kanske ännu mer så är den viktig, och det gör mig inget alls att det tydligt märks att boken är en slags upptakt inför de kommande två delarna. Detta är ju en roman i tre delar och jag önskar så att de andra två delarna gick att läsa nu på en gång, men de kommer under 2013. Känner mig fylld av någon slags sorgsenhet efter att jag läst boken. En känsla som hänger samman med den svenska historien. Det finns så mycket vi inte vill låtsas om, så mycket som inte passar in i bilden av oss själva som liberala och öppna. Det finns så många rester kvar av vårt mörka arv, så mycket som är värt att bearbeta och skriva om. Gardells bok är därför välkommen och jag hoppas att ännu fler än hittills skall börja skriva skönlitterärt om olika delar av den obekväma svenska historien.

 

 

Fredag = jerka och här är veckans fråga:

 

 

Den här veckan var jag tvungen att tänka efter och rannsaka mig själv lite. Känner att jag borde säga att jag önskar mig en läsplatta. Det är ju liksom det man skall ha nu. Men ... Jag är faktiskt inte alls beredd att släppa pappersböckerna. Om jag nu så gärna vill ha pappersböcker borde jag kanske önska mig ytterligare en bokhylla, men helt ärligt får den inte plats i vår lilla lägenhet och dessutom lånar jag ju allt fler av de böcker jag läser.

 

Så, finns det inget bokrelaterat som jag önskar mig? Jo! En läslampa. Ligger ju helst i sängen och läser och där finns det en, om inte optimal och supersnygg, så i alla fall fungerande belysning. När jag vill krypa upp i soffhörnet och läsa är jag dock beroende av dagsljuset och på hösten och vintern vet ju alla hur det är med den varan. Har väl egentligen inte letat så mycket efter en lämplig lampa, men så är det också först senaste halvåret som jag börjat sitta mycket och läsa. Kan hända att det dyker upp en liten IKEA-lampa till hösten! :)

 

Mellan timmar i OS-soffan, med möjlighet att följa sporter man annars sällan ser (heja Lassi Karonen!), och fikastunder med vännerna har det inte blivit så mycket läsning. Tur då att det finns ett förlag som har tagit novellen på allvar och gett ut den i trevliga "pixiböcker" för vuxna. Jag pratar så klart om Novellix!

 

 

 

Idag har jag läst två av novellerna i klassiskerfyran: Ella gör sig fri av Karin Boye och Ett dockhem av August Strindberg. Boyes novell sa mig egentligen inte så mycket, men att göra sig fri utan att skilja sig är en intressant vinkling. Strindberg - nu känner jag igenom honom. Torr, lite småtrist. Uppenbart svårt för kvinnor som inte behöver män och är de dessutom religiösa blir det än jobbigare. Och självklart kan kvinnor lätt manipuleras så man får dem dit man vill ... Ett dockhem är inte min favorit, men jag kan tänka mig att läsa annat ur Giftas. Ja, någon av Giftasnovellerna har jag redan läst, men jag minns inte vilka. Föredrar man att läsa på skärm finns Giftas 1 och 2 att läsa på nätet på den finfina sidan Litteraturbanken.

 

 

En av de roligaste sakerna med Lyrans tematrio är att man en gång i veckan får anledning att bekanta sig på nytt med sin bokhylla och återknyta bekantskapen med böcker man läst. Den här veckan handlar trion om färger:

 

 

1. Den blå dagboken av James A Levine handlar om en liten flicka, Batuk, som säljs av sin far till en bordell i Mumbai och där tvingas hon och de andra barnen betjäna kunder hela dagarna. Batuk lyckas komma över en penna och en skrivbok och kan därför skriva dagbok om sin vidriga tillvaro.  

 

2. Grå själar av Philippe Claudel minns jag som är mörk och lite otäck bok. Det är en kriminalroman som utspelar sig 1917 och första världskriget kanonmuller ligger som en ständig bakgrund. Bokens stora fråga är om någon bryr sig om ett mord mitt under brinnande krig.

 

3. A Clockwork Orange av Anthony Burgess är nog mer känd i sin fimatiserade version från 1971. Filmen är brutal, för att uttrycka sig milt, men en av de absolut bästa filmer jag sett. När jag gav mig i kast med boken fick jag dock ge upp nästan på en gång. Om jag inte missminner mig så var det en hel del rysk slang som fick mig att ge upp.

 

Usch, vilken mörk och dyster tematrio det här blev, men ni andra kanske har lite gladare böcker med färg i titeln att tipsa om! :)

 

 

 

Lite mer statistik passar väl bra så här i OS-tider. Jag har misstänkt länge att jag mest läser böcker som utspelar sig helt eller delvis i Sverige, men riktigt så här snedfördelat trodde jag kanske inte att det var ...

 

Sverige och ett annat land: 5 st (Ungern, Irak, Österrike, Polen, Peru) 

  

 

 

 

 

 

Ja, under hösten borde jag nog vidga mina vyer lite ... Brukar ju faktiskt läsa något från Indien emellanåt. Det händer att jag läser något från, eller åtminstone om, arabvärlden också. Afrika är mitt ständigt dåliga samvete. Syd- och Centralamerika har jag typ ingen koll på alls. Kanske var nyttigare än väntat att göra den lilla sammanställning! 

 

Hur tänker ni andra? Försöker ni aktivt läsa från olika delar av världen eller har ni också länder som är överrepresenterade? Är det viktigt att läsa böcker från olika delar av världen?

 

 

 

 

Det pågår ett OS och jag älskar OS. Sporter som 4-mannarodd kan var så otroligt spännande! För att inte tal om hur jag med både intresse och avundsjuka tittar på gymnasterna. Jag kommer att sitta väldigt många timmar i TV-soffan och läsningen kommer definitivt att bli lidande, men det är ju bara OS vart fjärde år. Bli alltså inte förvånade om antalet inlägg och antalet läst böcker kommer att bli färre under kommande veckor. Heja Sverige! 

Inom den gastronomiska världen finns något som kallas för palate cleansers vars uppgift är att rensa bort smaker från föregående maträtt så att nästa rätt kan avnjutas och smaka precis som kocken har tänkt. Jag tycker att det finns böcker som fungerar som någon slags mentala palate cleansers och jag blir allt bättre på att hitta dem. Det är böcker som inte kräver något av mig som läsare, som inte heller gör några bestående intryck, som inte berör eller upprör. Perfekta böcker att läsa när man t ex läst många seriösa böcker, bra böcker, många böcker i samma genre.

 

 

Time Out eller Musik för krossade hjärtan av Ildikó von Kürthy är precis en sådan bok. Jag läser de 230 sidorna i ett nafs. Jag ler lite åt huvudkaraktären Amelie "Puppe" Sturms tankar kring män och kvinnor och inte minst kan jag känna igen mig i en del saker som hon påstår att alla kvinnor gör. Tidigt en morgon avlyssnar hon sin pojkväns, kändisadvokat i Berlin, telefonmeddelande och upptäcker att han har ett förhållande med den avskyvärda svenska modellen Jenny Johansson. I vredsmord ger hon sig på hans älskade kostymer och ger sig sedan iväg på en road trip tillsammans med sin hund Marple och kastas mellan längtan efter att återvända till sin älskling eller att hämnas ännu mer. 

 

Boken utspelar sig under 48 timmar, Puppe lyssar på musik, tänker, flörtar, hämnas. Det är charmigt. Det är snabbläst. Den rensar hjärnan. Dessutom är den snygg med behagligt ljusblå inslag på nästan varje sida och dessutom något så ovanligt som bilder och det funkar oväntat bra.

 

 

 

Strindberg är Strindberg och jag bestämde mig därför för att läsa En dåres försvarstal med en smula distans och ta det han skriver med en nypa salt. Jag menar, att karln hade en del negativt att säga om kvinnor är ju knappast någon nyhet så ingen anledning att hetsa upp sig redan från början. (På ett ställe blir jag dock arg på riktigt. Det är aldrig OK att slå en kvinna och uppmana andra att göra det bara för att han fick en stund i sänghalmen efteråt) .Att Strindberg väljer att kalla huvudpersonerna för Axel och Maria bortser jag helt ifrån eftersom det ju handlar om August själv och hans hustru Siri von Essen. Det är också väldigt uppenbart att Axel är August både när det gäller hans tankar och hans karriärmässiga framsteg. 

 

Jag har ju redan hintat om att jag tyckte om den här boken, och det kvarstår jag vid även nu när den är utläst. Det är en passionerad kärleksskildring fylld av både förakt och innerlig kärlek. Strindberg kastar sig mellan känslorna och språket är exeptionellt bra. Jag riktigt språknjuter när han på sitt pompösa och egenkära sätt spyr sin galla över kvinnoemancipationen även om jag inte för en sekund delar hans åsikt. Det är en smula märkligt att gilla och ogilla på samma gång.

 

Det är två starka personer i detta äktenskap. Siri/Marie som lämnar sin förste make, mycket för att hon inte får vara skådespelerska, något som Strindberg uppmuntrar henne till, även om hon är en rätt dålig skådespelerska. Jag förvånas över den öppna skildringen av hennes lesbiska äventyr med såväl pigor som vänner och jag förundras över hur Strindberg inte tycks räkna detta till otrohet utan bara de äventyr hon har, eller eventuellt har, men män. Han hanterar skvallret som uppstår när hon kysser kvinnor genom att ta med henne utomlands vid flera tillfällen, en skandal vill han inte ha. Siri å andra sidan verkar inte ha några planer på att sluta. Äktenskapet blir allt mer en styrkekamp där den som är starkast för tillfället också är den som har makten just då.

 

I boken finns också tydliga spår av det som pjäsen Fadren handlar om - Är han verkligen far till barnet? Siri gör också sitt bästa för att få honom att framstå som sinnesförvirrad  och hon är rätt listig, men Strindberg skulle nog kalla det slug och ondsint. Egentligen tycker jag att de båda beter sig illa genom hela äktenskapet. Egentligen tycker jag inte särskilt mycket om vare sig August eller Siri. Men ... Boken är fantastiskt!

 

 

 

Den här veckan är det lite klurigt att svara på jerkan. Egentligen har jag ju redan i min halvårsrapport talat om vilka böcker som är bäst och sämst hittills i år, men sedan dess har jag läst flera bra böcker så nu måste jag tänka lite trots allt. Sämst kvarstår, men bäst blir en annan.

 

Bäst: Sarahs andra halva av Lisa Genova.

 

Sämst: Namnsdagsflickan av Kristoffer Leandoer och Åsa Ekström 

 

Lisa Genovas debutbok Fortfarande Alice var en starkt läsupplevelse och jag kan med viss lättnad och glädje säga att även hennes andra bok, Sarahs andra halva, är läsning som berör. Genova tycks ha hittat en nisch som passar henne bra och hon kan verkligen skriva om neurologiska sjukdomar på ett sätt som gör dem begripliga även för oss som inte har en medicinsk utbildning. Skönlitteratur när det är som bäst helt enkelt.

 

I Sarahs andra halva möter vi en minst sagt högpresterande kvinna, bosatt i en fin förort till Boston. Hon jobbar konstant, tar varje tillfälle att besvara ett mejl, ringa ett samtal, kolla upp personer att rekrytera till företaget. Hennes man jobbar lika mycket, allt för att undgå en uppsägning, för det här är skrivet när lågkonjunkturen var som värst i USA. Barnen hinner de med en timme eller två på kvällen, innan de sätter sig soffan med varsin laptop och jobbar några timmar till. Så en dag, när hon som vanligt pratar i telefon och kör bil, händer det som verkar oundvikligt - en olycka.

 

Sarah drabbas efter olyckan av vänstersidig neglekt. Det är som att hela vänster sida av världen inte existerar. Mat till vänster på brickan ser hon inte. Personer som står till vänster om henne i rummet kan hon inte uppfatta. Hon har ingen kontroll alls över vänster sida av kroppen. Jag har verkligen svårt i början att förstå hur neglekt fungerar. Det verkar så orimligt att allt som händer till vänster är omöjligt att uppfatta. Jag förstår Sarah som vägrar inse att det kanske aldrig blir helt bra igen samtidigt som jag stör mig på hennes ständiga tjat om att återgå till arbetet. Men så blir det kanske om arbetet varit hela ens liv i femton år.

 

Sakta men säkert händer det något med Sarah. När månaderna går och hon kämpar med att läsa en tidning och tar en hel vecka på sig för att läsa hela tidningen verkar det även för Sarah allt mer orealistiskt att återvända till arbetet på chefsposition, men hon vill så gärna. Fast kanske finns det något annat? Kanske måste det finnas något annat när familjens ekonomi blir alltmer ansträngd och livet i den fina förorten kostar lite för mycket.

 

Det finns, precis som i Fortfarande Alice, vissa scener som stannar kvar i minnet. När Sarah kämpar med att gå på toaletten fast det är något av en bragd att lycks med alla små moment som att dra ner byxorna, sätta sig, dra upp byxorna igen känner jag en viss lycka över att ha en fungerande kropp. När hon kämpar i köket för att göra en kopp kaffe men misslyckas blir det väldigt tydligt hur krångligt alla små vardagssaker blir när vänstersidan av världen inte riktigt existerar.

 

Jag hoppas att Genova fortsätter skriva böcker om sjukdomar kopplade till hjärnan för hon gör det så bra och med sådan respekt. Jag längtar redan efter nästa bok, efter att lära mig något nytt, efter att känna förståelse för hur en annan människa kan ha det i sitt liv. Allt det där som skönlitteratur så ofta ger, men ibland är det lite extra bra helt enkelt.

 

 

 

 

Jag har ju redan varit iväg på årets chartersemster men det hindrar ju inte att jag sitter här och längtar bort igen ... Tack var veckans tematrio kan jag nu i alla fall få ge mig ut på resa med litterära figurer. Inte dumt det heller!

 

 

1. Kvinnor på ett tåg av Anita Nair. Några kvinnor hamnar i samma kupé på ett tåg och under resans gång berättar de om sina liv. Det är en resa i  indiska kvinnors liv och genom en kultur. Ett utmärkt sätt att få en inblick i det moderna Indien. Jag tyckte mycket om Nairs bok.

 

2. Kollektivt självmord av Arto Paasilinna är en skrattframkallande tragikomisk berättelse om två män som inte klarar av att begå självmord i varandras åsyn men istället startar en massrörelse i Finland med syfte att alla tillsammans skall åka till någon trevlig plats och ta livet av sig. Paasilinnas bästa bok och jag rekommenderar den till alla med svart humor.

 

3. Snöbollar och apelsiner av Peter Kerr handlar om hur han och hans familj bryter upp från sitt liv i Skottland för att flytta till Mallorca. Byråkrati, nyckfullt väder, märkliga grannar och ett hus som kanske inte riktigt är i toppskick tampas de med när de försöker komma till rätt i det som skulle var en idyllisk nystart på livet. Jag tycker att sådana här livsuppbrott absolut kan räknas som en slags resa och jag tror att vi alla någon gång drömt om att göra just ett sådant här uppbrott. Viss tar ju till och med mod till sig och gör det - jag är full av beundran!