bohemian rhapsody

 

Lisa Genovas debutbok Fortfarande Alice var en starkt läsupplevelse och jag kan med viss lättnad och glädje säga att även hennes andra bok, Sarahs andra halva, är läsning som berör. Genova tycks ha hittat en nisch som passar henne bra och hon kan verkligen skriva om neurologiska sjukdomar på ett sätt som gör dem begripliga även för oss som inte har en medicinsk utbildning. Skönlitteratur när det är som bäst helt enkelt.

 

I Sarahs andra halva möter vi en minst sagt högpresterande kvinna, bosatt i en fin förort till Boston. Hon jobbar konstant, tar varje tillfälle att besvara ett mejl, ringa ett samtal, kolla upp personer att rekrytera till företaget. Hennes man jobbar lika mycket, allt för att undgå en uppsägning, för det här är skrivet när lågkonjunkturen var som värst i USA. Barnen hinner de med en timme eller två på kvällen, innan de sätter sig soffan med varsin laptop och jobbar några timmar till. Så en dag, när hon som vanligt pratar i telefon och kör bil, händer det som verkar oundvikligt - en olycka.

 

Sarah drabbas efter olyckan av vänstersidig neglekt. Det är som att hela vänster sida av världen inte existerar. Mat till vänster på brickan ser hon inte. Personer som står till vänster om henne i rummet kan hon inte uppfatta. Hon har ingen kontroll alls över vänster sida av kroppen. Jag har verkligen svårt i början att förstå hur neglekt fungerar. Det verkar så orimligt att allt som händer till vänster är omöjligt att uppfatta. Jag förstår Sarah som vägrar inse att det kanske aldrig blir helt bra igen samtidigt som jag stör mig på hennes ständiga tjat om att återgå till arbetet. Men så blir det kanske om arbetet varit hela ens liv i femton år.

 

Sakta men säkert händer det något med Sarah. När månaderna går och hon kämpar med att läsa en tidning och tar en hel vecka på sig för att läsa hela tidningen verkar det även för Sarah allt mer orealistiskt att återvända till arbetet på chefsposition, men hon vill så gärna. Fast kanske finns det något annat? Kanske måste det finnas något annat när familjens ekonomi blir alltmer ansträngd och livet i den fina förorten kostar lite för mycket.

 

Det finns, precis som i Fortfarande Alice, vissa scener som stannar kvar i minnet. När Sarah kämpar med att gå på toaletten fast det är något av en bragd att lycks med alla små moment som att dra ner byxorna, sätta sig, dra upp byxorna igen känner jag en viss lycka över att ha en fungerande kropp. När hon kämpar i köket för att göra en kopp kaffe men misslyckas blir det väldigt tydligt hur krångligt alla små vardagssaker blir när vänstersidan av världen inte riktigt existerar.

 

Jag hoppas att Genova fortsätter skriva böcker om sjukdomar kopplade till hjärnan för hon gör det så bra och med sådan respekt. Jag längtar redan efter nästa bok, efter att lära mig något nytt, efter att känna förståelse för hur en annan människa kan ha det i sitt liv. Allt det där som skönlitteratur så ofta ger, men ibland är det lite extra bra helt enkelt.