den blå dagboken
Common Street, "Burarnas gata", i Mumbai är de prostituerades gata och här lever den femtonåriga Batuk sedan flera år tillbaka. Hennes far säljer henne till en hallick när hon är nio år och sedan dess har hon varit på Burarnas gata, hos Flodhästen, där också hennes vän Puneet arbetar som sexslav. Puneet är fjortonårig pojke som är på väg att bli för gammal, för mycket man. Boken är Batuks berättelse om sitt liv på Burarnas gata. Det är levande och berörande. Det är hemskt och motbjudande när männen kommer till henne. Hon beskriver dem som rör sig på gatan utanför, hur lätt man får en kund, hur de luktar, vad de gör. Puneets öde får mig att vilja gråta och jag vill inte riktigt förstå att världen kan vara så grym i vår moderna tid. När Batuk väl får lämna sitt hem i Mumbais red light district är det för att hamna i en tillvaro som knappast är bättre.
Bokens hemskheter kombineras med Batuks sagor och fantasier. Hennes sätt att berätta är i mångt och mycket ett barns sätt beskriva världen, rättfram men med omskrivningar för det värsta. Minnen från barndomen då pappan är glad och berättar sagor för sin dotter ger en bakgrund till hur hon hamnade i sin nuvarande situation. Dessa delar gör boken lite ljusare men framför allt visar de på Batuks förmåga att behålla sin värdighet, något som framstår som nästintill omöjligt med tanke på det liv hon tvingats att leva.
