Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok som får mig att må lite illa och som får mig att intensivt önska att jag aldrig skall bli gammal, sjuk och tvungen att "bo på hemmet". Precis som Moa, huvudpersonen, blir jag lite chockad i början och då har ändå min pappas fru redan pratat om duschvagnar och annat främmande och skrämmande som finns i åldringsvården.
Jag mår, precis som huvudpersonen, Moa lite illa när bajsblöjor beskrivs och när Urban beter sig som en äckelgubbe. Jag fylls av någon slags sorgsenhet när de gamla lyfts upp med liftar och vänds runt med hjälp av draglakan. Jag blir irriterade när de gamla inte omnämns med namn utan med rumsnummer, C5 - så avpersonifierat. Jag nästan hurrar för mig själv när Moa i smyg tar ut Gullan på en promenad. Gullan, så rar hon är!
Moa söker alla möjliga jobb i Stockholm och får till slut en timanställning på ett äldreboende, men egentligen ska hon ju inte jobba där, egentligen ska hon ju bli skådespelare. Gå på teaterhögskolan. Liljebacken är ju bara tillfälligt. Hon ser ner på de som jobbar där. På Leena med två e, på Eva som lägger ner hela sin själ i arbetet med de gamla. Förstår inte riktigt varför Martina har skrivit på kontrakt för fast anställning. Moa, hon gör istället allt för att komma därifrån, för att inte bli som "dom". Hon söker scenskolan i Luleå, ringa Marika Lagercrantz och ber om privatlektioner. Söker vidare till Malmö. Hela tiden finns dock jobbet på Liljebacken kvar. Hon kan rutinerna, vet vad alla vill ha till frukost, börjar se det fina hos de gamla, bajsblöjor och hängande hud till trots.
När jag började lyssna på Beischer bok trodde jag att det skulle vara en trivsam nonsensbok. Det är det inte. Det är en bok som säger väldig mycket om vårt samhälle och vår syn på gamla människor. Jag blir faktiskt väldigt berörd av boken.
