vinterstaden
Arnaldur Indriðason - en klippa i deckargenren! Alltid välskrivet och intressant och Vinterstaden är inget undantag, faktum är att jag nog tycker att det är en av de bästa. Historien, som börjar med att en pojke hittas död i en betongförort till Reykjavik, är tydligt kopplad till isländsk vardag och sökandet efter mördaren berör frågor som främlingsfientlighet, utanförskap och ungdomsproblem. Slutet lämnar en bitter eftersmak, vilket kanske inte är helt ovanligt i genren men man berörs ju olika mycket av olika slut.
Erlendurs förhållande med Valgerður har stabiliserats något. Dottern Eva Lind tycks börja få lite ordning på sitt liv och vill istället veta mer om vad som egentligen hände med Erlendurs försvunne bror. Ett känsligt ämne, som bekant, och jag tycker att det fungerar bra att ha det som en röd tråd genom de olika böckerna. Det ger Erlendurs svårmod den bakgrund som behövs.
Det är få deckarkaraktärer som jag tycker som mycket om som Indriðasons. Det är något med kärvheten som tilltalar mig. Elinborg har en ganska tillbakadragen roll i den här boken, men jag hoppas få läsa mer om henne i någon av de andra böckerna. Istället är det Sigurdur Oli som får lite mer utrymme i boken och vi får veta mer om hans bakgrund och nuvarande liv. Ser fram emot att snart träffa dem igen!
