och i wienerwald står träden kvar
Via Dito laddade jag ner Augustprisvinnaren Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Helt ärligt tog det ett bra tag innan jag blev intresserad av boken. Tyckte inte alls om Åsbrinks språk inledningsvis, och inte heller hennes sätt att läsa upp boken på, men jag vande mig efter ett tag. Tycker dock fortfarande att en del av de mer svepande försöken till i det närmsta lyriska passager inte riktigt passar bokens innehåll, men jag förstår att många andra kan uppskatta det.
Efter att ha lyssnat igenom hela boken tycker jag ändå att den är ganska bra. Ämnet är viktigt och det blir personligt med alla autentiska brev som skickats från föräldrarna i Wien till Otto i Sverige. Ibland stör jag mig på att föräldrarna inte är mer öppna och ärliga med hur svår situationen börjar bli för judarna i Wien, men samtidigt förstår jag dem. Förstår att de inte vill oroa sin älskade pojke som fått komma till Sverige, till säkerheten. Sorgligt känns det när föräldrarna deporteras till Theresienstadt och det oundvikliga slutet närmar sig. Ottos brev finns inte bevarade, men jag kan tänka mig att även han förskönade sin vardag på barnhemmet och i de olika "fosterhemmen". Mot slutet av kriget hamnar han hos familjen Kamprad och mellan Ingvar och Otto utvecklas en nära vänskap trots att Ingvar var medlem i organistationer med nazistiska tankar och antisemitism som ständigt återkommande teman.
