fjäril i koppel
Zinat Pirzadehs debutroman Fjäril i koppel damp ner i min brevlåda för några dagar sedan. Kul! Såg fram emot att läsa den eftersom ämnet arrangerade äktenskap intresserar mig och det är dessutom ett ämne som ofta dyker upp i diskussioner med mina elever på religionslektionerna. Nu blev inte det här riktigt så bra som jag hoppats.
I Pirzadehs bok är det Shirin som är huvudperson. Vi får följa hennes uppväxt i en värld där kvinnor och män hålls isär och ju äldre hon blir desto farligare blir det för henne att ha pojkar som kompisar. I början är det ganska vackra och lyckliga glimtar från Shirins liv vi får ta del av, men det finns hela tiden ett stråk av svärta. Personligen tycker jag att historien som utspelar sig i badhuset är den starkaste, men mer än så säger jag inte utan överlåter till er att själva läsa vad som händer. När revolutionen i Iran är ett faktum och Shirin blivit kvinna, alltså fått sin menstruation, kommer så det boken är mest omtalad för - det olyckliga arrangerade äktenskapet. Enligt mig alldeles för sent och det får därmed alldeles för lite plats i boken.
Med jämna mellanrum kommer det också kursiverade delar som till stor del handlar om livet efter huvudberättelsen händelser. Det är ett av problemen med boken. De här delarna är alldeles för korta och tillför berättelsen förvånansvärt lite. Det är också onödigt att de är kursiverade och separerade från den övriga berättelsen. Boken hade vunnit på att väva samma dem mer.
En annan sak jag irriterar mig på är att detta skall vara fiktion, men det påminner i sitt upplägg mycket om de snuttifierade "en sann berättelse"-böckerna som var så populära för några år sedan (ja, de är säkert fortfarande populära, men man hör inte lika mycket om dem) med sina små korta anekdoter och glimtar av en barndom. Det får mig att fundera på om det inte är så att mycket är starkt inspirerat av Pirzadehs egen livshistoria och om det inte hade varit bättre att skriva om den egna upplevelsen rakt av. Kvasifiktion är svårt.
Och så var det det där med språket ... Det är provocerande dåligt. Ibland vill jag ta fram rödpennan och rätta och förbättra.
Tyvärr, det här var inte någon trevlig läsupplevelse.
Tror det finns mer än vad som syns på ytan - är kanske inte så lätt att komma från en hederskultur och skriva en bok om familjen som man sen öppet säger är en självbiografi? Det är nog en självbiografi under en romans slängkappa. Tycker att boken är full av unika berättelser och inblickar som vi aldrig tidigare fått. Språket sen - inte är det så illa att berättelsen kommer i kläm tycker jag.
Jag är väl medveten om hederskulturens påverkan på framför allt kvinnors liv och jag har läst en hel del så väl skönlitteratur som facklitteratur om ämnet och för mig håller inte det här. Tyvärr. Håller dock med dig om att det kan röra sig om en "självbiografi under en romans slängkappa". Språket. Jag tycker faktiskt att berättelsen lider av språket, men kanske är jag petig.
Vad intressant att läsa en recension av någon som tyckte precis tvärtemot mig. Jag älskade språket i boken, tyckte det var mjukt och fint och jag gillade verkligen historien och tyckte inte de inklippta "efterhisotirerna" störde. Snuttifierat är väl det enda jag kan hålla med om för jag tycker boken kunde ha varit mycket tjockare så att man hade fått dykt in i alla delhistorier lika mycket som badhushistorien.
Den lilla boklådan
Alltid intressant att ta del av en annan åsikt om en läst bok. Håller med dig om att titeln är vacker, men jag hade gärna sett mer influenser av det persiskt poetiska genom hela boken.
