svart inka

Svart Inka

Svart inka
av Ingrid Boström är en deckare som handlar om tre kvinnliga läkarkandidater som försvinner spårlöst precis när de skall avsluta sin backpackerresa i Sydamerika. En av tjejernas mamma tycker att polisen i Sverige och Peru gör för lite och bestämmer sig för att ta tag i sökandet på egen hand. Så försvinner ytterligare en ung kvinna och polisen börjar söka efter samband. 

Jag trodde nog att det här skulle vara lite mer spännande än vad det var. Såg fram emot att läsa en deckare som utspelade sig någon annanstans än i Sverige. Boken är dock rätt dåligt skriven och det påverkar hela läsupplevelsen. Dialogen flyter inte som den ska, personerna i boken förblir platta och de försök till att ge dem lite djup känns mest krystade. Handlingen olika stickspår fungerar sådär och bidrar till det amatörmässiga intrycket. 

Boken gav tyvärr inte mersmak och det här blir nog den enda bok av Boström som jag kommer att läsa.  


jag reser ensam

himlen-boerjar-haer_3D_beskuren.jpg

Jag stötte på Jarle Klepp för några år sedan och då i boken Mannen som älskade Yngve. En bok som också ett flertal av våra elever på skolan läst och många har tyckt om den. Nu har det kommit en tredje bok om Jarle och även om jag helt missat "tvåan" så är det inga som helst problem att hänga med i Jag reser ensam.

Tore Renbergs fiktiva Jarle har blivit tjugofem år och är litteraturforskare med Proust som sin specialtet. Han har lämnat sin barndoms Stavanger för akademin i Bergen där han huserar sedan några år tillbaka. Han är intellektuell och hänger med likasinnade, inte minst på akademiska stammishak där ölen kanske intas i lite för stora mängder och däremellan träffar han Herdis Snartemo som han påstås bara ha ett fysiskt förhållande med. Så en dag kommer ett brev från polisen och han tvingas göra ett faderskapstest. Hastigt och, enligt Jarle mindre lustigt, visar det sig att han är far till en sjuårig flicka vid namn Charlotte Isabel som blivit till vid ett ödesdigert samlag på fyllan när han var sjutton år. Har man som jag läst Mannen som älskade Yngve är scenen välbekant och en aning sorglig som liknande händelser ju ofta är. När faderskapet är fastställt kontaktas Jarle av barnet mor som bestämt sig för att åka på semester till södern och dottern skall nu bo hos sin pappa Jarle en vecka. 

Jarle kanske inte klarar situation så bra, men helt ärligt kan jag inte låta bli att känna viss sympati med honom. Där lever han i sin akademiska bubbla med tankarna fullt upptagna med den proustska onomastiken och så skall han plöstligt vara pappa en vecka. Men, det är förstås inte helt bra att lämna sin dotter till grannfrun redan andra kvällen för att supa med sina kompisar ... Dottern är dessutom ett riktigt litet charmtroll som inte låter sig avskräckas i första taget.

På det hela taget är det en varm och humoristik skildring av en ung man som plötsligt måste leva ett annat liv och hitta andra prioriteringar än den världsfrånvända litterturvetenskapen. Boken bjuder kanske inte på några större överraskningar, men hur många böcker i feel-good-genren gör det? Renbergs språk och stil gillar jag också eftersom det så väl matchar Jarles smått förvirrade tankar.

(Recensionsexemplar från Gilla böcker) 


Gå din väg men stanna



"Ångest, ångest är min arvedel ..." Hanna, som vi första gången mötte i Johanna Nilssons mycket läsvärda debut Hon går genom tavlan, ut ur bilden som kom 1996, har i Gå din väg men stanna blivit trettioett och lider svårt av ångest och ätstörningar. Hon träffar Alex, som har två barn, och de inleder ett förhållande som till stor del styrs av Hannas ångestattacker. Hanna försöker sköta sitt jobb som författare, men tvingas ibland ställa in sina signeringar och framträdanden, samtidigt som hon och Alex relation sakta fördjupas. Ibland orkar Hanna inte med Alex och barnen och flyr till sin egen lägenhet.

Helt ärligt blir jag faktiskt lite trött på alla turer kring Hanna. Hon mår dåligt, hon mår sämre, hon mår lite bättre men bara tillfälligt och bara på grund av narkotikaklassade mediciner. Jag vet att hennes tillstånd med panikångest och bulimiattacker är högst verkliga, men jag blir ändå irriterad på hennes egoism och hennes vältrande i ångest. Förhållandet med Alex är av och på och till slut vet jag inte hur mycket jag bryr mig om dem. Slutet, ja, jag skall väl inte säga för mycket om det, men lite mer svärta hade trots allt inte skadat.

Språkligt tycker jag dock att boken är riktigt läsvärd. Nilsson lyckas behålla mitt intresse för berättelsen trots att jag ibland blir lite irriterad och det är mycket tack vare hennes ordval och variation. Jag ger inte boken något toppbetyg, men det är heller inte dåligt. Jag hade bara förväntat mig lite mer för jag tyckte så hemskt mycket om Hon går genom tavlan, ut ur bilden. 

glada hälsningar från missångerträsk




Martina Haags Glada hälsningar från Missångerträsk läste jag ut för ett par veckor sedan, men det har liksom inte blivit av att jag bloggat om den förrän nu.

Jag gillar Martina Haags böcker. De är lättsamma och roliga och jag gillar alltid karaktärerna. I Glada hälsningar ... är Nadja, bosatt i Stockholm, medelålders, singel och barnlös bokens huvudkaraktär. Hennes syster Lotta lever ett helt annat liv i Norrland med make och barn, men med en avsomnat sexliv som skall räddas genom en resa till Paris. Nadja får under tiden åka till Lappland och passa Lottas svärfar Sigvard, en gubbe med svårigheter att ta hand om sig själv. I gengäld har Lotta lovat att fixa en man till Nadja som desperat behöver en man för att ta sig ur en knipa hon satt sig i hos adoptionsbyrån.

Det strular till sig eftersom historien i sig är smått absurd. Det är dessutom kryddat med en del klyschor om norrlänningar med skoter och stockholmare som inte vet något om samer och renar och kanske att Lotta och hennes man har det märkligt bra i Paris med trekant och annat, men jag sträckläser ändå boken och jag mår så där riktigt bra medan jag läser den. Den kommer garanterat att filmatiserats och det kommer att bli en härligt varm feel-good-film. Personligen ser jag redan fram emot nästa bok av Martina Haag.

fjäril i koppel



Zinat Pirzadehs debutroman Fjäril i koppel damp ner i min brevlåda för några dagar sedan. Kul! Såg fram emot att läsa den eftersom ämnet arrangerade äktenskap intresserar mig och det är dessutom ett ämne som ofta dyker upp i diskussioner med mina elever på religionslektionerna. Nu blev inte det här riktigt så bra som jag hoppats.

I Pirzadehs bok är det Shirin som är huvudperson. Vi får följa hennes uppväxt i en värld där kvinnor och män hålls isär och ju äldre hon blir desto farligare blir det för henne att ha pojkar som kompisar. I början är det ganska vackra och lyckliga glimtar från Shirins liv vi får ta del av, men det finns hela tiden ett stråk av svärta. Personligen tycker jag att historien som utspelar sig i badhuset är den starkaste, men mer än så säger jag inte utan överlåter till er att själva läsa vad som händer. När revolutionen i Iran är ett faktum och Shirin blivit kvinna, alltså fått sin menstruation, kommer så det boken är mest omtalad för - det olyckliga arrangerade äktenskapet. Enligt mig alldeles för sent och det får därmed alldeles för lite plats i boken.

Med jämna mellanrum kommer det också kursiverade delar som till stor del handlar om livet efter huvudberättelsen händelser. Det är ett av problemen med boken. De här delarna är alldeles för korta och tillför berättelsen förvånansvärt lite. Det är också onödigt att de är kursiverade och separerade från den övriga berättelsen. Boken hade vunnit på att väva samma dem mer.

En annan sak jag irriterar mig på är att detta skall vara fiktion, men det påminner i sitt upplägg mycket om de snuttifierade "en sann berättelse"-böckerna som var så populära för några år sedan (ja, de är säkert fortfarande populära, men man hör inte lika mycket om dem) med sina små korta anekdoter och glimtar av en barndom. Det får mig att fundera på om det inte är så att mycket är starkt inspirerat av Pirzadehs egen livshistoria och om det inte hade varit bättre att skriva om den egna upplevelsen rakt av. Kvasifiktion är svårt. 

Och så var det det där med språket ... Det är provocerande dåligt. Ibland vill jag ta fram rödpennan och rätta och förbättra.

Tyvärr, det här var inte någon trevlig läsupplevelse.

RSS 2.0