den utstötte
Sadie Jones bok Den utstötte börjar när andra världskriget slutar. Lewis pappa har precis kommit hem och påbörjat förortslivet med sin familj. Fasaden är putsad, cocktailen blandad och kyrkobesöken obligatoriska. Lewis och hans mamma, som har ett starkt band till varandra, finner ändå tid för att gå på utflykter på egen hand. Vid en av dessa utflykter förolyckas Lewis mor och Lewis blir en allt tystare och mer inåtvänd pojke. Pappan finner snabbt en ny kvinna och livets förväntas bara rulla på. Men för Lewis är det svårt. Han blir en problemfylld ung man och hans vän, den flera år yngre Kit, gör allt för att hjälpa honom och hon tycks vara den enda som ser hans sorg och hans ilska.
Det bästa med boken är skildringen av den förljugna medelklassvärlden under femtiotalet. Bakom lykta dörrar händer saker som ingen någonsin talar om och alla ler glatt på cocktailparty efter cocktailparty. Det är irriterande hur viktigt det tycks vara för alla i boken att få sina liv att framstå som lyckliga och perfekta (ja, det gäller väl till stor del fortfarande om man skall vara ärlig ...). Jag förstår att Lewis som karatär borde fånga mitt intresse, men jag måste säga att jag finner honom vara en ganska trist gestalt. Underligt nog med all aggression som driver honom till vanvettiga handlingar. Kanske var det den envisa febern som gjorde att jag inte riktigt kunde ta till mig den här boken, men den gav mig verkligen inte mersmak på Jones författarskap. Boken är trots allt kryddad med så mycket smärta, ångest och komlicerade kärleksband att jag borde uppskatta den. Tycker faktiskt det är tråkigt att erkänna att boken kommer att lämnas tillbaka till bokbytarhyllan, men böcker motsvarar ju inte alltid ens förväntningar.
