paris - dakar
Trots många utflykter och flanerande i Içmeler hann jag ändå med lite läsning på semestern. Efter en hel del funderande på reselitteratur fick bland annat Jens Liljestrands hyllade novellsamling Paris - Dakar följa med i handbagaget. Ett mycket bra val visade det sig eftersom jag läste varje novell med stor behållning. På baksidan sägs boken utspela sig i ett "surrealistiskt drömlandskap" och det stämmer riktigt bra. Det är manlighet i kris som är temat och Liljestrand lyckas få till sju mycket varierande noveller som alla är tänkvärda och inte minst läsvärda. Tycker annars att novellsamlingar brukar vara lite mer upp-och-ner, men här är alla novellerna riktigt bra och temat känns angeläget och vikigt.
Novellsamlingen har som sagt en hög lägstanivå men det är ändå tre novellerna som jag tilltalas lite extra mycket av. Jag lider med toastmastern i "Anthem" som gör sitt bästa för att alla skall få tala på bröllopsmiddagen, men talen drar ut på tiden, glass- och marängtårtan smälter och karriären kraschar - det är liksom lika bra att krypa in under bordet och gömma sig. Den andra novellen som jag gillar lite extra mycket, "Definition", utspelar sig på ett gym där ett gäng misslyckade och otränade män bildar ett slags gäng som tar över gymmet på natten och skrämmer iväg de som vill få ut något av sin träning. Den novell som berör mest, "Patriarkens höst" utgörs av ett långt brev som en pappa skriver till sin son, en son han aldrig träffat. Pappan berättar ärligt och öppet om den trassliga relationen han hade med mamman och även om den har sina surrealistiska drag känns den äkta och jag vill bara läsa och läsa och inte bli störd (vilket jag inte heller blev eftersom älsklingen redan snarkade tryggt i sängen bredvid!).
