bohemian rhapsody

Har ju Vargas Llosa liggandes i läshögen, men kände att jag nog behövde värma upp med något mer lättsamt från den spansktalande världen först och dammade därför av ett av min tiokronorsfynd från i somras; Lucía Etxebarrías 90-talsdebut Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel. Jag gillar att det märks så väl att det är en bok från sent 90-tal. Techno på dansgolven, ecstasyn flödar, ett och annat kassettband finns kvar och ingenstans nämns en mobiltelefon. Alla mår dåligt , fast av olika anledningar och med olika uttryck, och alla försöker verka lyckliga. Precis som de riktigt bra dramaserierna från samma årtionde (säger hon som passerat trettio och såg serierna när de visades första gången och inte bara reprisomgångarna ...). Boken i sig ganska intensiv och påminner, precis som någon skriver på omslaget, en del om Almodóvars filmer, vilket gör den svår att tycka illa om, även om den på intet sätt tillhör böckerna som stannar kvar hos mig som en stor läsupplevelse.

Boken utspelar sig i Madrid och handlar om tre systrar som lever helt olika liv och inte har någon närmare kontakt med varandra. Cristina, 24 år, är yngst och trots avlagd universitetsexamen har hon valt att arbeta på en bar (inte populärt hos resten av familjen) och festar ständigt med sina vänner samtidigt som hon deppar över att hennes pojkvän lämnat henne. Rosa, 30 år, är den mycket intelligenta systern som vigt hela sitt liv åt studier och yrkeskarriär, men vad leder det egentligen fram till? Ana, den ordentliga 32-åriga systern, gifte sig tidigt och lever nu ett hemmafruliv i en vackert inredd lägenhet, men allt är bara så oändligt trist. Det krävs något extra för att föra dessa systrar samman igen.