maskarna på carmine street
Jag brukar gilla Nessers böcker, inte minst för det typiskt nesserska språket, och Barbarottiserien har verkligen varit en rad läsvärda "deckare". Såg därför fram emot Maskarna på Carmine Street och det är mycket motvilligt som jag måste erkänna att jag faktiskt inte tycker att det är en särskilt bra bok. Den är helt enkelt inte tillräckligt engagerande och inte heller tillräckligt under-skinnet-psykologiskt. Upplösningen känns inte helt genomtänkt, snarare förutsägbar och inte riktigt helt färdigt.
Ett författar- och konstnärspar flyttar till New York sjutton månader efter att deras dotter blivit bortrövad av okänd man i en stad i Europa. För frun är detta andra gången hon förlorar ett barn och hon skrivs in på mentalsjukhus efter dotterns försvinnande och är kanske inte riktigt helt återställd vid tiden för flytten till New York. Mannen försöker bearbeta ovissheten och sorgen i ensamhet och genom sitt författande. En tid efter flytten ser mannen sin fru på gatan utanför det bibliotek där han sitter och skriver. Frun förnekar att hon varit där och när samma sak upprepas några dagar senare börjar mannen ana oråd. Kan hennes märkliga beteende ha med dotterns försvinnande att göra?
Aj då! Jag som gått och sneglat på den.
ja, det där var en mellanbok, men jag vill minnas att jag fann viss njutning i alla nessers ostaffärer i Ny och skrattade gott åt det miserabla hotellrummet med könshår på tvålen m.m.
Alltså någon katastrof är det ju inte, men jag känner mig hela tiden rätt oengagerad. Jag gillade beskrivningen av caféet och servitrisen i den lilla hålan och äcklades av könshåren ...
