släktfeber
Släktens färgstarka och egensinniga Faster dör vid 107 års ålder och nu får släkten klara sig själva, något som visar sig inte var helt lätt. På ytan rullar livet bara på i Sara Paborns Släktfeber, men egentligen händer en hel del. Två systrar i övre medelåldern har hela sina liv försökt hantera en inte helt lätt uppväxt genom att hålla varandra på avstånd och känt sig förorättade av olika anledningar. Den ena systers dotter anländer strax före urnsättningen och suckar över sin bananätande far. En vecka senare anländer hennes pojkvän, poeten. Sakta börjar familjen växa samma under sommarveckorna. Fadern och poeten finner varandra genom ett gemensamt projekt och dottern försöker förstå sin far. Systrarna kämpar med sig själv och kanske ännu mer med varandra.
Jag gillar verkligen den här boken. Den är rak och ärlig och känns så där märkligt bekant och verklighetsnära. Människorna växer och förändras, men behåller ändå sin karatärsdrag och blir lite lagom komplexa, så där som vanliga svenssons är lite till mans. Jag vill gärna läsa mer Paborn i framtiden.
