bohemian rhapsody

Två år i rad har vi tillbringat midsommar i Tunisien, och längtan till nordafrika har verkligen gjort sig påmind de senaste veckorna och jag har suckat irriterat över att budgeten inte tillåtit någon semesterresa denna sommar. (Hoppas dock råda bot på längtan efter ökensand genom en tripp till Marocko i vinter, men inget är bestämt än.) Marianne Ahrnes berättelse om sin resa tillsammans med tuaregerna genom Nigers öken fick fungera som substitut. Världsresenären Ahrne hade under lång tid svårt att få samma känsla för Afrika som hon hade till Indien, men i boken Jag har hört kamelerna sjunga berättar hon genom olika reportage om hur hennes resor till Afrika på 90-talet sakta fick henne att ta Afrika till sitt hjärta.

Den stora berättelsen i boken är den som handlar om hennes karavanresa tillsammans med tuaregerna. Jag gillar att berättar både om de positiva och det negativa i det hon är med om. Hon blir lurad av människor som säger sig vilja hjälpa henne med att proviantera och hitta karavanen, men framförallt är det en kärleksförklaring till öknen och till det folk som i århundraden fraktar salt utan att bry sig nämnvärt mycket om att tjäna pengar. Det är rogivande bara att läsa om det, samtidigt som de många timmarnas vandring genom sand verkar oerhört tröttande och att hoppa upp på kamelen och gungas till sömns framstår till och med för läsaren som gudomligt.