maria och artur
Jag är ingen diktfantast, om jag skall vara riktigt ärlig så har jag nästan aldrig "frivilligt" läst en dikt. Tror inte att jag är tillräckligt djup för att på allvar orka sätta mig in i denna litterära genres mysterier. Hur som helst, som svensklärare finns det ändå ett och annat namn på svenska diktare som stannat kvar sedan studietiden och ett av dessa är Artur Lundkvist.
Att läsa levnadsskildringar kan vara roligt, särskilt om det handlar om någon vars namn är bekant men i övrig är det tomt när det gäller kunskap om personen. Sist jag köpte "fyra pocket betala för tre" plockade jag därför med mig Jan Arnalds bok Maria och Artur - en nittionhundratalsroman som handlar om just Artur Lundkvist och Maria Wine, hans hustru.
Inledningen är rätt tung, språket är inte det lättaste (särskilt inte med tanke på den lättsmälta litteratur jag läst på sistone) men tilltalande på det där "jag skall ta mig igenom detta"-viset, jag läste vidare. Och boken griper tag. Arturs uppväxt på den skånska bondgården och Marias (eller Karla som hon egentligen heter) på barnhem i Danmark driver läsaren vidare. Jag fastnar och läser vidare om deras äktenskap, det fria förhållandet som kryllar av älskare och älskarinnor, men ingen av dem verkar särskilt lycklig, i synnerhet inte Maria. Jag förundras över förhållandets tvära kast mellan djup söndring och ständig kärlek. Att de alltid återvänder till varandra, att de alltid lämnar varandra, att de förblir gifta ända fram till Arturs död.
Jag kommer troligen aldrig att läsa Artur Lundkvist samlade dikter, mer troligt då att jag läser Marias, men jag är mycket glad över att ha läst boken om deras liv och jag är mycket glad över att ha stiftat bekantskap med Arnalds litterära språk. Kanske inte den ultimata hängmatteboken i sommar, men till hösten, med filt och tekopp som sällskap, rekommenderar jag den verkligen. 
PS: För er som läser deckare är Jan Arnald troligtvis mer bekant under namnet Arne Dahl. DS
