bohemian rhapsody

Kazuo Ishiguro har med Never let me go skrivit en roman som handlar om sådant jag alltid hoppats aldrig skall hända. Det är något konstant obehagligt över Ishiguros berättelse, och man kan inte låta bli att läsa vidare.

Kathy är 31 år och ser tillbaka på sitt liv. Hon är uppväxt på en internatskola, Hailsham, på engelska landsbygden med idylliska omgivningar, men det är något som inte stämmer. Som läsare undrar jag allra först över varför föräldrarna aldrig nämns. Barnen på skolan målar, tecknar är kreativa och ibland dyker en mystisk kvinna upp och tar de bästa alstren till "galleriet" som ingen någonsin sett.

Barnen växer upp, blir kära i varandra, flyttar till annan plats och termer som "den möjliga" och "vårdare" introduceras för läsaren, och sakta med säkert börjar man förstå; dessa barn är skapade som kloner enbart för att donera organ och sedan dö. Några blir vårdare till sina medkloner innan de själva blir donatorer.

Det är så obehagligt, så cyniskt, så omänskligt! Värst är nästan att detta inte är en framtidsskildring, utan en berättelse i nutid från en kvinna i min ålder som blickar tillbaka på sin uppväxt. Temat för boken är ruskigt och ändå är det en vacker berättelse mitt i allt hemskt. Än så länge är det bara företaget Clonaid (med kopplingar till en av världens farligaste sekter;Rael) som påstår sig ha klonat en människa, men denna bok ger mig rysningar längs ryggraden och jag bara undrar hur länge det dröjer innan vi har ett rikitgt Hailsham.

PS: Till alla lärare där ut: Denna bok skulle passa utmärkt som underlag för diskussioner kring kloning i gymnasiets etikkurs eller inom andra kurser där etiska perspektiv av detta slag är aktuella. Ingen skulle vara oberörd! DS.