skrattande snyftningar
Kördagen igår var toppen! Vår kära körledare har länge, i diplomatiska ordalag, talat om för oss att vi ser alldeles för allvarliga ut och att vi inte alltid sjunger på från början när vi framträder, så igår fick vi göra en massa skojig övningar för att illustrera hur illa det kan låta och se ut samt hur det skall låta och se ut. Skrattade som en galning! Vår grupp fick den stora äran att framföra sången "Jag blir så glad när jag ser dig" samtidigt som vi skulle se ledsna ut. Var så svårt att stå där och snyfta när man bara ville asgarva! Särskilt med tanke på att det sitter hundra person framför en som gör just det! :)
Efter kördagen unnade jag mig en latte på Favoritkaféet och tog mig ännu en bit framåt i Predikanten. Måste erkänna att själva storyn är ganska spännande, men persongalleriet går mig på nerverna då ingen av dem sticker ut från mallen av hur en människa i den eller den situationen skall vara. Den gravida kvinnan gåra bara omkring hemma och väntar på att barnet skall komma (som om hon inte skulle kunna göra en massa andra saker!!!), de äldre poliserna är bittra och vresiga á la dålig amerikansk tv-deckare, den rike affärsmannens hustru är mörkrädd och lite nervöst lagd och kvinnan vars man tog livet av sig för tjugo år sedan är fortfarande knäckt av sorg och har ätit sig till enorma proportioner medan sönerna naturligtvis är småkriminella. Läckberg har en del att lära på persongallerifronten, så jag brinner inte av iver att läsa ännu en deckare av samma författare. Elizabeth George tillhör en av de få deckarförfattare jag gillar och hon kan verkligen göra persongallerier som innehåller båda det väntade och det oväntade och framförallt upplever jag som läsare dem som trovärdiga. Mycket viktigt med trovärdiga karaktärer, åtminstone enligt mig.
Elizabeth George
Kommentarer
Trackback
