tematrio - oväntat ogilla
Hos Lyran handlar det denna vecka om sådant vi inte gillar i litteraturens värld:
Vilka böcker/författare ogillar ni (eller gillar oväntat lite) trots att ni förväntat er eller "borde" gilla?
1. Carl-Johan Vallgren. Jag var en av dem som föll pladask för hans genombrottsroman Den vidunderliga kärlekens historia och hade därför stora förhoppningar när jag tog mig an Kunzelmann & Kunzelmann, men jag blev bara besviken och har fortfarande inte läst ut boken. Jag tyckte ganska mycket om den del av berättelsen som utspelar sig under tiden runt andra världskriget men de mer nutida delarna orkade jag liksom inte riktigt med.
2. Märta Tikkanen. Såg henne i ett par olika TV-intervjuer förra året och blev förtjust i henne som person. Hon kändes rak och inte särskilt sentimental - min kopp te helt enkelt. Med stor entusiasm beställde jag därför Emma & Uno - visst var det kärlek, men ingen kärlek uppstod. Jag tyckte boken var stel och lite för mycket som en trist historisk beskrivning av någons liv. Jag ville känna något, tycka om, tycka illa om, men jag tappade bort mig i bokens stelhet och läste inte ens ut den.
3. Camilla Läckberg. I ärlighetens namn är jag ingen litteratursnobb. Jag läser mest lättsmält litteratur som inte är i närheten av de fina litterära salongerna. Jag läser en hel del deckare och där finns ju som bekant lite blandad kvalité. Så jag borde gilla Läckberg, men det är något som får det att krypa i hela mig när det gäller hennes karaktärer. Särskilt svårt har jag för frun, hon ger mig nästan panik. Jag har läst en bok i sin helhet, sett filmatiseringarna och försökt mig på två eller tre av hennes böcker men inte läst ut dem. Kanske borde jag ge Läckberg en chans till, som ljudbok då, eller så struntar jag bara i det. (I ärlighetens namn vill jag här passa på att säga att jag inte heller gillar Anna Jansson eller Mari Jungstedt och att jag lika gärna kunde ha valt någon av dem som nummer 3)
Camilla Läckberg... jag ska villigt erkänna att jag läst dem allihop, men Erika (frun alltså) får mig att rysa. Och det är inte av välbehag. Jag brukar i och för sig gilla sidohistorien bättre än deckargåtan, men jag har tyckt att de varit ganska OK.
Anna Janssons första bok fick jag nästan psykbryt (heter det fortfarande så?) av. Men skam den som ger sig, den tredje boken var ganska bra faktiskt :)
Psykbryt - ett mycket användbart ord! Är det inte Läckberg som alltid skall hoppa mellan två olika tider också? Ett berättargrepp som fungerar bra emellanåt, men inte när det återkommer i varje bok. Men kanske blandar jag ihop henne med någon annan i genren.
Haha, jag är nyfiken på dessa, tror att jag läst om alla dessa tre i Vi Läser eller Filter eller nåt sånt på senaste tiden. Särskilt Tikkanen lät precis sådär sympatisk.
ps: Har inte Läckberg irriterande mycket kursiv stil och sånt också? "En annans tankar som man inte vet vem det är först men sen är det mördaren varje gång".
Minns inte om Läckberg tillhör de kursiveringsfrälsta, men plötsligt dyker Kallentoft och hans kursiverade viskningar från de döda upp i mitt huvud. Gillar annars hans böcker, men de där viskningarna orkar jag inte med längre.
Ang. Läckberg: Någon har också påpekat för mig någon gång att det är en himla oprofessionell man Erika har som berättar allt möjligt från sitt jobb som polis åt sin fru.
Haha - ja där har du en poäng, Sara P!
