bohemian rhapsody

Helgen var planerad. Jag skulle bara ta det lugnt. Titta på skidkytte och läsa Igelkotens elegans. Så kom ett dödsbud och jag tappade alla kraft. Märkligt hur man inte ens orkar koppla av. Hur huvudet fylls av existentiella tankar blandade med praktiska frågor. Den döde stod inte mig nära men borde ha gjort och som alltid vid den här typen av besked blir livets förgänglighet så påtagligt och jag kan inte låta bli att inse hur kort livet är (trots att det låter så klyschigt att säga det) och hur mycket av tiden jag faktiskt kastar bort. Hur jag inte tar tag i sådant jag drömmer om och hur lätt det är göra felprioteringar. Kanske är det nyttigt mitt i allt tråkigt att få sig en tankeställare ibland?