bohemian rhapsody

Lyran ber oss att berätta om tre författare vi inte har läst, men har lust att läsa. För tillfället har jag bara lust att läsa sådant som ger förströelse och inte kräver något alls av mig som läsare. Tre författare som jag tror skulle kunna funka, men som jag aldrig läst något av är de som kommer här: 

1. Jo Nesbø. Jag läser en hel del deckare under ett år, men av någon anledning har jag aldrig läst något av Nesbø. Alla verkar dock gilla honom och jag längtar efter att läsa en deckare så kanske är det dags att ge norrmannen en chans.

2. Nora Roberts. Hyllad av vissa, sågad av andra. Här har nog min inre boksnobb tittat fram och hindrat mig från att ge Roberts en chans. Jag har säkert sågat Roberts offentligt vid något tillfälle utan att ha läst en enda rad av henne ... Fy, på mig! Just nu tror jag dock att jag skulle uppskatta den typ av böcker som hon skriver så ... Biblioteket nästa!

3. Mia Skäringer. Om jag någonsin kommer att läsa henne kommer det att vara i en sådan här period. Jag tyckte hon var hur kul som helst i både radions Roll On och TV:s Mia och Klara, men är det lika roligt i bokform?

Nu har jag gjort så där igen. Läst ut en bok, tänkt skriva en massa genomtänkta saker om den, men så har det gått så många dagar att jag glömt bort det. Typiskt! Nåja, boken i fråga är Elin Grelssons Du hasar av trygghet. 



Det går ju inte annat än säga att det är en tydligt feministisk bok, men jag tycker inte riktigt att Grelsson når ända fram. Det är som om hon fegar ur lite och inte vågar gå hela vägen med sitt feministiska budskap vare sig var gäller berättelsen i sig eller huvudkaraktären Sara. Sara är i trettioårsåldern och har fastnat i sin utveckling, i sitt förhållande, i sitt urtrista kontorsjobb. Huvudvärken är ständigt närvarande, som ett tryck över hela tillvaron. Sara revolterar i det tysta. Dricker för mycket, ligger med fel män, sjukskriver sig för ofta. Hur skall hon egentligen annars kunna förhålla sig till allt som förväntas av henne? 

Trots en viss förutsägbarhet tycker jag att böcker av det här slaget behövs. De är viktiga i sig och därför rekommenderar jag trots allt boken. Lite feministiskt perspektiv skadar ju inte.  

Hade hoppats på massor av lästid förra veckan, men riktigt så blev det inte. Jag hann i alla fall läsa Marie Hermansons Himmelsdalen och det är jag glad för, precis som jag alltid är glad och nöjd efter att ha läst något av henne.



Himmelsdalen (Himmelstal) är en vacker och trång dalgång någonstans i Schweiz. Hit åker människor med psykiska problem som behöver vila upp sig och det gör de i något som liknar en drömtillvaro med tillgång till frisk luft, fina restauranger, gym, bibliotek och den bästa omvårdnaden. Åtminstone vid en första anblick. Som vanligt i Hermansons berättelser känner man som läsare omedelbart att det är något som inte stämmer. Om allt är så bra, varför vill alla därifrån?

Daniel åker till Himmelstal för att besöka sin tvillingbror Max som han inte haft så mycket kontakt med under livet. Max guidar Daniel runt i den paradisiska tillvaron för att sedan be Daniel göra honom en stor tjänst - byta plats med honom. Max behöver reda upp lite affärer med maffian och måste lämna dalen. Daniel går motvilligt med på bytet. Det är ju bara för några dagar säger Max. Så blir det inte. Max kommer inte tillbaka och Daniel börjar upptäcka allt mer vad Himmelstal egentligen är för ett ställe och vilka de som befolkar dalen är. Ingen tror honom heller när han försöker förklara att han inte är Max.

Det är suggestivt spännande och mångbottnat och jag kan inte låta bli att ana ett stråk av samhällskritik. Hermanson har åter en gång lyckats skriva en bok som jag har svårt att slita mig från och nu längtar jag redan efter nästa bok skriven av henne.

Via Dito laddade jag ner Augustprisvinnaren Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Helt ärligt tog det ett bra tag innan jag blev intresserad av boken. Tyckte inte alls om Åsbrinks språk inledningsvis, och inte heller hennes sätt att läsa upp boken på, men jag vande mig efter ett tag. Tycker dock fortfarande att en del av de mer svepande försöken till i det närmsta lyriska passager inte riktigt passar bokens innehåll, men jag förstår att många andra kan uppskatta det.

Efter att ha lyssnat igenom hela boken tycker jag ändå att den är ganska bra. Ämnet är viktigt och det blir personligt med alla autentiska brev som skickats från föräldrarna i Wien till Otto i Sverige. Ibland stör jag mig på att föräldrarna inte är mer öppna och ärliga med hur svår situationen börjar bli för judarna i Wien, men samtidigt förstår jag dem. Förstår att de inte vill oroa sin älskade pojke som fått komma till Sverige, till säkerheten. Sorgligt känns det när föräldrarna deporteras till Theresienstadt och det oundvikliga slutet närmar sig. Ottos brev finns inte bevarade, men jag kan tänka mig att även han förskönade sin vardag på barnhemmet och i de olika "fosterhemmen". Mot slutet av kriget hamnar han hos familjen Kamprad och mellan Ingvar och Otto utvecklas en nära vänskap trots att Ingvar var medlem i organistationer med nazistiska tankar och antisemitism som ständigt återkommande teman.