tematrion - titelfärger
En av de roligaste sakerna med Lyrans tematrio är att man en gång i veckan får anledning att bekanta sig på nytt med sin bokhylla och återknyta bekantskapen med böcker man läst. Den här veckan handlar trion om färger:
Berätta om tre böcker med en färg i titeln.
1. Den blå dagboken av James A Levine handlar om en liten flicka, Batuk, som säljs av sin far till en bordell i Mumbai och där tvingas hon och de andra barnen betjäna kunder hela dagarna. Batuk lyckas komma över en penna och en skrivbok och kan därför skriva dagbok om sin vidriga tillvaro.
2. Grå själar av Philippe Claudel minns jag som är mörk och lite otäck bok. Det är en kriminalroman som utspelar sig 1917 och första världskriget kanonmuller ligger som en ständig bakgrund. Bokens stora fråga är om någon bryr sig om ett mord mitt under brinnande krig.
3. A Clockwork Orange av Anthony Burgess är nog mer känd i sin fimatiserade version från 1971. Filmen är brutal, för att uttrycka sig milt, men en av de absolut bästa filmer jag sett. När jag gav mig i kast med boken fick jag dock ge upp nästan på en gång. Om jag inte missminner mig så var det en hel del rysk slang som fick mig att ge upp.
Usch, vilken mörk och dyster tematrio det här blev, men ni andra kanske har lite gladare böcker med färg i titeln att tipsa om! :)
dags att vidga vyerna?
Lite mer statistik passar väl bra så här i OS-tider. Jag har misstänkt länge att jag mest läser böcker som utspelar sig helt eller delvis i Sverige, men riktigt så här snedfördelat trodde jag kanske inte att det var ...
Sverige: 20 st
Sverige och ett annat land: 5 st (Ungern, Irak, Österrike, Polen, Peru)
Norge: 2 st
Island: 3 st
England: 3 st
Irland: 2 st
Frankrike: 1 st
Tyskland: 2 st
Italien: 1 st
Turkiet: 1 st
Ryssland: 2 st
USA: 5 st
Ja, under hösten borde jag nog vidga mina vyer lite ... Brukar ju faktiskt läsa något från Indien emellanåt. Det händer att jag läser något från, eller åtminstone om, arabvärlden också. Afrika är mitt ständigt dåliga samvete. Syd- och Centralamerika har jag typ ingen koll på alls. Kanske var nyttigare än väntat att göra den lilla sammanställning!
Hur tänker ni andra? Försöker ni aktivt läsa från olika delar av världen eller har ni också länder som är överrepresenterade? Är det viktigt att läsa böcker från olika delar av världen?
den olympiska soffsittarkoman
Det pågår ett OS och jag älskar OS. Sporter som 4-mannarodd kan var så otroligt spännande! För att inte tal om hur jag med både intresse och avundsjuka tittar på gymnasterna. Jag kommer att sitta väldigt många timmar i TV-soffan och läsningen kommer definitivt att bli lidande, men det är ju bara OS vart fjärde år. Bli alltså inte förvånade om antalet inlägg och antalet läst böcker kommer att bli färre under kommande veckor. Heja Sverige!
time out
Inom den gastronomiska världen finns något som kallas för palate cleansers vars uppgift är att rensa bort smaker från föregående maträtt så att nästa rätt kan avnjutas och smaka precis som kocken har tänkt. Jag tycker att det finns böcker som fungerar som någon slags mentala palate cleansers och jag blir allt bättre på att hitta dem. Det är böcker som inte kräver något av mig som läsare, som inte heller gör några bestående intryck, som inte berör eller upprör. Perfekta böcker att läsa när man t ex läst många seriösa böcker, bra böcker, många böcker i samma genre.
Time Out eller Musik för krossade hjärtan av Ildikó von Kürthy är precis en sådan bok. Jag läser de 230 sidorna i ett nafs. Jag ler lite åt huvudkaraktären Amelie "Puppe" Sturms tankar kring män och kvinnor och inte minst kan jag känna igen mig i en del saker som hon påstår att alla kvinnor gör. Tidigt en morgon avlyssnar hon sin pojkväns, kändisadvokat i Berlin, telefonmeddelande och upptäcker att han har ett förhållande med den avskyvärda svenska modellen Jenny Johansson. I vredsmord ger hon sig på hans älskade kostymer och ger sig sedan iväg på en road trip tillsammans med sin hund Marple och kastas mellan längtan efter att återvända till sin älskling eller att hämnas ännu mer.
Boken utspelar sig under 48 timmar, Puppe lyssar på musik, tänker, flörtar, hämnas. Det är charmigt. Det är snabbläst. Den rensar hjärnan. Dessutom är den snygg med behagligt ljusblå inslag på nästan varje sida och dessutom något så ovanligt som bilder och det funkar oväntat bra.
en dåres försvarstal
Strindberg är Strindberg och jag bestämde mig därför för att läsa En dåres försvarstal med en smula distans och ta det han skriver med en nypa salt. Jag menar, att karln hade en del negativt att säga om kvinnor är ju knappast någon nyhet så ingen anledning att hetsa upp sig redan från början. (På ett ställe blir jag dock arg på riktigt. Det är aldrig OK att slå en kvinna och uppmana andra att göra det bara för att han fick en stund i sänghalmen efteråt) .Att Strindberg väljer att kalla huvudpersonerna för Axel och Maria bortser jag helt ifrån eftersom det ju handlar om August själv och hans hustru Siri von Essen. Det är också väldigt uppenbart att Axel är August både när det gäller hans tankar och hans karriärmässiga framsteg.
Jag har ju redan hintat om att jag tyckte om den här boken, och det kvarstår jag vid även nu när den är utläst. Det är en passionerad kärleksskildring fylld av både förakt och innerlig kärlek. Strindberg kastar sig mellan känslorna och språket är exeptionellt bra. Jag riktigt språknjuter när han på sitt pompösa och egenkära sätt spyr sin galla över kvinnoemancipationen även om jag inte för en sekund delar hans åsikt. Det är en smula märkligt att gilla och ogilla på samma gång.
Det är två starka personer i detta äktenskap. Siri/Marie som lämnar sin förste make, mycket för att hon inte får vara skådespelerska, något som Strindberg uppmuntrar henne till, även om hon är en rätt dålig skådespelerska. Jag förvånas över den öppna skildringen av hennes lesbiska äventyr med såväl pigor som vänner och jag förundras över hur Strindberg inte tycks räkna detta till otrohet utan bara de äventyr hon har, eller eventuellt har, men män. Han hanterar skvallret som uppstår när hon kysser kvinnor genom att ta med henne utomlands vid flera tillfällen, en skandal vill han inte ha. Siri å andra sidan verkar inte ha några planer på att sluta. Äktenskapet blir allt mer en styrkekamp där den som är starkast för tillfället också är den som har makten just då.
I boken finns också tydliga spår av det som pjäsen Fadren handlar om - Är han verkligen far till barnet? Siri gör också sitt bästa för att få honom att framstå som sinnesförvirrad och hon är rätt listig, men Strindberg skulle nog kalla det slug och ondsint. Egentligen tycker jag att de båda beter sig illa genom hela äktenskapet. Egentligen tycker jag inte särskilt mycket om vare sig August eller Siri. Men ... Boken är fantastiskt!
bokbloggsjerkan 27 - 30 juli
Den här veckan är det lite klurigt att svara på jerkan. Egentligen har jag ju redan i min halvårsrapport talat om vilka böcker som är bäst och sämst hittills i år, men sedan dess har jag läst flera bra böcker så nu måste jag tänka lite trots allt. Sämst kvarstår, men bäst blir en annan.
Bäst: Sarahs andra halva av Lisa Genova.
Sämst: Namnsdagsflickan av Kristoffer Leandoer och Åsa Ekström
sarahs andra halva
Lisa Genovas debutbok Fortfarande Alice var en starkt läsupplevelse och jag kan med viss lättnad och glädje säga att även hennes andra bok, Sarahs andra halva, är läsning som berör. Genova tycks ha hittat en nisch som passar henne bra och hon kan verkligen skriva om neurologiska sjukdomar på ett sätt som gör dem begripliga även för oss som inte har en medicinsk utbildning. Skönlitteratur när det är som bäst helt enkelt.
I Sarahs andra halva möter vi en minst sagt högpresterande kvinna, bosatt i en fin förort till Boston. Hon jobbar konstant, tar varje tillfälle att besvara ett mejl, ringa ett samtal, kolla upp personer att rekrytera till företaget. Hennes man jobbar lika mycket, allt för att undgå en uppsägning, för det här är skrivet när lågkonjunkturen var som värst i USA. Barnen hinner de med en timme eller två på kvällen, innan de sätter sig soffan med varsin laptop och jobbar några timmar till. Så en dag, när hon som vanligt pratar i telefon och kör bil, händer det som verkar oundvikligt - en olycka.
Sarah drabbas efter olyckan av vänstersidig neglekt. Det är som att hela vänster sida av världen inte existerar. Mat till vänster på brickan ser hon inte. Personer som står till vänster om henne i rummet kan hon inte uppfatta. Hon har ingen kontroll alls över vänster sida av kroppen. Jag har verkligen svårt i början att förstå hur neglekt fungerar. Det verkar så orimligt att allt som händer till vänster är omöjligt att uppfatta. Jag förstår Sarah som vägrar inse att det kanske aldrig blir helt bra igen samtidigt som jag stör mig på hennes ständiga tjat om att återgå till arbetet. Men så blir det kanske om arbetet varit hela ens liv i femton år.
Sakta men säkert händer det något med Sarah. När månaderna går och hon kämpar med att läsa en tidning och tar en hel vecka på sig för att läsa hela tidningen verkar det även för Sarah allt mer orealistiskt att återvända till arbetet på chefsposition, men hon vill så gärna. Fast kanske finns det något annat? Kanske måste det finnas något annat när familjens ekonomi blir alltmer ansträngd och livet i den fina förorten kostar lite för mycket.
Det finns, precis som i Fortfarande Alice, vissa scener som stannar kvar i minnet. När Sarah kämpar med att gå på toaletten fast det är något av en bragd att lycks med alla små moment som att dra ner byxorna, sätta sig, dra upp byxorna igen känner jag en viss lycka över att ha en fungerande kropp. När hon kämpar i köket för att göra en kopp kaffe men misslyckas blir det väldigt tydligt hur krångligt alla små vardagssaker blir när vänstersidan av världen inte riktigt existerar.
Jag hoppas att Genova fortsätter skriva böcker om sjukdomar kopplade till hjärnan för hon gör det så bra och med sådan respekt. Jag längtar redan efter nästa bok, efter att lära mig något nytt, efter att känna förståelse för hur en annan människa kan ha det i sitt liv. Allt det där som skönlitteratur så ofta ger, men ibland är det lite extra bra helt enkelt.
I tygpåsarnas värld
Sitter på biblioteket och läser och fikar. Observerar att alla riktiga kulturtanter har en tygpåse att bära biblioteksböckerna i. Jag tänker mig att det är en speciell tygpåse, avsedd endast för detta ändamål. De skulle aldrig bära mjölk i den påsen. Jag känner en viss avundsjuka över deras struktuerade kulturtantsliv. Själv har jag en väska i tydlig tygpåsemodell, men den används till mycket annat än böcker. Jag har en bit kvar till den riktiga kulturtanten.
tematrio - resor
Jag har ju redan varit iväg på årets chartersemster men det hindrar ju inte att jag sitter här och längtar bort igen ... Tack var veckans tematrio kan jag nu i alla fall få ge mig ut på resa med litterära figurer. Inte dumt det heller!
Berätta om tre bra böcker som innehåller resor, gärna av det mer äventyrliga slaget.
1. Kvinnor på ett tåg av Anita Nair. Några kvinnor hamnar i samma kupé på ett tåg och under resans gång berättar de om sina liv. Det är en resa i indiska kvinnors liv och genom en kultur. Ett utmärkt sätt att få en inblick i det moderna Indien. Jag tyckte mycket om Nairs bok.
2. Kollektivt självmord av Arto Paasilinna är en skrattframkallande tragikomisk berättelse om två män som inte klarar av att begå självmord i varandras åsyn men istället startar en massrörelse i Finland med syfte att alla tillsammans skall åka till någon trevlig plats och ta livet av sig. Paasilinnas bästa bok och jag rekommenderar den till alla med svart humor.
3. Snöbollar och apelsiner av Peter Kerr handlar om hur han och hans familj bryter upp från sitt liv i Skottland för att flytta till Mallorca. Byråkrati, nyckfullt väder, märkliga grannar och ett hus som kanske inte riktigt är i toppskick tampas de med när de försöker komma till rätt i det som skulle var en idyllisk nystart på livet. Jag tycker att sådana här livsuppbrott absolut kan räknas som en slags resa och jag tror att vi alla någon gång drömt om att göra just ett sådant här uppbrott. Viss tar ju till och med mod till sig och gör det - jag är full av beundran!
jag ska egentligen inte jobba här
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok som får mig att må lite illa och som får mig att intensivt önska att jag aldrig skall bli gammal, sjuk och tvungen att "bo på hemmet". Precis som Moa, huvudpersonen, blir jag lite chockad i början och då har ändå min pappas fru redan pratat om duschvagnar och annat främmande och skrämmande som finns i åldringsvården.
Jag mår, precis som huvudpersonen, Moa lite illa när bajsblöjor beskrivs och när Urban beter sig som en äckelgubbe. Jag fylls av någon slags sorgsenhet när de gamla lyfts upp med liftar och vänds runt med hjälp av draglakan. Jag blir irriterade när de gamla inte omnämns med namn utan med rumsnummer, C5 - så avpersonifierat. Jag nästan hurrar för mig själv när Moa i smyg tar ut Gullan på en promenad. Gullan, så rar hon är!
Moa söker alla möjliga jobb i Stockholm och får till slut en timanställning på ett äldreboende, men egentligen ska hon ju inte jobba där, egentligen ska hon ju bli skådespelare. Gå på teaterhögskolan. Liljebacken är ju bara tillfälligt. Hon ser ner på de som jobbar där. På Leena med två e, på Eva som lägger ner hela sin själ i arbetet med de gamla. Förstår inte riktigt varför Martina har skrivit på kontrakt för fast anställning. Moa, hon gör istället allt för att komma därifrån, för att inte bli som "dom". Hon söker scenskolan i Luleå, ringa Marika Lagercrantz och ber om privatlektioner. Söker vidare till Malmö. Hela tiden finns dock jobbet på Liljebacken kvar. Hon kan rutinerna, vet vad alla vill ha till frukost, börjar se det fina hos de gamla, bajsblöjor och hängande hud till trots.
När jag började lyssna på Beischer bok trodde jag att det skulle vara en trivsam nonsensbok. Det är det inte. Det är en bok som säger väldig mycket om vårt samhälle och vår syn på gamla människor. Jag blir faktiskt väldigt berörd av boken.
Janusstenen
Andra boken av Elly Grifftihs om arkeologen Ruth Galloway heter Janusstenen och jag är nu helt säker på att jag kommer att bli en trogen följare av serien om Galloway. Det är inte så mycket för deckarintrigen, för den är helt ärligt inte den allra bästa i genren, utan för Ruth Galloways skull. Jag kan helt enkelt inte låta bli att gilla henne så mycket att jag nästan genast vill kasta mig över nästa bok. (Vilket jag inte tänker göra för jag föredrar faktiskt att ta en paus i deckarserierna och läsa annat emellan).
Det är något obekvämt över Ruth och inte blir det bättre av att hon försöker smyga med sin graviditet så att inte kommissarie Nelson får veta något, gift som han är. Den där laddningen som finns mellan Ruth och Nelson känns trovärdig tycker jag. De har bara delat en natt tillsammans men det finns ändå någon slags samförstånd mellan dem. Kanske borde jag vilja att Nelson skiljer sig, men det vill jag inte. Jag vill att Ruth skall bo i sin ensligt belägna lilla stuga, men sin katt, och uppfostra barnet på egen hand. Någon enstaka kärleksaffär, men jag kan och vill inte se Ruth i bröllopsklänning. Hoppas att det undviks.
Jag blir också lite mer intresserad av arkeologi för varje bok jag läser. Men steget till att börja tittat på Tidsresenärerna på Kanal 9 är ännu långt ...
Mer om handlingen kan ni läsa här.
bokbloggsjerka 20 - 23 juli
Eftersom jag precis bläddrat mig igenom Höstens böcker är det relativt lätt att svara på veckans fråga i bokbloggsjerkan:
Om du fick välja, vilka böcker skulle du vilja se publicerade redan IDAG och varför?
Först och främst vill jag läsa Jonas Gardells första del i serien Torka aldrig tårar utan handskar för att jag tycker det är på tiden att någon berättar historien om HIV/AIDS och hur det spreds bland homosexuell i början av 80-talet. När jag pratat med ungdomar idag är det som om HIV/AIDS är som vilken liten bagatellsjukdom som helst och det oroar mig, även om det idag inte är en dödsdom på samma sätt som det var i början. Gardell brukar dessutom alltid vara en läsvärd författare så jag ser mycket fram emot att läsa de tre böckerna i "Torka aldrig ...".
Håkan Nesser är en favorit och i höst kommer den sista delen i serien om kommissarie Barbarotti, Styckerskan från Lilla Burma. Den skulle jag gärna läsa nu! Eller kanske ännu hellre lyssna på eftersom Nesser är en så skicklig inläsare.
Allra, allra mest längtar jag så klart efter Linn Ullmanns Det dyrbara, men det vet ni ju redan! :)
(Gardells bok utkommer i dagarna, Nessers bok i september och Ullmanns bok i oktober.)
Hösten är ju inte så illa trots allt
Äntligen har jag också tittat igenom Höstens böcker och efter en lång stund av bläddrande, kaffedrickande och antecknande blev det följande lista på böcker jag vill läsa ur höstens bokskörd (och då hann jag ändå inte med att kolla igenom ungdomsdelen ...)
Alfabeta
Fvonk av Erlend Loe
Fvonk av Erlend Loe
Brombergs
Religion för ateister av Alain de Botton (om jag nu orkar med att läsa något som inte är skönlitterärt ...)
Religion för ateister av Alain de Botton (om jag nu orkar med att läsa något som inte är skönlitterärt ...)
Lind & co
Middagen av Herman Koch
Dödens rum av Susanne Staun
Forum
Boel och Oscar av Josefine Sundström
Boel och Oscar av Josefine Sundström
Vattenänglar av Mons Kallentoft
Så länge jag minns av Petra Holst
En man som heter Ove av Fredrik Backman
Porträttet av dig av Isabel Wolff
W & W
Innan du dog av Grebe/Träff
Innan du dog av Grebe/Träff
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
Albert Bonniers
Springa med åror av Cilla Naumann
Springa med åror av Cilla Naumann
Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser
Apelsinskalaren av Ayad Akthar
Det dyrbara av Linn Ullmann
2244
Svarta havet av Kéthévane Davrichewy
Heder av Elif Shafak
Lustmordet av Mehmet Murat Somer
Damm förlag
Mina fräknar av Sofia Hallberg
Printz Publishing
Mannen som glömde sin fru av John O'Farrell
Mannen som glömde sin fru av John O'Farrell
En nypa salt av Maria Goodin
Norstedts
Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell
Fuskaren som försvann av Per Naroskin
Nu jävlar! av Heidi Linde
Leopard förlag
Örfilen av Christos Tsiolkas
Basil
När gud var en kanin av Sarah Winman
strindberg om morgonen
Jag har fått en ny vana så här mitt under sommarledigheten. Varje morgon, medan älsklingen tryggt snarkar vidare bredvid mig och jag därför inte kan slå på sänglampan, läser jag e-bok på min Iphone. Det finns något trivsamt med att läsa Strindberg i en modern teknikapparat. Dessutom finner jag En dåres försvarstal rätt underhållande med allt tramsande fram och tillbaka med att försöka dölja sin känslor eller låta dem släppas fria. Det är schvung i språket och jag är mycket positivt överraskad.
sågverksungen
Jag är svag för arbetarlitteratur. Ge mig ett torp eller en statarlänga, ge mig svält, brännvin, kamp om livet en kylslagen vinter. Mjölk som sinar i kon, kvinnor som föder barn på vindar och vid brunnen. Drängar, pigor, arbetare och elak överhet. Då är jag nöjd! Sågverksungen av Vibeke Olsson var därför läsning precis i min smak och definitivt en av sommarens favoritböcker.
I Olssons bok följer vi händelseförloppet genom tioåriga Brickens ögon. Bricken är stolt över att vara en riktig arbeterska och jobbet som ströflicka vid Svartviks sågverk sköter hon med glädje. Hon har snälla föräldrar, en mamma som väver och tvättar åt herrskap, är baptist och svarar tålmodigt på Brickens alla frågor. En far som sliter hårt som hjälpsågare, är nykter och hjäpsan och som också tar sig tid för sin dotter. Men det är knapert för Svartviks arbetare, lönerna har sänkts sedan förra året och missnöjet gror. Det blir strejk och Bricken vill så gärna vara med, men får inte för sin far och hon följer istället de strejkande männen lite på avstånd.
Jag lever mig verkligen in i Brickens värld. Olsson skildrar väl vardagen för både vuxna och barn och genom att låta Brickens ögon bli dem vi ser berättelsen ur får vi också med barnets oförståelse för vissa saker och därmed också en förståelse för hur man fostras in i ett visst tänk, i en viss klass. Bricken förstår inte varför man inte för ta emot pengar från herrskap och sjömän, var gränsen går mellan herrskap och arbetare för det finns ju så många mitt emellan.Hon förstår inte heller vad som händer med henne själv, varför hon ibland är så elak mot andra barn, varför hon tjallar om vart de som inte vill strejka bor. Allra minst förstår hon varför man måste ta död på kattungar trots att far sagt att man inte skall döda någon.
Jag tycker om Bricken. Hon är lillgammal, eller kanske bara tvungen att bli vuxen snabbt i en tid då barn arbetade från sex-sju års ålder. Samtidigt blir jag lite irriterad på henne mellan varven och det är i sig ett gott tecken. För helt ärligt är det väl inte så ofta som jag lever mig i en berättelse så mycket att jag lägger energi på att bli irriterad på huvudpersonen. Hon lever Bricken, hon utvecklas, blir en verkligen person som liksom lyfter boksidorna. Jag tycker att jag lär känna henne på riktigt.
Samtidigt som Sågverksungen är en skildring av livet för arbetarna vid ett sågverk längs norrlandskusten så är det också en skildring av ett samhälle som förändras, blir industriellt. Det var en stor strejk bland sågverksarbetarna i Sundsvall 1879 och tusentals arbetare protesterade mot att deras löner hölls kvar på samma låga nivå trots att träpatronerna fått flera miljoner i statsstöd. Ett stöd som firades med en stor fest vilket retade upp arbetarna. Olsson väver samma denna historiska händelse med fiktionens familjer i kaserna och det blir en mycket trovärdig och levande berättelse av det där slaget då man inte vill att boken skall ta slut för man vill bara fortsätta följa Bricken, hennes kamrater, hennes föräldrar och se hur det går för dem. Som tur är finns det en del till om Bricken, Bricken på Svartvik, och den ser jag verkligen fram emot att läsa.
mordet på gävleexpressen
Tidningen Kupé, gratistidningen man kan läsa på SJ-tågen, har verkligen ryckt upp sig sista året. Nu finns det massor av läsvärt i tidningen, både små notiser och längre reportage. Sitter man inte på tåget kan man också läsa den på nätet så jag vill passa på och tipsa om två bokrelaterade artiklar i senarste numret.
För dig som är med i klassiskerutmaningen hos Lyran, men kanske har lite svårt att bestämma vilken klassiker du skall läsa härnäst så finns en enkel guide på s. 30-31 - Klassiker i koncentrat. Enkelt och roligt presentras allt från Odysséen till Främlingen. Prousts beskrivs som 1900-talets Knausgård. Hmmm ... Hoppar nog över honom då ... :)
Lite längre fram i tidningen, s. 42-52 finns läsning för alla er/oss deckarfantaster där de stora, svenska, aktuella författarna presenteras och intervjuas. Tydligen läser vi procentuellt inte fler deckare idag än för tjugo år sedan, men nu är svenska och inte utländska författare som dominerar. Jag trodde faktiskt att det lästes fler deckare idag. Se, där, tågresan blev lärorik!
profetmorden
En turkisk deckare med en huvudperson som är datakonsult, nattklubbsdelägare och transvestit? Ja tack!
Profetmorden av Mehmet Murat Somer är en mycket underhållande deckare med en stor portion av glimten-i-öga Det är första del i en serie kallad Hop-Çlki-Yaya-deckarna och ges ut av förlaget 2244 - en ny bekantskap för mig. Jag hoppas att fler deckare i serien kommer i svensk översättning!
I Istanbul, och på andra platser i Turkiet, mördas transvestiter på de mest bestialiska sätt och vår huvudperson klurar snart ut att alla som mördas delar dopnamn med någon av Koranen (eller för all del Bibelns) profeter. Eftersom polisen inte bryr sig nämnvärt i morden på transvestiterna inleder vår huvudperson själv en mordutredning där hen har god användning av sina kontakter i de mindre väl ansedda kretsarna i staden. Att ha en vän som är stadens största skvallertant skadar ju inte heller och att ställa upp och ge en och annan S & M-behandling på en rullstolsbunden datahacker ingår liksom i vad vår hjälte gör för informationens skull.
Istanbul har en lång tradition av transvestiter och transexuella och det skymtar fram mellan raderna och det tycks inte var några som helst problem för "våra flickor" att tjäna en slant på män som "absolut inte är homosexuell" men ändå gärna spenderar en natt med någon av stadens transvestiter. Även vår datakonsult har en hel del amorösa äventyr, om än utan betalning inblandad.
Vill man veta något lite mer om hur situationen för Istanbuls transvestiter kan se ut i dag rekommenderas P1 Dokumentär Istanbuls mörka måne.
Wij Trädgårdar
Jag och mor besökte Wij Trädgårdar i Ockelbo en sådan där solig och varm dag som vi inte varit så bortskämda med den här sommaren. För att sprida lite solljus och harmoni från vackra trädgårdar kommer här lite bilder.
bokbloggsjerka 13 - 16 juli
Tar väl och jerkar lite mellan regnskurarna då ...
Recenserar du alla böcker du läser?
Ja, alla skönlitterära böcker jag läser ut.
De böcker som jag påbörjar men inte läser ända till slutet skriver jag inte om. Det är ju rätt uppenbart att jag inte gillat dem liksom ... (Senast i raden är Sommarljus av Jón Kalman Stefánson som jag tyckte var rörig och obegriplig och Miss Mary Bennets självständighet av Colleen McCullough som var så tråkigt skriven). Jag skummade mig också igenom ett antal ungdomsböcker i våras som jag inte skrev om för att jag just skummat dem och för att det mer var arbetsrelaterad pliktläsning som inte kändes så roligt att skriva om på bloggen. Av samma anledning skriver jag mycket sällan om facklitteratur som jag läser om jag går någon distanskurs.
Men förutom ovanstående undantag så skriver jag om alla böcker.
halvårsrapport
Hade ju egentligen inte alls tänkt göra någon halvårsrapport om min läsning, men jag faller nu för grupptrycket. Ack, jag svaga bokbloggare. :) Jag kunde helt enkelt inte låta bli att börja räkna igenom antal lästa böcker och ta en tripp längs den bokliga memory lane.
Så här ser läsningen ut hittills, sammanställt efter de kategorier jag använder på bloggen.
Bokprat (böcker jag själv äger)
18 st
Bäst: Sommarhuset av Anna Fredriksson
Sämst: Min kamp 1 av Karl Ove Knausgård (ja, jag vet, det är som att svära i kyrkan, men den var ju bara så tråkig)
Lånat på bibblan
15 st
Bäst: Himmelsdalen av Marie Hermanson
Sämst: Namnsdagsflickan av Kristoffer Leandoer och Åsa Ekström
Via hörlurarna
4 st
Klassiker
3 st (eller ja, 1 roman, två noveller)
3 st (eller ja, 1 roman, två noveller)
Recensionsexemplar
1 st
Totalt: 41 st
Under hela 2011 läste och lyssnade jag på totalt 72 böcker så det blir troligen något liknande även i år. Kanske kan komma över åttio böcker, men det är inte mål. Jag ser ju inte läsning som någon tävling direkt.
tematrio - yrken
Berätta om tre böcker som skildrar huvudpersonens yrke är veckans uppgift i Lyrans tematrio. Efter lite funderande och en titt i bokhyllan kom jag fram till följande böcker.
1. Göteborg i päls av Per Johansson. I denna bok är det inte någon glamourös kock känd från TV som står i fokus utan istället en ung kille i disken. Det är en ganska rå berättelse om en kille som inte riktigt vet vart han skall ta vägen i livet så tills vidare har han hamnat bland staplar av disk i risiga restaurangkök där en och annan råtta gör honom sällskap.
2. En liten hattaffär på hörnet av Marita Conlon - McKenna är en väldigt charmig bok där en modist är huvudperson. Det går lite knackigt med hattförsäljningen på Irland, men Ellies hattar blir snart hett eftertraktade. Modist är ett yrke som fascinerar mig. Har aldrig använt hatt och kan inte alls se mig själv i hatt, men det är ju ändå något speciellt med handgjorda hattar och något lockande med att tänka tanken på att göra en egen.
3. Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen är kanske numera, efter filmatiseringen, även i Sverige mer känd som Water for Elephants. Boken som skildrar det hårda livet på en kringresande cirkus i början av 1900-talet fångade mig totalt när jag läste den och jag skule inte för en sekund vilja leva det livet.
paradisoffer
Jag har läst alla fyra böckerna om Fredrika Bergman som Kristina Ohlsson har skrivit och jag har varit lite svalt inställd hela tiden. Tycker att hon är väldigt ojämn. Den fjärde boken, Paradisoffer, har jag precis lyssnat klart på och jag kan inte säga annat än att min inställning består.
Paradisoffer är den svagaste boken hittills i serien. Ohlssons tre första böcker skall som bekant filmatiseras och i fjärde boken är det som om berättelsen är alldeles för anpassad till filmformatet för att bli en riktigt bra bok. Jag kan se hur varje kapitel blir en filmscen, kan nästan se hur ljussättningen kommer att vara och hur skådespelarna kommer att stå i varje bildruta. Det irriterar mig. Det finns också något slarvigt över den. Inte minst stör jag mig på slutet som är alldeles för förutsägbart. Det känns lite för mycket amerikansk actionfilm, men inte den typen som vinner Oscar om jag säger så. Liten spoilervarning kommer här! Och att behöva ha ett avslutande kapitel som inte hänger samman med berättelsen där man får reda på hur och varför tycker jag tyder på hafsverk från författarens sida.
Själva idén med ett flygplan som kapas är det bästa med boken. Att en av piloterna är kommissarie Alex Rechts son känns som ett onödigt grepp. I förra boken fick Fredrikas man Spencer ett stort utrymme och det var jag positiv till, men jag gillar inte idén att bygga berättelsen på att ha en närstående till någon av huvudkaratärerna i en central roll bok efter bok. Vem ska det vara nästa gång? Fredrikas barn? Spencers ex-fru?
Ja, jag känner mig faktiskt rätt besviken efter den här läsningen/lyssningen och mindre sugen än någonsin på att fortsätta läsa Kristina Ohlssons böcker.
Hello Kitty måste dö
Glömde ju alldeles bort att skriva om Hello Kitty måste dö innan jag drog iväg på min semestervecka hos mor. Nu här det ju gått en väldig massa dagar sedan jag läste ut den, men jag kan säga att jag gillade den skarpt. Det är en bok fylld av svart humor och för er som mest stöter på döden i deckarsammanhang kan jag säga att i Hello Kitty blir allt på ett helt annat sätt. Jag kan verkligen rekommendera boken till alla som gillar svart humor kombinerat med en liten insyn i annan kultursfär. En kultursfär där "Glöm inte läppstiftet" är en användbar replik.
I grunden är det en berättelse om en amerikansk-asiatiskt kvinna, Fiona Yu, strax under trettio som slåss för att undvika de krav kulturen ställer på henne. Hennes far är ständigt på jakt efter en make till henne, och Fiona gör allt hon kan får att undvika dessa allt annat än tilltalande män. Hon har en karriär som affärsjurist och inte någon plan alls på att hamna i ett äktenskap med en kines och föda barn för att göra sina föräldrar nöjda. Hon tänker minsann inte bli en typisk Hello Kitty-figur. Efter inledningsscenen, som jag skrev om här, får hon kontakt med en gammal skolkamrat som är expert på att återskapa mödomshinnor. Barndomsvännen har dock andra områden av expertis också och Fiona snappar upp en del efter vägen, inte minst om hur man kan göra sig av med äktenskapskandidater ...
På LitteraturMagazinet kan man läsa att Angela S Choi nu bytt namn till Kate Kamen. Verkligen en aning förvirrande, men Angela eller Kate, jag hoppas att hennes andra bok (Apologies not included) också kommer att finnas översatt till svenska.
Ni vet den där lila butiken ...
... den som det liksom inte går att passera utan att gå in i? Trots att det bara är femton minuter kvar tills tåget går. Trots att man egentligen har köpstopp. Jo, jag hamnade visst där idag ... Blev visst några böcker köpta också ... Men att alla böckerna stod på att-läsa-listan känns liksom som en giltig ursäkt ...
Abstinensvarning
Så här efter en vecka med både väldigt lite bloggande och läsande börjar jag faktiskt få lite abstinens. Hoppas få lite läsro i SJ:s första klass-vagn under hemresan ikväll. Satsar på att låta Miss Mary Bennet göra mig sällskap och att Cecilia Bartoli kan sjunga fint för mig i hörlurarna.
Välsignade ost
Rotade runt lite i mors bokhylla och hittade en roman med den märkliga titeln Välsignade ost. Måste så klart läsas! Boken är skriven av Sarah-Kate Lynch och får nog beskrivas som lättsam, lite tramsig, men som ren avkoppling funkade den helt OK. På den irländska landsbygden finns ett par märkliga gubbar som tillverkar ost med gott rykte över världen. Kossorna handmjölkas av unga kvinnor, gravida men utan män, som sjunger sånger ur Sound of Music i ladugården och äter vegetarisk kost. Till gården kommer också Kit, en uppsagd amerikansk börsmäklare med alkoholproblem. Abbey, barnbarn till ena gubben, dyker också upp. Hon har lämnat sin man som visats sig ha barn med flera andra på den söderhavsö de bott på i elva år. Allas öden vävs samman, kärlek uppstår, ost tillverkas, allt löser sig. Ja, boken är som sagt tramsig och väldigt förutsägbar men ändå med viss charm.
Stillsamma dagar
Simmat i utomhusbassängen, shoppat en tröja, besök Wij trädgårdar i Ockelbo, strosat längs hälsans stig - tar det lugnt och har det bra helt enkelt.
