bohemian rhapsody

Jag har väntat och väntat och väntat på att Juli Zehs bok Corpus Deliciti ska komma i pocket, men nu har det gått flera år sedan den kom ut och inte en pocketutgåva i sikte så förra veckan gjorde jag det jag skulle ha gjort för längesedan - lånade den på biblioteket.

Det som lockat mig att läsa boken är kombinationen dystopi och hälsodiktatur. Jag såg en intervju med Zeh på TV och hon var så engagerad i ämnet för sin bok och talade om vilka tecken i samtiden hon kunde se och hur hennes hälsodiktatur inte framstod som så osannolik. Jag nickad instämmande under hela intervjun.

Nu har jag då läst boken och vad tyckte jag. Nja ... Det här blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Inledningsvis tycker jag det är fångande att tas med till år 2058 då alla har krav på sig att sköta sina kroppar. Huvudpersonen Mia har i ett tillstånd av sorg underlåtit att rapportera in sina sömnvanor och hur mycket hon ätit och dessutom inte cyklat sina dagliga kilometer på motionscykeln. Detta uppmärksammas självklart av rättssystemet. Obehagligt men helt i linje med berättelsens upptakt. Mias bror Moritz har tagit sitt liv efter att han blivit anklagad för våldtäkt, men Mia är övertygad om att brodern dömdes oskyldig och att det är samhället, METODEN, som begått ett misstag. Hon tvingas försvara honom i en rättegång. En rättegång som tar en oväntad vändning för METODEN.

Grunden i berättelsen är intressant, men alla filosofiska inslag tröttar ut mig. De intresserar mig inte och de blir också fler och fler längre in i boken. Mia och en av METODENS högsta, Kramer, utkämpar små tankestrider som jag inte orkar läsa tillräckligt sakta och ingående för att riktigt hänga med i. Har jag månne gått och blivit en rastlös läsare? Men trots att jag hoppar lite här och där i läsningen uppskattar jag språket och allvaret. Efter att ha skummat mig igenom en hel rad med ungdomsböcker (som jag av olika anledningar inte tänker skriva om här på bloggen) kändes det skönt med något riktigt vuxet och genomarbetat.