bohemian rhapsody

Sadie Jones bok Den utstötte börjar när andra världskriget slutar. Lewis pappa har precis kommit hem och påbörjat förortslivet med sin familj. Fasaden är putsad, cocktailen blandad och kyrkobesöken obligatoriska. Lewis och hans mamma, som har ett starkt band till varandra, finner ändå tid för att gå på utflykter på egen hand. Vid en av dessa utflykter förolyckas Lewis mor och Lewis blir en allt tystare och mer inåtvänd pojke. Pappan finner snabbt en ny kvinna och livets förväntas bara rulla på. Men för Lewis är det svårt. Han blir en problemfylld ung man och hans vän, den flera år yngre Kit, gör allt för att hjälpa honom och hon tycks vara den enda som ser hans sorg och hans ilska.

Det bästa med boken är skildringen av den förljugna medelklassvärlden under femtiotalet. Bakom lykta dörrar händer saker som ingen någonsin talar om och alla ler glatt på cocktailparty efter cocktailparty. Det är irriterande hur viktigt det tycks vara för alla i boken att få sina liv att framstå som lyckliga och perfekta (ja, det gäller väl till stor del fortfarande om man skall vara ärlig ...). Jag förstår att Lewis som karatär borde fånga mitt intresse, men jag måste säga att jag finner honom vara en ganska trist gestalt. Underligt nog med all aggression som driver honom till vanvettiga handlingar. Kanske var det den envisa febern som gjorde att jag inte riktigt kunde ta till mig den här boken, men den gav mig verkligen inte mersmak på Jones författarskap. Boken är trots allt kryddad med så mycket smärta, ångest och komlicerade kärleksband att jag borde uppskatta den. Tycker faktiskt det är tråkigt att erkänna att boken kommer att lämnas tillbaka till bokbytarhyllan, men böcker motsvarar ju inte alltid ens förväntningar.

Tusenskönor av Kristina Ohlsson är uppföljaren till Askungar som jag läste tidigare i somras. Debuten Askungar var helt OK och jag förväntade mig att Tusenskönor skulle vara snäppet bättre och att berättelsen skulle flyta smidigare. Lite bättre flyt i övergångarna är det förvisso, men nu tycker jag istället att problemet ligger i berättelsen i sig.

Ohlsson vill lyfta fram flyktingfrågan, samtidigt som hon vill göra en spännande deckare, samtidigt som Fredrikas och de andras personlighet skall utvecklas ytterligare, men det blir liksom inte någon riktig helhet av det. Flyktingfrågaspåret brottas med en del förutsägbarhet, och istället för att låta den vara den bärande delen av berättelsen är det istället en relativt krystad svekhistoria som är huvudspåret. Fredrika är gravid och relationen med den gifte Spencer förändras och kompliceras samtidigt som också Spencer och hans frus relationshistoria utvecklas och jag vet inte riktigt om jag tycker den delen är helt trovärdig. Alex Rechts fru är avståndstagande och Peder har flyttat från sin fru. Alla har problem, utredningsgruppen brottas så mycket med det privata att jag nästan tappar bort den övriga berättelsen mellan varven. Ett genomgående problem i boken är just att det är alldeles för många sidoberättelser som får utrymme och jag tycker faktiskt att Tusenskönor är sämre än debuten. Stundtals är det faktiskt nästan lite tråkigt trots hopp mellan olika länder, mord, mystiska poliser, präster och märkliga familjeförhållanden.

Common Street, "Burarnas gata", i Mumbai är de prostituerades gata och här lever den femtonåriga Batuk sedan flera år tillbaka. Hennes far säljer henne till en hallick när hon är nio år och sedan dess har hon varit på Burarnas gata, hos Flodhästen, där också hennes vän Puneet arbetar som sexslav. Puneet är fjortonårig pojke som är på väg att bli för gammal, för mycket man. Boken är Batuks berättelse om sitt liv på Burarnas gata. Det är levande och berörande. Det är hemskt och motbjudande när männen kommer till henne. Hon beskriver dem som rör sig på gatan utanför, hur lätt man får en kund, hur de luktar, vad de gör. Puneets öde får mig att vilja gråta och jag vill inte riktigt förstå att världen kan vara så grym i vår moderna tid. När Batuk väl får lämna sitt hem i Mumbais red light district är det för att hamna i en tillvaro som knappast är bättre.

Bokens hemskheter kombineras med Batuks sagor och fantasier. Hennes sätt att berätta är i mångt och mycket ett barns sätt beskriva världen, rättfram men med omskrivningar för det värsta. Minnen från barndomen då pappan är glad och berättar sagor för sin dotter ger en bakgrund till hur hon hamnade i sin nuvarande situation. Dessa delar gör boken lite ljusare men framför allt visar de på Batuks förmåga att behålla sin värdighet, något som framstår som nästintill omöjligt med tanke på det liv hon tvingats att leva.

En dag. David Nicholls. Alla känner till den, alla har läst den, alla har pratat om den. Det finns liksom inte så mycket mer att jag säga, inga fler superlativ att ta till. Jag har läst den, jag har hoppats på Em och Dex, jag har följt deras liv. Jag har mått bra. Jag kommer att se filmen. Jag älskar upplägget och jag tycker väldigt mycket om trovärdigheten i berättelsen som helhet.

Lite feel-good var precis vad jag behövde för att finna den riktiga läslusten igen. Tack för det, Farahad Zama och Mr Alis äktenskapsbyrå!


Boken påminner i stil och innehåll en hel del om bokserien om en viss kvinnlig detektiv i Botswana, men inte så mycket att det stör och jag blir glad när jag läser boken som utspelar sig i Indien och ger en inblick i hur arrangerandet av äktenskap går till samt att kast fortfarande spelar roll. Tänk kontaktannonsförmedling a la Indien med människor som har mer eller mindre orimliga krav på den tilltänkta maken eller makan. Mr Ali öppnar sin kontaktannonsförmedling för att ha något att fördriva tiden med efter pensionen men byrån blir snart populärare än väntat och han anställer Aruna som sin assistent. Samtidigt som de båda arbetar med att få sina klienter att hitta den rätta brottas de med problem på hemmafronten. Mr Ali har en son som engagerar sig i protester för orättvisor och blir arresterad och Aruna, som kommer från en mindre bemedlad familj, blir olyckligt kär i en rik man.

Någon djupare analys av boken tänker jag inte försöka mig på. Den kommer inte att hamna på klassikerlistorna i litteraturvetenskapskurserna för detta är ren underhållningslitteratur. En genre som vissa ibland rynkar på näsan åt vilket jag bara tycker är en slags snobberi för den fyller en viktig funktion för människor. Och lika gärna som att titta på TV kan man väl få bli avkopplat underhållen av en bok?

Trots många utflykter och flanerande i Içmeler hann jag ändå med lite läsning på semestern. Efter en hel del funderande på reselitteratur fick bland annat Jens Liljestrands hyllade novellsamling Paris - Dakar följa med i handbagaget. Ett mycket bra val visade det sig eftersom jag läste varje novell med stor behållning. På baksidan sägs boken utspela sig i ett "surrealistiskt drömlandskap" och det stämmer riktigt bra. Det är manlighet i kris som är temat och Liljestrand lyckas få till sju mycket varierande noveller som alla är tänkvärda och inte minst läsvärda. Tycker annars att novellsamlingar brukar vara lite mer upp-och-ner, men här är alla novellerna riktigt bra och temat känns angeläget och vikigt. 

Novellsamlingen har som sagt en hög lägstanivå men det är ändå tre novellerna som jag tilltalas lite extra mycket av. Jag lider med toastmastern i "Anthem" som gör sitt bästa för att alla skall få tala på bröllopsmiddagen, men talen drar ut på tiden, glass- och marängtårtan smälter och karriären kraschar - det är liksom lika bra att krypa in under bordet och gömma sig. Den andra novellen som jag gillar lite extra mycket, "Definition", utspelar sig på ett gym där ett gäng misslyckade och otränade män bildar ett slags gäng som tar över gymmet på natten och skrämmer iväg de som vill få ut något av sin träning. Den novell som berör mest, "Patriarkens höst" utgörs av ett långt brev som en pappa skriver till sin son, en son han aldrig träffat. Pappan berättar ärligt och öppet om den trassliga relationen han hade med mamman och även om den har sina surrealistiska drag känns den äkta och jag vill bara läsa och läsa och inte bli störd (vilket jag inte heller blev eftersom älsklingen redan snarkade tryggt i sängen bredvid!). 

Lisa Genovas bok Fortfarande Alice är en mycket seriös och stark skildring av en kvinna och ett sjukdomsförlopp och jag känner mig starkt berörd av boken. 

Alice är en framgångsrik kvinna som mitt i karriären som psykologiprofessor drabbas av tidig Alzheimer. Alice är femtio år och blir alltmer glömsk och tappar bort sig på platser hon känner väl. När hon får sin diagnos är sjukdomen ett faktum och hennes demens tilltar allt mer under det kommande året. Jag lider med henne och med hennes familj, men samtidigt gläds jag åt de stunder då hon är klar och kan tänka och fungera som förr. Vissa scener stannar kvar, som när hon för första gången inte känner igen sin ena dotter, när hon tvingas att meddela sin chef att hon har Alzheimer och inte längre kan undervisa eller när hon tror att den svarta mattan i hallen är ett hål. Jag känner också med maken som även han befinner sig mitt i en framgångsrik forskarkarriär samtidigt som han skall hantera sin allt mer förvirrade maka. Det är svårt att inte känna hans frustration i vissa lägen.

Om lite mer seriös sommarläsning lockar så är Fortfarande Alice absolut att rekommendera.