bohemian rhapsody

 

Jag har läst alla fyra böckerna om Fredrika Bergman som Kristina Ohlsson har skrivit och jag har varit lite svalt inställd hela tiden. Tycker att hon är väldigt ojämn. Den fjärde boken, Paradisoffer, har jag precis lyssnat klart på och jag kan inte säga annat än att min inställning består.

 

Paradisoffer är den svagaste boken hittills i serien. Ohlssons tre första böcker skall som bekant filmatiseras och i fjärde boken är det som om berättelsen är alldeles för anpassad till filmformatet för att bli en riktigt bra bok. Jag kan se hur varje kapitel blir en filmscen, kan nästan se hur ljussättningen kommer att vara och hur skådespelarna kommer att stå i varje bildruta. Det irriterar mig. Det finns också något slarvigt över den. Inte minst stör jag mig på slutet som är alldeles för förutsägbart. Det känns lite för mycket amerikansk actionfilm, men inte den typen som vinner Oscar om jag säger så. Liten spoilervarning kommer här!  Och att behöva ha ett avslutande kapitel som inte hänger samman med berättelsen där man får reda på hur och varför tycker jag tyder på hafsverk från författarens sida.

 

Själva idén med ett flygplan som kapas är det bästa med boken. Att en av piloterna är kommissarie Alex Rechts son känns som ett onödigt grepp. I förra boken fick Fredrikas man Spencer ett stort utrymme och det var jag positiv till, men jag gillar inte idén att bygga berättelsen på att ha en närstående till någon av huvudkaratärerna i en central roll bok efter bok. Vem ska det vara nästa gång? Fredrikas barn? Spencers ex-fru?

 

Ja, jag känner mig faktiskt rätt besviken efter den här läsningen/lyssningen och mindre sugen än någonsin på att fortsätta läsa Kristina Ohlssons böcker.