Gå din väg men stanna



"Ångest, ångest är min arvedel ..." Hanna, som vi första gången mötte i Johanna Nilssons mycket läsvärda debut Hon går genom tavlan, ut ur bilden som kom 1996, har i Gå din väg men stanna blivit trettioett och lider svårt av ångest och ätstörningar. Hon träffar Alex, som har två barn, och de inleder ett förhållande som till stor del styrs av Hannas ångestattacker. Hanna försöker sköta sitt jobb som författare, men tvingas ibland ställa in sina signeringar och framträdanden, samtidigt som hon och Alex relation sakta fördjupas. Ibland orkar Hanna inte med Alex och barnen och flyr till sin egen lägenhet.

Helt ärligt blir jag faktiskt lite trött på alla turer kring Hanna. Hon mår dåligt, hon mår sämre, hon mår lite bättre men bara tillfälligt och bara på grund av narkotikaklassade mediciner. Jag vet att hennes tillstånd med panikångest och bulimiattacker är högst verkliga, men jag blir ändå irriterad på hennes egoism och hennes vältrande i ångest. Förhållandet med Alex är av och på och till slut vet jag inte hur mycket jag bryr mig om dem. Slutet, ja, jag skall väl inte säga för mycket om det, men lite mer svärta hade trots allt inte skadat.

Språkligt tycker jag dock att boken är riktigt läsvärd. Nilsson lyckas behålla mitt intresse för berättelsen trots att jag ibland blir lite irriterad och det är mycket tack vare hennes ordval och variation. Jag ger inte boken något toppbetyg, men det är heller inte dåligt. Jag hade bara förväntat mig lite mer för jag tyckte så hemskt mycket om Hon går genom tavlan, ut ur bilden. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0