tusenskönor
Tusenskönor av Kristina Ohlsson är uppföljaren till Askungar som jag läste tidigare i somras. Debuten Askungar var helt OK och jag förväntade mig att Tusenskönor skulle vara snäppet bättre och att berättelsen skulle flyta smidigare. Lite bättre flyt i övergångarna är det förvisso, men nu tycker jag istället att problemet ligger i berättelsen i sig.
Ohlsson vill lyfta fram flyktingfrågan, samtidigt som hon vill göra en spännande deckare, samtidigt som Fredrikas och de andras personlighet skall utvecklas ytterligare, men det blir liksom inte någon riktig helhet av det. Flyktingfrågaspåret brottas med en del förutsägbarhet, och istället för att låta den vara den bärande delen av berättelsen är det istället en relativt krystad svekhistoria som är huvudspåret. Fredrika är gravid och relationen med den gifte Spencer förändras och kompliceras samtidigt som också Spencer och hans frus relationshistoria utvecklas och jag vet inte riktigt om jag tycker den delen är helt trovärdig. Alex Rechts fru är avståndstagande och Peder har flyttat från sin fru. Alla har problem, utredningsgruppen brottas så mycket med det privata att jag nästan tappar bort den övriga berättelsen mellan varven. Ett genomgående problem i boken är just att det är alldeles för många sidoberättelser som får utrymme och jag tycker faktiskt att Tusenskönor är sämre än debuten. Stundtals är det faktiskt nästan lite tråkigt trots hopp mellan olika länder, mord, mystiska poliser, präster och märkliga familjeförhållanden.
