bohemian rhapsody

Jag erkänner att jag hade fördomar mot Josefine Sundström som författare eftersom jag mest förknippar henne med lättsam TV-underhållning. Väntade mig inte alls särskilt mycket av hennes debutbok Vinteräpplen. Som tur är kommer fördomar på skam emellanåt och Sundström överraskar verkligen positivt. Jag läste boken med stort intresse ända till slutet och tycker verkligen att det är läsvärt hela vägen.

I boken möter vi tre generationer kvinnor i finska Österbotten, Susanna, Mari och Tova. Det är fattiga kvinnor som kämpar med familj, arbete, karlar som super och slåss, sig själva, livet. De bor i ett torp på en liten ö strax utanför samhället Kaskö och havet är ständigt närvarande både som en trygghet och en avskärmande faktor. De är kvinnor av sin tid och det sociala arvet vilar tungt över dem och det är också det temat som gör boken riktigt läsvärd. Ibland vill jag nästan ta tag i dem och skrika "Bryt er loss!" och Tovas flykt till Sverige är det ljus som boken behöver.

Att beskriva kvinnornas historier som gripande är så klyschigt, men faktum är att jag finner berättelserna vara just gripande emellanåt. Särskilt den om Mari som ständigt får höra att hon inte duger något till och dessutom föder den utomäktenskapliga Tova. Hennes liv är så ensamt trots att hon alltid har människor runt sig och jag lider med henne för det finns så få som visar henne kärlek.

Sundström kan bli ett författarskap att följa!