Jag spelar Haydn ...
I bokhyllan finns en samling Tranströmer; Dikter 1954 - 1989. Jag har inte haft tid att bläddra och läsa i den förrän idag. Fastnade genast för dessa rader ur Preludier I - III
Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.
Den som märker vad som håller på att hända ropar
förtvivlat: "Stanna!
vad som helst, bara jag slipper känna mig själv."
Raderna tycks mig så bekanta. Så allmänmänskliga. Så ofrånkomliga.
Inledningsraderna till C-dur fängslar i sin enkelhet:
När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snön i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Och så finns det något sällsamt vackert över dessa ord ur Allegro:
Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.
Kommentarer
Postat av: läsdagboken, camilla
utmärkt urval. jag tycker att dina ord OM Tranströmer också är poetiska: det allmänmänskliga, det ofrånkomliga.
var det vi som var på Tranströmer på bibl. en vanlig ti-eftermiddag e.dyl. för kanske 5-6 år sedan?
Postat av: blogg_bohemen
Tack! Tyvärr var det inte jag som var med på bibblan. Kanske var det E?
Trackback
