marley och jag
Struntade högst medvetet i jobbet denna helg och ägnade mig istället åt nonsensläsning i solen istället. Marley och jag: livet och kärleken med världens värsta hund av John Gorgan fick mig att le och fly verkligheten för en stund. I kombination med lite oplanerad live-jazz på en av stadens uteserveringar blev det en skön söndag.
När Grogan och hans fru ser Marley, den söta lilla labradorvalpen, är det kärlek vid första ögonkastet och de bestämmer sig för att bli stolta hundägare. Marley är dock inte riktigt som vanliga hundar. Han är minst sagt hyperaktiv och håller sin husse och matte ständigt sysselsatta med att reparera diverse skador som hans ständigt viftande svans ställer till med. Marley fortsätter vara lika aktiv genom hela sitt liv, men ändå blir han en älskad familjehund.
Boken handlar lika mycket om Grogans vanliga familjeliv med jobb och barn som om hunden, men utan Marley skulle detta ha varit en helt ointressant bok. Jag lider verkligen med familjen när Marley efter tretton år går till de sälla jaktmarkerna och minns med gråten i halsen när min egen högt älskade beagle sorgligt nog gick bort. Det förvånar mig ända fram till slutet att detta är en internationell bästsäljare, men jag gissa mig till att det är gråten i halsen på slutet som är förklaringen.
