bohemian rhapsody

Niceville av Kathryn Stockett är som gjord för en amerikanska biosuccé, men jag gillar ändå boken oväntat mycket. Det har framförts en del kritik mot det svenska omslaget och den svenska titeln, men jag instämmer inte i kritikerkören. Titeln Niceville är uppenbart ironisk (och förekommer även i boken) och när boken är färdigläst är det också tydligt att omslaget fungerar. Åtminstone om man tolkar det som att den svarta kvinnan tittar mot ljuset, mot en ljusare framtid.

Boken utspelar sig i den amerikanska Södern under 1960-talet. Skeeter, som tillhör sociteten i den lilla staden Jackson, återvänder till sitt gamla liv efter universitetsstudierna. Hon har dock andra drömmar än de andra i hennes ålder och för att komma ett steg närmare författarskapet tar hon jobb på den lokala tidningen. Problemet är dock att hon inte kan något om de hushållstips hon förväntas delge läsarna. Hon tar kontakt med en av sina väninnors hemhjälp, Aibileen, en svart kvinna som i hela sitt liv arbetet hemma hon olika vita familjer. En slags vänskap utvecklas och tillsammans börjar de på ett farligt och kontroversiellt bokprojekt - att genom intervjuer med olika svarta kvinnor berätta hur det verkligen är att vara hemhjälp hos de vita socitetsfamiljerna. Minny, en egensinnig väninna till Aibileen, blir också involverad i projektet.

Niceville beskriver såklart mycket situationen för de svarta kvinnorna som arbetade som hemhjälp under 1960-talet, i detta fall främst genom Aibileens och Minnys erfarenheter, men den berättar också om det instängda och småsinta liv som de vita kvinnorna lever. Allt är så inrutat att jag verkligen inte byta plats med någon i boken och jag uppskattar verkligen att Martin Luther King smyger fram ibland på sidorna och att en ny tid lurar runt hörnet.