bohemian rhapsody

Jag tycker om den bufflige och alkoholdrickande kommissarie Dalziel och hans mer mänskliga kollega Pascoe. Jag ler emellanåt åt dialogerna dem emellan. Jag uppskattar de intelligenta hänvisningarna till såväl historiska skeenden som litteratur. Jag lägger glatt märke till tidsmarkörer från förr (boken kom ut 1990 i England) som jobbtiteln maskinskriverska och att någon måste gå och leta reda på en telefon för att ringa. Jag gillar också idén med att låta ett gammalt mysteriespel få en viktigt roll i boken.

Sedan är det slut på gillandet. Berättelsen är långtråkig. Sidospåren för många och jag orkar inte ens försöka lösa brottet. Jag orkar faktiskt inte läsa de sista 120 sidorna. Har läst ett par andra böcker av Reginald Hill så jag vet att han kan bättre, men Mysteriespel blev en besvikelse.