morbror knuts sorgsna leende



Barndomsskildringar har en tendens att bli rätt lika. Det är alltid ett barn som betraktar världen samtidigt som det står lite utanför och inte riktigt känner sig hemma i barndomen. Helst skall det finnas en del svärta i skildringen av lekarna, kompisarna, föräldrarna, släktingarna och skolgången. Allt detta finns med även i Katarina Kieris Morbror Knuts sorgsna leende, men det är skildring av spänningen mellan Staden och Byn som gör den läsvärd. Skildringen av mentaliteten i de nordligaste delarna av landet, om tron på finskans förträfflighet och känslornas obetydlighet. Om människorna som pratar och skrattar i köken i Byn, och tystnar vid köksbordet i Staden.

Karla växer upp mitt i detta. Med sin mamma som för länge sedan flyttat till Staden, men som åker hem till byn med Karla flera gånger om året och Karla hamnar utanför för att hon inte kan finska. Morbröderna kommer till Staden och stelnar lite samtidigt som de levererar korthuggna sanningar, inte minst om husen som skall byggas på sankmarken. Karla försöker finna sin plats i dessa två kulturer samtidigt som hon växer upp med moderns visdomsord "Bry dig inte om" ringande i öronen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0