syster


Syster

Bengt Ohlsson skrev Gregorius och jag fullkomligt älskade den. Sedan kom Hennes mjukaste röst och jag var allt annat än såld. Det var mer som en märklig upplevelse som jag och kollegan AKS suckade oss igenom. Men har man skrivit Gregorius är man ändå värd en chans till så Syster fick blir tredje gången gillt för herr Ohlsson och mig.

Det börjar lovande. Marjories syster är försvunnen och föräldrarna letar efter henne dag som natt, så Marjorie får bo hos sin faster. Hon saknar sin familj som hon tycker är den roligaste familjen i världen. Tiden går och vistelsen hos fastern ger Marjorie tid att fundera över livet och familjen, som kanske ändå inte är så roliga. Men så tappar boken lite styrfart, de existentiella funderingarna är inte alltid lika skarpa. Krystade försök till mystiska inslag och den slitna kattsymbolen får mig att åter börja sucka. Och varför måste karaktärerna i hans böcker alltid ha så internationell anpassade namn (skriver han den engelska utgåvan parallellt?) och varför är miljön så luddigt vart-som-helst-i-västvärlden (samma parentes igen ...)? När boken når slutet känns det som att Ohlsson själv tröttnat och bara vill sätta punkt, en känsla som jag helt delar. 

Nej, det blir nog ingen kärlekssaga mellan mig och Bengt Ohlsson. Det stannade vid en hastig förälskelse inspirerad av en gammal sorglig litteraturpastor. Synd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0