i djursholm och tensta kindpussar vi varandra
Första gången jag hörde talas om Pontus Herin så satt han i någon av TV-sofforna och pratade om sitt projekt att flytta från lägenheten i Stockholms innerstad till den slitna miljonprogramsförorten Tensta. Jag tyckte det hela lät mycket intressant, men glömde sedan bort både projektet och boken. Det är i sådan lägen man gillar bibliotekets pocketavdelning lite extra mycket.
Herin, uppvuxen i Djursholm och med lägenhet i Vasastan, drivs av en intensiv nyfikenhet när han tillsammans med sin sambo och tvåårige son flyttar till Tensta för att utforska det ökända gettot. Om det nu är ett getto. De har aldrig varit i Tensta när det för första gången åker för att titta på lägenhet. De slås av hur grönt och välskött det är, och hur de inte ser något av det klotter och sönderslagna rutor som de förväntat sig. Herin kommer relativt snabbt in i livet i Tensta; han pratar med människorna, går på möten, snackar med gubbarna i bastun etc. För sambon tar det längre tid, men de är båda överens om att allt är toppen på nya dagiset.
Det är ett intressant projekt och en intressant bok. Det finns så klart en viss upprepningstendens i innehållet, något som förknippar med journalistskrivna böcker. Bokens styrka är utan tvekan ärligheten. Herin lyfter, utifrån sina högst personliga reflektioner, upp vad som är positivt och negativt, problem och möjligheter, med Tensta och dess invånare. Det är ingen hyllningssaga, men inte heller någon eländesskildring och för oss som inte varit i Tensta (eller någon av de andra lika ökända betongförorterna) något av en ögonöppnare.
Herin, uppvuxen i Djursholm och med lägenhet i Vasastan, drivs av en intensiv nyfikenhet när han tillsammans med sin sambo och tvåårige son flyttar till Tensta för att utforska det ökända gettot. Om det nu är ett getto. De har aldrig varit i Tensta när det för första gången åker för att titta på lägenhet. De slås av hur grönt och välskött det är, och hur de inte ser något av det klotter och sönderslagna rutor som de förväntat sig. Herin kommer relativt snabbt in i livet i Tensta; han pratar med människorna, går på möten, snackar med gubbarna i bastun etc. För sambon tar det längre tid, men de är båda överens om att allt är toppen på nya dagiset.
Det är ett intressant projekt och en intressant bok. Det finns så klart en viss upprepningstendens i innehållet, något som förknippar med journalistskrivna böcker. Bokens styrka är utan tvekan ärligheten. Herin lyfter, utifrån sina högst personliga reflektioner, upp vad som är positivt och negativt, problem och möjligheter, med Tensta och dess invånare. Det är ingen hyllningssaga, men inte heller någon eländesskildring och för oss som inte varit i Tensta (eller någon av de andra lika ökända betongförorterna) något av en ögonöppnare.
Kommentarer
Trackback
