fransk påsk
Har haft något av en fransk påsk. Tre franska filmer och en bok av en författare från nämnda land, om än i översättning. Fransk film får mig alltid att vilja skriva in mig på första bästa kvällskurs, men så kommer jag ihåg att det finns något otäckt som heter grammatik och intresset svalnar ... Nöjer mig med att frossa i språket via TV-skärmen istället.
Coco - livet före Chanel (Coco avant Chanel) handlar förstås om den kända modeskaparen (eller heter det modeskaperskan?), eller rättare sagt om hennes liv innan hon blev känd. Jag tycker absolut det är en sevärd film, men så älskar jag också skildringar den tidens världsfrånvända socitetsliv. Coco är också i sig en intressant kvinna som inte oroar sig så mycket för vad andra skall tycka och säger det som faller henne in och klär sig än mer som hon vill.
Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t'aime) är magisk! Se den! Jag valde den egentligen mest för att min favoritskådespelerska, Kristin Scott Thomas, var på framsidan, men ibland funkar den taktiken uppenbarligen alldeles utmärkt. I stort handlar det om Juliette, som suttit femton år i fängelse, och som nu efter sin frigivning flyttat hem till sin lillasyster och hennes familj. Vi följer Juliettes väg tillbaka till någon form av normalt liv, från en avvaktande attityd till en alltmer försonande inställning. Det är storslaget i så där typiskt franska format. Inga stora genombrottsscener, inga onödiga förklaringar (ifall tittarna skulle vara tröga), bara så berörande. Tror jag måste se om den innan jag måste lämna tillbaks den.
Jag älskade honom (Je l'aimais) är ännu en Gavaldafilmatisering. Jag har läst boken, tyckte att den var sådär minns jag, inte alls som Tillsammans är man mindre ensam (som jag inte sett i filmatiserad version). Filmen är inte heller mer än en sådär-upplevelse, tyckte till och med att den var lite seg. Tog en paus i mitten, inte ett gott tecken. Visst är kärleken mellan den gifte mannen och den yngre kvinnan, som först är hans tolk, trovärdigt skildrad men jag får liksom ingen sympati för dem. Inte heller känner jag något större engagemang i ramberättelsen, den dumpade kvinnan och hennes f d svärfar i en stuga i bergen. Kvinnan gråter och är bitter, mannen berättare om sin kärlekshistoria och verkar blasé.
